Trotzigs landskap

På tåget från Malmö till Simrishamn. Tänker på resorna från Helsingborg till Simrishamn i slutet av 1990 när pappa låg döende... på texterna av Birgitta Trotzig jag då läste - hur myllan, leran i fårorna mellan hennes textrader återspeglades i landskapet utanför tågfönstret, återspeglades i hans liv som höll på att skrumpna samman i tunga andhämtningar. Då det tunga, klafsiga, sugande, gråsvartbruna fårade landskapet.

Nu alldeles nysprunget grönt, fjunigt hår på en späd skalle. Jorden som en varm skugga. Trotzig dog/framlevde rätt tid: kairos - när evigheten berör nuet.

Pappa med fötterna fasthållna i statarlivets valkiga grepp. Vackraste dansande häradsbetäckaren, med en ihjälfrusen poet i bröstkorgsrummet. När han hade dött ljög jag, sa att han sista önskan var att jordbegravas, den var min... i den öppna kistan la jag en solsten i hans bröstbenshåla.

Några av Trotzigs textrader där jag sådde ner min dotterkärlek (Ur Sjukdomen):
Med fadern,..., var det så att han hatade lera. Och var hade han hamnat i livet?
jo, i lera. Det var hans historia, en historia om lera.
Mardrömmen om leran som sög: ett hål, en virvel som sög, åt - stövlar, kläder, köttet av kroppen, skinnet av benen, bara ett underligt ljudlöst vrål var kvar. Dimman droppade. Raderna löpte ut i dimman. Där stupade världen ner i det oigenkännliga.
...
Han gick.
Och var hamnade han? om inte i betorna likafullt.
Visserligen i andra betor - detta var uppåt Simrishamn.

I landskapet

Det flaxar under skulderbladen. Propellerkraft.Lyfter och dunsar ner hos de som sitter vid tidsbrunnen och dinglar med benen och ordskvätter.





Trotzig:
Min hemlighet var att jag hade tappat tiden. Ty en dag började tiden krympa - som om dagarna hade skinn som kallnad mjölk, det veckade sig och drevs ihop till en skrynklig ö som låg där och flöt på mitt nakna vara. Till sist avlägsnade den sig: först en vit rörlig fläck, sedan en svart flimrande fläck, ja tiden en dansande svart fläck långt bort i synfältets överkant.

Jag plaskar med tårna i ordskvättet - det här känner jag till; glaskroppsavlossning. Glaskroppskistor.
Sen några år tillbaka har jag ett avlossat/avlossnat foster som dunsar runt i höger ögas synfält.

Ljussättning

Strövar igen omkring på Den mörka kontinenten. Hittar Karin Johannissons bok i en skreva. Solblekt har den blivit. Illustrationen till det sista kapitlet, Mörkrets hjärta, visar en kvinna stående på tå, beredd inför ett flyghopp. I höjd med höfterna, venusberget och handlovarna omcirklar en Ouroboros.

Bildtexten säger:
Den begränsade kvinnan.
Den oidentifierade konstnärens titel är "Kvinna".

Kvinna - hemtamt rör jag mig i det ljusdränkta landskapet. Och så rätt han hade Freud:... den vuxna kvinnans sexuella liv är psykologins mörka kontinent.
Långt borta på andra sidan det stora vattnet kan jag när jag kisar, se det dimhöljda akadementa revet.

Jag lyfter på axlarna, det rasslar under skulderbladen, vecklas ut, lyssnas...
...
And when we fell together all our flesh was like a veil
That I had to draw aside to see
The serpent eat it's tail.
...
And we read from pleasant bibles that are bound in blood and skin
That the wilderness is gathering
All it's children back again.
...
Leonard Cohen

Trefödandet

det vita, det röda, det svarta
flicka moder kärring
ingen kronologi utan samtvinnade navelstränglade
fästade i varandets hjärta...

På ett arbetsmöte i veckan under rubriken psykosocial arbetsmiljö, tog jag upp att jag inte hade beviljats tjänstledigt till hösten. Berättade om mitt tvestjärtsliv, att leva i en kalenderkronologisk tid parallellt med en vågtid, blodets ebb och flod i min kvinnokropp. Och att jag inför klimakteriets upphettningsvåg beslutat att surfa vågen fullt ut... avskala mig, avflaga och avsäga mig föreställningen. Det kalenderkronologiska kan jag, använder, verktyggör men allt verkligt i mitt liv har skett i ett överlämnande, i ett hängivande åt vågtiden.
Och att det fulla vågridandet självfallet slirat till mitt fokus i den kalenderkronologiskt uppbyggda institutionen.
waves are coming in...
Stolt över att kunna härbergera en annantydighet mitt inne i en kultur, formad utifrån den manliga kroppen, manskligheten, i vetskap om att förändring sker i det lilla...

Bilden Charles Estienne 1545 - lär föreställa kroppen efter en fransk kvinna Columba Chartry, som uppgavs ha varit havande i 28 år och burit ett förstenat foster i livmodern. På bilden tre foster A, B, C: flicka, moder, kärring eller tvärtom.

Poetiskt tänkande

Poetic thinking, being mythical, does not distinguish or create antithesis: it goes on and on, linking analogy to analogy, identity to identity, and containing without trying to refute, all oppositions and objections. This means, not that it is merely facile or liquid thinking without form, but that it is the dialectic of love - it treats whatever it encounters as another form of itself... (Northrop Frye)

En helt levande värld

Bokuppsättning och en av THE böckerna faller upp i ett uppslag:
Skapa, men inte ljuga. Att skapa handlar inte om fantasi, det är att ta den stora risken att få verkligheten. Att förstå är ett skapande, det är mitt enda sätt.

Med möda måste jag översätta telegrafsignaler – översätta det okända till ett språk jag inte känner till, och utan att ens begripa för vem signalerna är giltiga. Det är det här sömngångarspråket jag kommer att tala, ett språk som, om jag vore vaken, inte ens skulle vara ett språk.

Tills jag skapat sanningen om det jag varit med om. Det blir förresten snarare en skriftstil än en skrift, för jag är snarare ute efter att reproducera än att uttrycka. Jag har allt mindre behov av att uttrycka mig.

Utanför biblioteket, träffar en kvinna som ska strålbehandlas för elakartad cancer… alla utstudsade samtal som vi fört om livet utifrån litterära speglar… levande vetskap om nuet… Tänker på ett annat citat ur dagens THE bok: För en helt levande värld är lika stark som ett helvete…

Tänker: det är dragkampen mellan det grönskande utfläkande visdomsblommandet, bröstbenets helt levande värld och huvudsaklighetens överhettning… som är helvetet…

hjärtats begärelse

HJÄRTATS BEGÄRELSE

en drunknad dricker i kroppssäcken
dränkt och drucken bygger han
en cirkel av stenande stentyngder för födandet
ingångens välvda portal flätas samman
av sfinxens och chimärens beblandade DNA
materian andas
när man färdas genom öknen
möter man djur av ofattbart slag

CHIMÄRAN
- Jag galopperar fram genom labyrintens korridorer, svävar över bergen, stryker längs vågornas kammar, gläfser i bråddjupen, klänger mig med käften fast vid skyarnas flikar, sopar stränderna med min släpande stjärt och kullarna har tagit form efter mina skuldror. Men dig finner jag ständigt orörlig utom då du med tassen tecknar alfabeten i sanden.
SFINXEN
- Jag bevarar min hemlighet! Jag tänker och beräknar. Havet böljar fram och tillbaka, säden vajar i vinden, karavaner drar förbi, damm skingras, städer vittrar - och min blick, som ingenting kan avleda, skådar oavbrutet tvärs igenom tingen mot en ouppnåelig horisont.
CHIMÄRAN
- Jag är förälskad i dina ögon! Som en upphetsad hyena kretsar jag kring dig och söker egga dig att ge mig den befruktning, som jag förtärs av längtan efter.

Hjärtats begärelse (om den helige Antonius, den egyptiske munkens närkamp med dödssynderna ), blev Gustave Flauberts översvämmade livsverk

CHIMÄRAN går att träffa på, om begäret är det rätta, på berget Olympos i sydvästra Turkiet - där stiger fortfarande den flammande andedräkten upp ur bergets skrevor.