Kassandra (Christa Wolf)
Ett Ord var Hjärta.
Hemkommen fortsätter jag omvandla de genom åren ihopsamlade och samspeglande ordade texterna till ordpärlor.
Jack Kerouac:
“Somewhere along the line I knew there'd be girls, visions, everything;
somewhere along the line the pearl would be handed to me.”
Birgitta Trotzig:
En dag tog sig gruskornet in och den pärlande processen tog sin början. Nu hantlangas det vidare... bultande ordpärlande...
2010 gräver jag ur anteckningsbergets ordfång:
Hjärtat är det mest gåtfulla organet för att njuta, det sublima könet, gemensamt för de två könen...och kanske botort mot den historiska könssjukdomen manlighet/kvinnlighet som utmärker det maskulinistiska (patriarkala) paradigmet.
Snart dansar vi ut Skelettkvinnan där den centrala bilden är hur hjärtat blir den trumma som pulserande återköttar, regenererar livet som efter en lång sjukdom... paradigmskiftar inifrån livets beniga, bärande struktur...
Idag läser jag i kapitlet Lucretius on sound av Pamela Zinn, i boken Sound and the Ancient Senses. The senses in antiquity, och snappar upp följande hjärtande
Zinn benämner den livskraft som den romerska filosofen Lucretius menar genomsyrar alla varelser, för animus-anima komplexet. Denna livskraft betecknar något som kan jämföras med ett centralt nervsystem, centrerat i hjärtat. Animus är den del av systemet som är koncentrerat i hjärtat medan anima genomsyrar hela systemet.
Jag tänker, jag ränkar; att för arten människa, kan animus-anima komplexet också benämnas det gynadriska varandet, ett livsdugligt pulserande paradigm... A different drum...
Idag hade jag tänkt välja ut några stygnlingar för att ansöka till Liljevalchs vårsalong, Jag plockade fram stygnlingen som tillkom på den grekiska ön Limnos i maj.
När jag ser på den, upptäcker jag den äggbärande gestalten som är insydd där... Samma gestaltning som jag sytt ett antal varianter av dessförinnan. Och jag tänker: Nej, ännu inte dags att klippa av denna tematiska tråd för något utställande i kontextlöst sammanhang...
Denna tråd ligger långt ifrån i träda.
2021 stygnade jag framträdandet av den som kan lägga vindägg.
Stygnandet skedde inom tempelområdet tillägnat Nymferna, på den grekiska ön Samos.
Som nymfolept gäller det att vara oerhört, oundgängligt långsam, för att ingärda ögonblicket... och för att knäcka vindägg
Den ultimata mön, nymfen, heran, inkarnerad i ordet, anaireō, som är insytt och som i rinnande meningstillstånd innebär;
att ge orakel, att ta upp ur jord, en gudomlighet, att befrukta i livmodern... ... ...
Vattenspiralen fortsatte att rotera fram något som liknade en mun. Vattenhalsen böjde sig bakåt, vattenmunnen öppnades, ett mullrande ljud hördes och ett gapskratt fick allt vattnet att vibrera. Ur vattenmunnen sträcktes en svartvattnad tunga ut, och en varelse tumlade ut. Det var Eurynome den vattenfödda. Den vidsträckta och den vidbröstade. Naken föddes hon ur vattnets vidöppna mun.
Men det fanns ingenting, ingenstans där hennes nakna händer och nakna fötter kunde hitta fäste. Så med en kraftfull kullerbytta delade hon vattnet, och med sina händer och sina fötter skiljde hon det övre vattnet från det undre vattnet. Nu kunde hon andas. Hon drog några djupa andetag och så började hon dansa.
Hon dansade i mellanrummet, i tröskeln mellan det övre vattnet och det undre vattnet. Hon gjorde en liten, liten cirkel med höfterna som blev större och större. Den vidbröstade cirklade sin bröstkorg. Hon drog ihop sig. Hon sträckte ut sig. Hon slog kullerbyttor, hon virvlade, snurrade och tumlade runt i en dans som imiterade hennes egen födelse.
Och hon dansade snabbare och snabbare.
Hon dansade fram rummets riktningar. Öster, Väster, Norr och Söder och när hon dansade mot öster växte en vind fram bakom henne, en vind skapad ur hennes rörelser, Västanvinden. Eurynome fångade detta nya, denna vind, i sina kupade händer och formade den till en orm. Sedan blåste hon tre gånger på ormen och andades ut hans namn, Ophion. Därefter släppte hon honom fri.
Ormen Ophion öppnade sina ögon, såg på när Eurynome fortsatte att dansa och rörelsens lust sköljde genom honom. Ophion slingrade i fatt Eurynome och han slingrade sig i sju varv runt henne. Sammansmälta fortsatte de att dansa. Och sammansmälta befruktade dom varandra.
Då förvandlades Eurynome. Från under hennes skulderblad växte vingar fram, fjädrar letade sig ut under kroppens fiskfjäll. Eurynome hamnskiftade och blev en duva. En vit duva. Och snart la hon, den vidsträckta och vidbröstade duvan, ett ägg.
Eurynome bad nu Ophion att slingra sig runt ägget i sju varv och varsamt krama och ruva det. Efter sju dagar och sju nätter kläcktes ägget och hela universum rann ut: Elden, stjärnorna, solen, månen, jorden, bergen, skogarna, sjöarna, växterna och djuren.
När hela universum runnit ut, slog sig Eurynome och Ophion ner på toppen av berget Olympos och såg på hur världen sakta stelnade till, i en mångfald av former och blev till pulserande, sprakande, språkande liv.
Ibland lämnade Eurynome berget Olympos för att dansa fram regn, nya planetbanor, solvindar - ja, allt som kunde behövas.
Och så hände det sig att när Ophion var ensam på berget, så började han leka med sin tveeggade tunga, han zzz, hizzade fram ljudvågor, zzz, formade ljud a aa , v v v, rrr ... va va varde... varde ljus, varde varde...:
Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten!
Länge lekte Ophion med sin leksak, orden, och till sist var han väsande övertygade om, att han, bara han ensam, hade skapat världen. Ja, hela universum hade han skapat. Och han slingrade sig belåten och självgod runt bergets topp och väste fram; jag, jag, jag...
När Eurynome hörde vad han väste fram där han låg och slingrade sig, blev hon rasande. Den vidsträckta och vidbröstade stampade på hans huvud, sparkade ut hans tänder och fördrev honom till jordens glödande brinnande mitt. Hans tänder trillade nerför berget Olympos och begravdes djupt ner i jorden.
Men så uppstod runt Ophions tänder en liten rörelse; små, små cirklar bildades i jorden, cirklarna cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirklarna hade roterat upp sig i två spiraler.
Två jordspiraler som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe.
Jordspiralerna fortsatte att rotera fram något som liknade två munnar.
Jordhalsarna böjde sig bakåt, jordmunnarna öppnades, ett mullrande ljud hördes och två gapskratt fick hela jorden att vibrera och skaka. Ur de två jordmunnarna sträcktes två jordsvarta tungor och två varelser tumlade ut.
Människan var född, Hän var född, Hoan och Haon var födda.
Gapskrattandet skickade vibrationer ner till jordens glödande brinnande mitt och upp till berget Olympos topp.
Plötsligt mindes Eurynome den vidsträckta och bredbröstade sin egen födelse och nyfiken dansade hon sig ner från berget. Och långt nere i jorden kände Ophion igen vibrationerna av Eurynomes dans, och rörelsens lust sköljde igenom honom och han slingrade sig upp från jordens mitt.
Och så möttes de alla fyra: Eurynome den vidsträckta och vidbröstade, Ophion med sin ordlekande tunga och Hoan och Haon.
Och tillsammans dansade de världens första cirkeldans.
I tidens begynnelse, i mytens eviga nu lever gudar och människor ryggrad mot ryggrad.
(Baserat på Robert Graves beskrivning av Ursprungshändandet i The White Goddess)