Dreams made flesh

fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla
fleshing out... utkötta, utstöta
fleshing in... inkötta, inkapsla

En stilla pärla,
en musslas mörkskimrande frö.
Oceanens vatten strömmar ut och in.
...
Den öppna människan:
efter regn. Hinnan borta - allt svider,
svidande grönt, svidande glitter, brännande klart,
brinnande hud.
Allt blottlagt, allt utan förmedling.
...
Ett hus som är både ute och inne.
Gamla rötter växer fram genom väggarna,
unga skott strävar upp mellan golvplankorna.

Beblandad Birgitta Trotzig

Vikten av att bli jordmödrad

I ett inlägg använde jag orden murkna spjälor.
Det ledde till att jag återlä/öser Peter Duerrs Drömtid - Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade:

"...de 'jordmödrar', i vars sköte människorna en gång upplöste sin individualitet, 'dog', för att ur ursprunget födas som vetande människor.
För att se vad de i grunden var, måste de gå till botten, måste de återvända till allföderskans livmoder, till inte bara människornas, utan alla naturens väsens ursprung... upplösning är själva seendet och upplevandet i ursprunget... från 'åtskillnadernas värld' till tingens förenhetligande sköte...
... man kan endast bli 'tam', om man först varit 'vild' eller att man endast kan vara i stånd att leva i ordets fulla innebörd, om man visat beredskap att dö.
För att alltså kunna leva innanför ordningen, för att medvetet bli tam, måste man ha vistats i vildheten.
Man kan bara veta vad härinne betyder, om man varit därute.
Gudinnan för det därute var Artemis-Diana, en gång växtlighetens vilda moder... denna lejoninna bland kvinnor..."

Duerrs böcker Drömtid och Sedna eller Kärleken till livet och mitt erfarande/mitt utvildande i Anatolien, ingick i samma gravitationsfält mot slutet av 1980-talet. Ömsesidig textregenerering klangbottnad i själva platsens, Anatoliens, gravitation.

Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil, eller också vill den mig något och då har jag att svara.
Lars Gyllensten

Min hera inom biblioteksvärlden, Nynne Koch, hade ett valspråk: Je responderai.
Det är också mitt: Jag svarar an.

Hagar Olssons Jag lever

Hagar Olssons Jag lever - en studie i det mänskliga kom ut 1948. Den skrevs då stanken från koncentrationslägren höljde in Europa och atombomben i Hiroshima hade kluvit tidräkningen i före/efter. Författarinnan Carita Nyström läste den 1986, dagen efter kärnkraftshaveriet i Tjernobyl. I år efter härdsmältorna i Japan omläser jag den dagsaktuella inledningen:

"Det som nu sker i världen, inte bara inom politiken och vetenskapen utan i hela samfundslivet, i allt som har att göra med människornas inbördes förhållanden och med deras förhållanden till det universella livet, får en karaktär av hemsk meningslöshet därigenom att människan själv tycks vara avkopplad från händelserna: de liksom bara rullar vidare... På något underligt sätt synes människan ha förlorat greppet om sin egen civilisation och herraväldet över sina egna frambringelser. Det är inte bara atombomben som svävar över hennes huvud som ett slags utanförmänskligt vidunder som hon själv frammanat... hela den teknik hon uppfunnit synes glida henne ur händerna och rikta sig mot henne själv, och inte bara tekniken utan också den tanke som uppfunnit den, hennes egen tanke, synes ha lösgjort sig från sitt mänskliga sammanhang och blivit en självverkande makt som oblidkeligt följer sina egna abstrakta lagar; utan att fästa avseende vid om själva grogrunden för det mänskliga själslivet därvid förintas och kanske hela människans existens sättes på spel."

"Kanske måste dödens makt vara så stor som den nu är och människan så barskrapad och tom på allt för att livet självt skall kunna förhärligas i henne."

Mitt vidunder som jag försöker hålla stången, är min/vår blundande, infantiliserade, expertstyrda, non sens/avsinnligade, varjedags kultur - jag drömmer mardrömmar om att under tvång, injiceras med läppsvullnande medel omgiven av tusentals olika shampoo märken... ingen atombomb svävande över, behövs när jag/vi i namn av identiskt utstansad individualitet, dagligen självmordsbombar oss...

Hagar Olsson undersöker det vetbaras och det upplevbaras kategorier, och motordar i Jag lever "abstraktionens flacka öken" och söker "livsupplevelsens källor".

En källvattenkvinna för mitt dagliga motordande och motagerande.

Slowly I marry her

Kärleken, logos, elden, hoan är alltid havande. En spricka, ett sår, en öppningsgest och förlossningen, in- och utkrängningen, sätts igång och bröllopet förbereds... slowly I married her slowly and bitterly married her love married her body, in boredom and joy slowly I came to her slow and resentfully came to her bed came to her table in hunger and habit came to be fed slowly I married her sanctioned by none with nobody’s blessings, in nobody’s name amid general warnings, amid general scorn came to her fragrance, my nostrils wide came to her greed with seed for a child years in the coming and years in retreat slowly I married her slowly I kneeled and now we are wounded so deep and so well that no one can hurt us except death itself and all through death’s dream I move with her lips the dream is a night but eternal the kiss and slowly I come to her slowly we shed the clothes of our doubting and slowly we wed Leonard Cohen - my favourite psychopomp

Murkna spjälor, kantställda lock

...sen alltid har jag bäddat dagarna med ett antal timmars lustdrivet vågande kunskapande:
snirklat, dansat mellan anteckningar, nyläsningar, egnaord, tanklingar... ett helkroppstänkande bäst fångat i det särskrivna engelska uttrycket:
Other Wise,
därefter har jag kunnat möta ytrörelsevärldens linjäritet - någorlunda. Nu har spjälverket börjat murkna...det vågande kunskapandet sipprar igenom...

Sitter o jämför hemside layouter o besvarar då o då mail... lekordar via mail med kollega:

Skriver du i almanackan?
- Skriver
- Känner
- Är
- Lever
- Bokuppsätter
- Uppsprätter
- Viktigpetter

Vid ordet Lever drar hjärnnätet sig samman och Hagar Olssons namn avstöts. Hennes bok Jag lever o hur starkt jag erfor/inkorporerade den textkroppen i början av 1990-talet.
Other Wise slås på:
På väg till toaletten plockar jag utan att se efter med mig en bok. Det visar sig vara Carita Nyströms essäbok, Att öppna en bok. Installerad slår jag upp boken på måfå: Fågel fenix över förbrända land, Om Hagar Olssons "Jag lever". Essän inleds så här:

"Böckers liksom människors vägar är hemlighetsfulla och oförutsägbara. Mig förfaller det allt tydligare, att böcker har ett gravitationsfält, som stöter ifrån eller drar till sig - oss - läsarna, de medagerande, de medskapande i utvalda skeden av våra liv."

Jag letar upp mitt exemplar av Jag lever. På första sidan har en tidigare "ägare" tecknat en bok som öppnar sig till ett schakt att falla ner igenom, en brunn... om man vågar släppa taget...

Writers and readers need to keep all five senses - and possibly a few more - on continual alert, ready to translate the world through their bodies; to reinvent it in language.

Detsamma gäller för bibliotekarier...

Musa

(Bild: Dick Osseman)

Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all the barriers within yourself that you have built against it. — Rumi

Över facebook kom jag till ovan citerade rader.
Igår trasslade jag ut förståelsetrådar fästade i min hjärtklump, i dess fyra gemak...
Snart åker jag till Afrodisias, i Anatolien, till metramorfosens ort. Tillbaks till platsen där jag först hörde plaskandet längst nere i hjärtbrunnen, till platsen där slemkroppen lossnade...

Cirkelns/kärlekens fyrfälts gemak och dess sammansmältningar: jag/själv, jagsjälv/blodslinje, jagsjälv/hon, jagsjälv/han och de expanderande cirklarna i brunnsdjupet...
Hjärtgenomslag: det lilla hjärtat pulserar i takt med det stora

Tänk evighetsbrunnen
är återfunnen:
Det är solen försvunnen
i havet!
Rimbaud (Övers Gunnar Ekelöf)

Motspegling

© 2009 Jake Baddeley

motspegling
någon skrev: att kvinna måste sluta agera förstoringsspegel åt män,
sluta återge dem deras bild fördubblad

i ett sprucket återspeglande
fladdrar reflektioner
av ett böljande
in- och utvaginerande

speculum of the other
other wise

...dance me through the curtains
that our kisses has outworn...
kvinna/man
livets konkreta, materiella metafor
ma terre
för det jordande
porstämmande
hinngenomströmmande mellan
mellan
likt/olikt

/
där det tredje kan födas...
...and you say ok the bridge or someplace later...