Jag går förbi min krympande livs-städade bokhylla och blickfaller på titeln "En bok av kött och ord" av Ulrika Nielsen, född i Nykarleby.
"Knife Thrower", 2013 Sergio Martínez
Jag efterdynar senaste rituella dansen om Inannas Nedstigning i underjorden och hamnar i älskade av/anteckningar ur Kerstin Ekmans, Knivkastarens kvinna:
"Det fordras tillit för att leva i det tunna skiktet
mellan det Stora Ovanom
och det stora Nedanom.
Du har väl sett knivkastarens kvinna
hur hon gör det
med utbredda armar, särade ben
- som på lek.
Hon aktar sig själv
…
Människogjorda gudar kan inte stiga
ner i mörkret. De är dockor som kastats ut
i vattnet. Vågorna för dom tillbaka igen.
De ligger bland skräpet i strandskoningen
Här har du varit förr.
Stig närmare stranden
Stig närmare landet
vars lagar du inte vet
Vågorna vältrar
din död
och ditt liv.
Nu har du kommit till stranden
av havet
nu står du vid porten
till landet som är
…
Du är här.
Människogjorda gudar
kan inte göra färden
ner i landet utan återväg
De är dockor som kastas tillbaka,
brända och med kläderna i trasor.
Gudinnans kropp fick liv, kände smärta, togs ner från kroken,
rätades ut och läktes
…
En gång sker det. Vattnet läker.
Luften rensas. Elden brinner ut
och jord börjar samlas
i en skreva
…
Varje människa måste hitta en punkt där hon är hos sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.
Damen på skjutbanan hade inte minsta fäste, kunde inte söka ly i hjärtat, bröstet, själen. Sprang hukande och snubblande hoppades hoppades inte hoppades att punkten skulle sättas utifrån..."
I motsats till damen på skjutbanan har den här hunden samma tillit som knivkastarens kvinna.
Jag gillar scenerna med den örontäckta kroppen och associerar till den av ögon täckta kroppen, Argus bland annat, den allseende jätten i grekisk mytologi.
För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...
Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd
fröande dräktighet
hågkomst
åtkomst
remembrance - återlemmande
processen som sker inuti
blomman som inviker sig till frukt
As the flower is the forerunner of the fruit,
so our childhood is the promise of our life.
- Hazrat Inayat Kahn
Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf
Granatäpplet är det regaliserande tecknet
för det ornamenterade ögonblicket
för uppsprickandet
för själens mörka natt
för the point of no return
Beyond a certain point there is no return.
This point has to be reached.
- Franz Kafka
I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t.
I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...
Tänker då på en episod i en bok jag fick som gåva inför en resa i slutet av 1980-talet, i början på min egentliga questiga livsresa. Boken är The Last Barrier av Reshad Feild, som är en quest dagbok som följer en sufisk sånglinje genom Turkiet.
Tänker att nymfen Side, gestaltad i sin granatäppleform, bär de eldgivande fröna - själva livsgnistandet. Min stygnade version av det tänkbara faktuella händandet;
― George Seferis (Seferiades)
Tänker att jag just nu hör nymfen Side sjunga igenom här:
You're such a heavy bird
You'd never get far on
your own
...
No matter how far you get,
let it sink in
That I gave you roots, and
baby, I gave you wings
And i showed you how to swing
I showed you how to strut
That's my mojo you're using
That's my wine getting you drunk
You'd never get far on your own...