There ain't no cure for love

Berättarhändanden på Backafestivalen:
Förra året dansberättade jag om Eurynome som dansade fram det hele. I år galloperade vi ut på en quest för att befria den tillfångatagna melodin - för att hitta ordet som befriar.

Hittar avskrivna ord från början av -90 talet om gudinnan som en poemagogisk symbol. En benämning myntad av Anton Ehrenzweig för att:
describe its special function of inducing and symbolizing the ego's creativity. She is constantly changing form and changing face. Her images do not define or pin down a set of attributes; they spark inspiration, creation, fertility of mind and spirit... who bends the unseen into form... Oneness is attained not through loosing the self, but through realizing it fully... She(hoan/haon) the turning spiral that whirls us in and out of existence - birth, death, birth... invites us to dance, to recover our primal birtright, the sheer, intoxicating joy of being alive...

(Alla avskrivna ord är inte kunskapsinhämtning utan bräder, skruvar, stegar, rep, hinkar - byggnadsställningar, stödstrukturer runt erfaranden i behov av igenkänning... skapandet av en mångmunnig massa, ett bo/rum där erfaranden kan få ägga till sig, näbbförses, spräcka skal och få fjädrar)

One story

Alone, awesome, complete within herself, the goddess, she whose name cannot be spoken, floated in the abyss of the outer darkness, before the beginning of all things. And as she looked into the curved mirror of black space, she saw by her own light her radiant reflection, and fell in love with it. She drew it forth by the power that was in her and made love to herself, and called her "Miria, the Wonderful".

Their ecstasy burst forth in the single song of all that is, was, or ever shall be, and with the song came motion, waves that poured outward and became all the spheres and circles of the worlds. The goddess became filled with love, swollen with love, and she gave birth to a rain of bright spirits that filled the worlds and became all beings.

But in that great movement, Miria was swept away, and as she moved out from the goddess she became more masculine. First she became the blue god, the gentle , laughing god of love. Then she became the green one, vine-covered, rooted in the earth, the spirit of all growing things. At last she became the horned God, the hunter whose face is the ruddy sun and yet dark as death. But always desire draws him back toward the goddess, so that he circles her eternally, seeking to return in love... merging

All began in love; all seeks to return to love. Love is the law, the teacher of wisdom, and the great revealer of mysteries.


There ain't no cure for love - there ain't nothing else to do than sacrificing one's wrapping, slough off own's skin and remake/let it be remade into a dancing costume/skin... once touched by the melody...

Tråckling in

I felt a cleaving in my mind
As if my brain had split
I tried to match it, seam by seam
But could not make them fit

The thought behind I strove to join
Unto the thought before
But sequence ravelled out of reach
Like balls upon a floor...

nysta runt
sprickbildningen
fästa öglor
ögla
i flikiga sårkanter
mönstertråckla samman
världens
flytande plattor
mentalisera
tråd dra
bygga brofäste
utkasta sig
förkastning
fallet
fallgöra

and so it is
that the time light bodies
took to fall
becomes the time
falling bodies take to light

fallet
fallgöra
vinggör

The way of love is not a subtle argument
The door there is devastation
Birds make great sky circles of their freedom
How do they do it?
They fall
And falling
They are given wings

regenerera
ogöra
braindrain

I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading—treading—till it seemed
That Sense was breaking through—

And when they all were seated,
A Service, like a Drum—
Kept beating—beating—till I thought
My Mind was going numb—

And then I heard them lift a Box
And creak across my Soul
With those same Boots of Lead, again,
Then Space—began to toll,

As all the Heavens were a Bell,
And Being, but an Ear,
And I, and Silence, some strange Race
Wrecked, solitary,...

hjärtats
örhörande
rytmande
svar
...

Poetry in motion

På håll bergen vid "min" levande jordtagningsplats
en ryggliggande, höggravid kvinna
Kärleken är alltid havande
Jordande, ordande...
Huvudet stränglat
njutningsflytande
och rakt under under grottan
Dubbelmunnig
Orakulär
Mellanmunnig
Tungdansande
En droppe
koncentriska hoanligheter
En droppe
koncentriska haonligheter
Ekolodade
Tonen...
Dansen

templum

att bygga ett golv
för avskildhet
utskära
templum
resa de sju pelarna
ur gemensam
rotstock
växer teori och teater
samdansar
inom
templets vita höfter
inom
flätad bröstkorg

Bauboastiskt

Rapsod, mytograf, troglodyt - levandets benämningar portatueras inifrån.
Rapsod är härlett från rhapsōidein (ῥαψῳδεῖν), som betydet "att sy samman [sånger]"...texter, världar, det åtskillda, det benämnda med benämningen...

Åker snart igen till platsen i Turkiet som en gång benämnts som Trogyllium, till berget där Baubo dansande, skrevande och skrattande bränner tecken i undervegetationen, när hon läppar mot läppar cirklar sig fram.

Baubo - brinnandets cykliska gestaltning. Brinnandet - ett tillstånd av intensiv sinnlig medvetenhet som inbegriper sexualiteten utan att vara begränsad till den.
Baubo - elden som slickar cirkeln där allt interagerar, där allt föds - din nya själ går in i den gamla med ett brak...

För några veckor sedan hade jag ett samtal med en överordnad om kommunikations klimatet på min arbetsplats. Han gav mig en liknelse för att jag skulle förstå att jag har kollegor som kan bli skrämda av min glöd, mitt engagemang, min härvaro och som kanske inte förstår min vision av biblioteket som ett alstrande möjlighetsrum...:
Tänk dig ett lägerbål, ibland knastrar det till och gnistor flyger iväg. Vissa väljer att sitta långt från elden för att inte riskera att bli träffad...

Och jag sa: Det är en genomlevd kvinnas eld, en kärringeld, en Crone-logical eld, en glödande skatt skänkt av häxan BabaYaga (ingår i samma följe som Baubo) efter mångårigt, slitigt arbete i hennes tjänst - den är outsläcklig... med kontrollerat gnistregn...
- så länge ingen försöker, med förnuft mot allt förnuft, släcka den.

Mytens Baubo
En text med långa trådar att fästa med, sy vidare på...

Växtlighetens gudinna Demeter hade en vacker dotter, Persefone. En dag när Persefone var ute och plockade blommor upptäckte hon en underbart vacker blomma och sträckte ut handen för att stryka fingertopparna över de ljuvliga kronbladen. Genast började marken att skaka och öppna sig i en lång spricka. Det var Hades, underjordens gud, som kom stormande långt nedifrån jordens innandömen. Han stod reslig och mäktig i sin vagn dragen av fyra spökfärgade hästar.
Hades ryckte åt sig Persefone så häftigt att hennes slöja och sandaler flög av. Ner, ner, ner i underjorden drev han sina hästar. Persefones skrik blev svagare och svagare medan sprickan i marken fylldes igen som om ingenting hänt.
Den gråtande jungfruns röst ljöd i bergens stenblock och strömmade upp i bubblor från havets botten. Demeter hörde stenarnas rop. Hon hörde vattnets gråt. En kuslig tystnad föll över hela jorden och luften fylldes av doften av krossade blommor.
Demeter slet blomsterkransen från sitt odödliga hår, släppte ner den svarta slöjan från axlarna och flög över landet likt en stor svart fågel för att söka efter sin dotter.
Samma kväll berättade en gammal häxa som satt utanför sin grotta tillsammans med sina systrar att hon hade hört tre rop den dagen: först en ung kvinna som skrek av fasa, så en klagande jämmer och sist en gråtande mor.
Persefone stod inte att finna någonstans, och nu började Demeters långa och förtvivlade sökande efter äldsta dottern. Hon rasade, hon skrek, hon frågade, hon letade under, inuti och ovanpå allt som fanns i naturen; hon vädjade till barmhärtigheten, hon vädjade till döden, men ingenstans fann hon sitt hjärtebarn.
Hon som fick allting att växa år efter år förbannade nu jordens alla bördiga åkrar och ropade i sin förtvivlan:"Dö!Dö!Dö! Demeters förbannelse leddde till att inga barn kunde födas, ingen säd mogna och ge bröd, inga blommor slå ut och ge fägring, inga grenar grönska för de döda. Allt låg vissnat och sög på sprucken jord eller sinade bröst.
Demeter badade inte längre: Hennes kläder var stela av lera, håret hängde i tovor. Fastän hennes hjärta nästan slets sönder av smärta vägrade hon att ge upp. Efter otaliga frågor, vädjanden och sammanträffanden som inte ledde någonstans sjönk hon en kväll ner intill en brunn i en by där ingen kände henne. Hopplöshetens demon hade hunnit ifatt henne. När Demeter satt där och lutade sin värkande kropp mot brunnens svala stenmur dök det upp en kvinna eller något som liknade en kvinna. Och hon dansade fram till Demeter med gungande höfter som kunde få en att tänka på samlag och lät brösten guppa med i den lilla dansen. När Demeter såg på henne kunde hon inte låta bli att le en smula.
Den dansande kvinnan var sannerligen mystisk, för hon hade inget huvud och bröstvårtorna var hennes ögon och blygden hennes mun. Det var med den ljuvliga munnen hon började berätta små saftiga skämt för Demeter. Demeter log lite till och småskrattade och till slut brast hon ut i ett riktigt skratt som kom ända nedifrån magen. Och så skrattade de tillsammans. Baubo och jordens modergudinna Demeter.
Det var just det skrattet som gav Demeter nytt hopp och kraft att fortsätta sökandet efter dottern. Och till slut lyckades hon, med hjälp av Baubo och häxan Hecate och solen Helios. Persefone fick komma tillbaka till sin mor. Världen, jorden och kvinnors magar började frodas igen.

(I Clarissa Pinkola Estés version)

Dreams made flesh

fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla
fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla

En stilla pärla,
en musslas mörkskimrande frö.
Oceanens vatten strömmar ut och in.
...
Den öppna människan:
efter regn. Hinnan borta - allt svider,
svidande grönt, svidande glitter, brännande klart,
brinnande hud.
Allt blottlagt, allt utan förmedling.
...
Ett hus som är både ute och inne.
Gamla rötter växer fram genom väggarna,
unga skott strävar upp mellan golvplankorna.

Beblandad Birgitta Trotzig

Vikten av att bli jordmödrad

I ett inlägg använde jag orden murkna spjälor.
Det ledde till att jag återlä/öser Peter Duerrs Drömtid - Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade:

"...de 'jordmödrar', i vars sköte människorna en gång upplöste sin individualitet, 'dog', för att ur ursprunget födas som vetande människor.
För att se vad de i grunden var, måste de gå till botten, måste de återvända till allföderskans livmoder, till inte bara människornas, utan alla naturens väsens ursprung... upplösning är själva seendet och upplevandet i ursprunget... från 'åtskillnadernas värld' till tingens förenhetligande sköte...
... man kan endast bli 'tam', om man först varit 'vild' eller att man endast kan vara i stånd att leva i ordets fulla innebörd, om man visat beredskap att dö.
För att alltså kunna leva innanför ordningen, för att medvetet bli tam, måste man ha vistats i vildheten.
Man kan bara veta vad härinne betyder, om man varit därute.
Gudinnan för det därute var Artemis-Diana, en gång växtlighetens vilda moder... denna lejoninna bland kvinnor..."

Duerrs böcker Drömtid och Sedna eller Kärleken till livet och mitt erfarande/mitt utvildande i Anatolien, ingick i samma gravitationsfält mot slutet av 1980-talet. Ömsesidig textregenerering klangbottnad i själva platsens, Anatoliens, gravitation.

Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil, eller också vill den mig något och då har jag att svara.
Lars Gyllensten

Min hera inom biblioteksvärlden, Nynne Koch, hade ett valspråk: Je responderai.
Det är också mitt: Jag svarar an.