Veriditas o bibliotek

Försöker kila in ett Foucaultiskt perspektiv i bibliotekets praktik o tillskapa en metod som ifrågasätter och upplöser dikotomin rationellt/irrationellt...
Även här Veriditas:
"... those greenish institutions where books accumulate and where grows the dense vegetation of their knowledge."
I Foucaults essä La Bibliotheque Fantastique flätar han samman benämningarna bibliotek/fantasi. Ursprungligen publicerad som efterord till den tyska utgåvan av Gustave Flauberts La tentation de Saint Antoine. Här beblandas akademiskt kunskapande med visoner/hallucinationer. Här framställs förnuft som hallucination, drömmar som vetenskap...
Nu hjärnljuder Wilmer Xs Möt mig i din djungel...

Veriditas

Fyrhörnad, månggrenad veriditas
- en möjlig benämning

Det icke-ordsatta
vilar i varje trestyngs korg
en stund

Veriditas klorofyll

Vaknar med ordet veriditas huvudekande.
Googlar:The great 12th century mystic, Hildegard von Bingen, used the word Veriditas to describe her vision of the greening power of Nature, the divine force within all life...the "greening of the mind"..."Understanding in the soul is like the Veriditas of the branches and the leaves of the tree."Veriditas, contains within it two Latin words- "green" and "truth".

Aesop, Fables 531
"A man was journeying in the wilderness and he found Veritas/Aletheia (Truth) standing there all alone. He said to her, `Ancient lady, why do you dwell here in the wilderness, leaving the city behind?' From the great depths of her wisdom, Veritas replied, `Among the people of old, lies were found among only a few, but now they have spread throughout all of human society!"

Aesop, Fables 530
"Prometheus, that potter who gave shape to our new generation, decided one day to sculpt the form of Veritas using all his skill so that she would be able to regulate people's behaviour. As he was working, an unexpected summons from mighty Jupiter/ Zeus called him away. Prometheus left cunning Dolus/Trickery in charge of his workshop, Dolus had recently become one of the god's apprentices. Fired by ambition, Dolus used the time at his disposal to fashion with his sly fingers a figure of the same size and appearance as Veritas with identical features. When he had almost completed the piece, which was truly remarkable, he ran out of clay to use for her feet. The master returned, so Dolus quickly sat down in his seat, quaking with fear. Prometheus was amazed at the similarity of the two statues and wanted it to seem as if all the credit were due to his own skill. Therefore, he put both statues in the kiln and when they had been thoroughly baked, he infused them both with life: sacred Veritas walked with measured steps, while her unfinished twin stood stuck in her tracks. That forgery, that product of subterfuge, thus acquired the name of Mendacium (Falsehood) [Pseudologos], and I readily agree with people who say that she has no feet: every once in a while something that is false can start off successfully, but with time Veritas is sure to prevail."

Fotsteg

Frihetens pris är kärlek - både som offer och belöning
alltid både/och
Delar födelsedatum med Gunnar Ekelöf.
Delar jordtagningsplats.
Hans aska ströddes i flodvatten.
Mitt hylsjag perforerades och jag bevattnades av grottvatten...
Hjärtats fyra kamrar, cirkelns fyrdelning
dit fotspåret leder
Artemis hundar ringar in...
Ekelöf:
Du är modern som är jungfru
och på spegeln som hänger under ditt hjärta
skall jag känna igen mig själv

The Land

En berättelse vidarspridd från en av deltagarna i ALBAs fredsprojekt - vidarsprider:


My Land



The two men approached each other from opposite sides of the field. They had purposeful strides.

One was carrying a spade, the other a hoe. They met in the middle, anger flashing in both of their eyes.

“This is my land” said the first, “you can move aside”.

“Oh no”, said the other “this is my land, handed to me by my father, it is you that should move aside”.

“Given to you by your father!”, said the first, “he was a thief if ever there was one, he stole the land from my grandfather”.

“Only because he duped my great grandfather, into giving it away, when his eyes and mind were failing”. Said the other.

“Never mind that”, said the first, “this land belonged to my ancestors, it is said in the stories”,

“Your stories perhaps”, said the other……………………………………………



And the two argued into the night, each not budging a foot from the piece of ground he stood on.

In the morning they were still arguing and their voices could be heard ringing out across the landscape for the whole of the next day.

And the next….. and the next…. and the next.

Neither man dared move, in case the other took his place. They became thin, their clothes became ragged, their voices became hoarse. Soon it was only croaks and whispers that could be heard across the fields. The hoe and the spade lying desolutely on the ground.



There was a girl who walked past that field every day. She watched the men, until it looked as if they could barely stand up.

One day she went across to them and very quietly said, “perhaps you should seek some help in this matter, the wise Hodja lives in the wood across the path. I could show you the way”.

The two men followed the girl’s direction and they walked down a small path through the cool and the shade of the forest until they reached a clearing. The Hodja sat outside his hut, twisting rope with his fingers.

He looked up. The two men stumbeld forward, both shouting, “Its my land”.

The Hodja only nodded, “take me there”, he said.



When they reached the field, the Hodja pointed to a bare patch in the middle, where the land was dry dusty and compressed from their stamping feet.

“Here”? He said and they both nodded.



The Hodja walked out across the field and suddenly flung himself down on his on his hands and knees and put his ear to the ground.

He was there a long time until one of the men touched him and asked what he was doing.

“Listening to what the earth has to say”, said the Hodja and returned his ear to the ground.



Eventually he stood up. “Well, what does the earth have to say”? both men stammered.



“The earth says, you belong to her”, the Hodja replied.

Dansande frön

Nyss hemkommen från en processande helg inom ramen för ALBAs fredsprojekt. (Allians för läkande berättande i Norden) Jag fortsätter att fullfölja de handlingslinjer jag framdansade under förra årets rituella dans i Turkiet: nedläggande av vapen och avtagandet av gördel/kyskhetsbälte...
Ser i anteckningar jag gjorde innan och på resen dit, en tematik, en kedja: broar, tillit, projektioner, synkroniteter...

I utsagans värld: vindbron är både farbar och ofarbar... När går man över en sådan bro, när den är öppen, eller när den är stängd. Liv. Vatten. Övergång. Undergång... Det synliga. Det osynliga. Detta både och. En vindbro. Omöjlig att beträda. Men jag går över den, litar på den. Ordet är sant. Ordet är falskt.
(Krister Gustavsson)

En av deltagarna berättar om den sökande, den som letar efter det stora svaret, efter grytet av mening, hos gurus, hos experter, i texter... tills slut kommer den sökande till en trasslig skog, där träden växt ihop till en flätad katedral. Den sökande zickzackar sig fram till en glänta där hoan träffar på en kvinna, urgammal som berggrunden. Och frågan ställs: Vad är meningen, var finns den? Det urgammla svaret: Du frågar efter frukten, när frön är det enda som kan ges...
Efter berättelsen gick vi ut för att med ögat fånga en bild som kunde illustrera fröandet för var och en av oss.

Vinden fortfarande vinterrivande. Ögats tårkanals sluss öppnas. Vatten. Ser en betong bro. Under bron, genom bron ett rör. Ur röret en isformation, i smältning, en dans/en danserska som droppe efter droppe faller i spår av tassar.

Återläser:
18/3
Drömmer om en danscirkel jag ska lägga, en självets mandala, en cell, beblandandets framställnings spegel. Gnistrande dansstigar, mönster av vittrade snäckskal. I den flytande centrumplatsens fröform gräver och skyfflar jag undan sand. Avtäcker en snäcka gyllenpärlemo, med två mindre fastklättrande på sig. Sandhögen blir en uppskjutande piedestal som sen omformar sig till en trekantig framställningsform, en bakform.

Drömtid är inte avskild från den fysiska världen. Den är jordens inre puls.
drömtid - sammanfallande tid - skapelsetid
På den dansande, sjungande, talande jorden finns platser som genljuder högre och starkare än andra.

Rytmande platser, levande mandalas där betydelser skapas och dansas. Alstringsrum, tempel(= avskilt område), där livet självt tar plats för att initiera, att fröa - no guru, no teacher, no master... att vi ingår i livets metramorfiserande, att vi är upprinnelseformar för betydelser, speglar... en värld där allt andas klorofyllt.

Själens speglingar av von Franz: den hemlighetsfulla egenskapen hos det mänskliga medvetandet som det innebär att vara en spegel för världen. SPEGEL - Medusa, sjöjungfruns attribut, sagans spegel, den reflekterande huden ...

En beståndsdel i FREDSARBETE är att varje enskild gör sig medveten om sina projektioner... att återta en projektion medför bokstavligen en belastning, men samtidigt också en befriande vidgning av personligheten... jmf C.G. Jung som på en fråga 1954 om han trodde det skulle bli atomkrig svarade: Jag tror det beror på hur många människor som kan stå ut med spänningen mellan motsatser inom sig själva... Om det inte blir nog många och det bryter ut ett sådant krig, är jag rädd att det skulle betyda slutet för vår civilisation...

Som allt, är projicerandet dubbelsidigt, välsignelse och förbannelse... är magi och diskurs...

Naturens/kroppens sam(med)vetande.
Art rörelse: rytm/gest/dans/bild/ljudande/tecken/bokstavsspråk/kullerbytta
utvildning

flesh...
the biosphere as it is experienced and lived from within by the intelligent body — by the attentive human animal who is entirely a part of the world that he, or she, experiences

flesh...
language is the very voice of the trees, the waves and the forest...
(Maurice Merleau-Ponty/David Abram)

Inanna, Lady of the largest heart
Inanna
child of the Moon God
a soft bud swelling
her queen's robe cloaks the slender stem
...
steps, yes she steps her narrow feet
on the furred back
of a wild lapis lazuli bull
and she goes out
white-sparked, radiant
in the dark vault of evening's sky
star-steps in the street
through the gate of wonder...

(Enheduanna 2285- 2250 fvt. Hon den första namngivna författaren.)


Och i genomdränkt förståelse vet jag: Drömmar är dagens svar på morgondagens frågor(Edgar Cayce) ... och är glad över att vara med i ALBAs processande fredsprojekt... nästa cirkelrörelse: mytologisera samtidens stora rörelser för att få en klarare bild o handlingsriktning... : We can't solve problems by using the same kind of thinking we used when we created them... så jag fortsätter dröm- och rytmtänka.

Wolfgang Pauli: Det medvetna låter sig dresseras som en papegoja, så icke det omedvetna.

Under och över informationsdiskens yta

Över
Vi pratar om kunskapande, den tunna strimman av ordsatt vetande, som vi tvinnar till ett rep och försöker fjättra rytmens, dansens vetande/kunskapande med. Och vårt teknikaliserande av dans, expertstämpeln utifrån, inte det unika uttrycket inifrån... Kvinnan som skulpturerar figurer som inte är tänkta utan som växer fram ur händernas "minne" berättar om Hening Mankell som i sin tur berättat om en gång när han i Afrika träffat på ngr äldre, visa kvinnor. De frågade var han kom ifrån och tolköversatt försökte han förklara... nej, stopp du måste verkligen berätta, visa, dansa... och han dansade men det var fortfarande för abstrakt ;)
Tänker enastående boken källvattnets mask: dansen framställer inte, den ÄR, dansen är lövet på vattnet... se, vara till, inte ersätta, aldrig imitera, aldrig föreställa...
Under
Kollegan har lämnat kvar en bild som skärmsläckare, Crewdsons bild av det översvämmade rummet med den flytande, drunknade (?) kvinnan. På sitt arbetsrum har han en bild där man ser ryggen på en kvinna i röd klänning som går ut i havet... På natten drömmer jag att en man går vid min sida plötsligt rusar han nerför den smala stigen som leder till en klippig strand. Han förföljer ett ungt par. Den unga kvinnan simmar naken ut i det klara vattnet o min dröms sidman glider sakta i vattnet efter henne och stjäl obemärkt hennes armband o ringar. Hon närmar sig klipptungan där den unge mannen, hennes älskare ligger och sover, plötsligt märker hon närvaron av tjuven och öppnar munnen för att skrika. Då lägger han snabbt en hand över hennes mun, drar henne under vattenytan och dränker henne. Hennes kropp med huvudet först, flyter fram mot klipptungan. Älskaren lutar sig fram och kysser hennes läppar
och hans läppar vet att hon är ett lik...
För mig
är drömmar, som allting annat, alltid både och... denna drömscen handlar både om min och om min kollegas inre skådeplats. Han som så absolut vägrar lekar, som kniper ihop benen runt hennes huvud, stryper i Jung's term sin anima... och jag, jag vet allt om vattenoffer...
Jag ska byta ut bilden mot en bild på Baubo/Iambe