Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
I maj i år besökte jag för första gången ön Limnos och blev helt betagen och djupt placentrerad där. Placentrera är mitt verb för att beteckna att en "moderkaka" bildas mellan mig och en plats. Att jag får näring av den platsen, av den platsens ande, Genius loci, och att jag svarar an. Själva moderkakan tar ofta gestalt som en stygnling. Den här gestaltningen skedde på Limnos.
Av en slump hamnade jag i byn Kotsinas och uppe på en klippa fanns en staty av en kvinna med draget svärd, riktat mot himlen; ett minnesmärke över hjältinnan Maroula. År 1478 anföll turkarna fortet i Kotsinas och var nära en seger. Men då Maroula, dottern till den grekiske befälhavaren såg sin far falla, grep hon hans svärd och ledde sina landsmän till seger.
Efteråt kom jag på att den poetissa/profetissa vars diktverk, Mystisk Passage, betyder allra mest för mig, alltsedan jag först läste det i mitten av 1990-talet, Maria Lampadaridou Pothou, hon har skrivit en bok om Maroula (inte översatt). När jag skummade nätet efter information såg jag att Lampadaridou är född i Myrina på Limnos. Fullkroppad i dess Genius loci...
Nu snart åker jag tillbaka till Limnos, för ännu mera placentrerande och för att jag vill fylla mina 66 år, mitt i ruinerna av Artemis helgedom.
Jag hämtar mitt exemplar av Mystisk passage. Det faller upp där jag lagt en bild, kanske en förstygnling. Rubriken av översättaren Ingemar Rhedin:
Avgrund och paradis i ordens utmarker jag har skrivit till: levde i ögats utmark, som är ord från en dröm jag haft en gång
Jag nätsnubblar över ett relativt nytt publicerat inlägg på YouTube, ett utdrag ur Mystisk Passage på engelska. Här är den svenska översättningen.
ELFTE PASSAGEN Havet
Från Marmarasjön har mina dagar färdats Fyllda av fursteöar och gravguld Därifrån kommer jag som en vit våg Stående på vindarna Med en lukt av avgrund och stillsam timme När havet profetiskt i mina ådror Målade min vision i havsblått Därför världen jag ser En ström av vatten Och jag rullar med den För att nå den första källan Och förenas med droppen Som innesluter mitt ansikte Så att jag kan sova Under andra epokers ådror.
Slätslipad som en snäcka ur djupet Bär jag seklerna som sövde mig med sin tystnad När havet ännu mätte världen Och den nyfödde guden med sitt finger "Föreskrev kaos som enda makt Åt själen"*
Det är därför jag finner dig under min kropp När jag innehöll dig Som ett ord ristat av mykensk hand På stenen där jag sov I årtusenden.
Jag lutar mig över hopen av okända nätter Som flyter den ena i den andra Som skärvorna av gamla drömmar
Och lyssnar till gnisslandet Och hör mitt liv strömma omflutet Av drömda landskap där jag existerade Innan -Minnet minns allt det Som det för alltid glömt
Jag upphör inte att urholka de förgängliga gränserna För att det mörka havet skall välla fram Och ur djupen överräcka till mig Min sanning Så att jag absorberas av den havsblå fukten Som min sista passage.
*Anaxagoras fragment 42
Den avslutande bilden i den visualiserade poesin
tar jag med mig in i firandet av de 66 åren.
Och kanske lyssnar jag på den här mitt inne i ruinerna av Artemis tempel:
Dags att virvelsimma upp en malström i det halvfulla glaset. Dags att dra ner rädsla, krigshets i kreativt bottenslam och knyta upp mansklighetsystemets slipsknutar och tvinna hopp ... rep ... stegar till drömmares visioner och poeters gälar.
"This glass is half full and this glass is heartbreakingly beatiful... Fill it up with the human spirit... those who are humble and selfless, those who build bridges not walls... the poets and the carers, those who seek to serve, givers and sharers... human spirit, that beatiful sound, the vision of the dreamers, they find hope when there is none around..." Martyn Joseph
Jag har en uppsjö av meningar för att förklara vilka betydelser jag lägger i ordet abjekt. Egna funderingar och andras mer illustra personers teoretiserande. Men denna bildsvit med SHAO, objekt manipulator och prop designer, säger allt:
Den treansiktade manipulatören med sina cirklar...
Igår pratade vi om att släppa taget. Jag associerade till att smalna ner sitt livsinnehåll till det som är oundgängligt. I betydelsen att gänga samman, skruva samman, återanknyta, religare, binda samman... att stygna samman sig med det större livet,
trådfästa att hänga samman ett ögonblicks strypning hängd rationaliteten för att bli en sammanhängd
Tindersticks - We are dreamers!
It's out there, skulking around Shuffling outside of our door Whispering, it beckons us still Tapping away at our locks Through breaking days and falling nights it waits... When the hunger creaks inside us then
It breathes its offer again
This is not us, not us, we are dreamers!
You can rob us, you can tricks us Peer over our shoulders and steal our ideas Come inside, there is norhin left here Just a table to dance and a song we might hear
And we hang on as we hurtle through this space Together we cling as we are spun in the beauty of our dreams
Häromdagen ryckte det i stygnlings nerverna. Jag trodde det skulle bli en avling, en ut-inspiration av gestaltningen, stygnlingen ANAIREO; sammansmältningen av nymfen, den amasoniska heran, sundets ande (mellan Samos och Turkiet), sibyllan... verk-sam-hetens impuls...
ANAIREO som 2021 syddes på plats, i hotellet byggt ovanpå nymfernas tempel på Samos, och i det omgivande landskapet.
Det blir inte en avling utan det kommer att bli en fullt utfylld stygnling där den omegiska formen formger. Den grekiska bokstaven omega, den sista fulländande alfabetiska bokstaven; kons livmoder, skålen, kokkärlet, månvaggan, inomkosmos...
" Man brukar kalla det en konstens omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten men nu på en ny nivå och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."
(Ur Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist)
Ur den omegiska avlings svärmen
Vind, slut din livmoder kring henne... Gör benen i hennes kropp till andning...
En av de äldsta, mest älskade stygnlingarna - den instruerande storörade
Soundtrackad med Kate Bushs låt från 1993
Split me open With devotion You put your hands in And rip my heart out Eat the music
Does he conceal What he really feels? He's a woman at heart And I love him for that Let's split him open
Like a pomegranate
Inside out All is revealed Not only women bleed
Morgonsolen belyser stygnlingen och på tungan har jag smaken av nattens dröm. Slutscen: en kvinna sitter i en stor kastrull och med en mixerstav blandar hon samman alla ingredienserna. Hon instruerar mig.
Jag sveper över FB inlägg, bland annat ett jungianskt:
"We have to follow the way of our individuation process to discover the reason for such suffering, because the reason is something unique and different in each individual. That is why in seeking for the meaning of your suffering you seek for the meaning of your life. You are searching for the greater pattern of your own life, which indicates why the wounded healer is the archetype of the Self - one of its most widespread features - and is the bottom of all genuine healing procedures." Marie-Louise Franz
Jag går till bokhyllan för att plocka fram mitt exemplar av Robert Romanshyns bok The Wounded Researcher: Research with Soul in mind, men handen plockar istället fram Tröskelkvinnor: Barnafödandet som kultur av Pia Höjeberg. (Jag gillar Romanshyns tänkande, han hänger på stängslet mellan ett jungian-arketypiskt perspektiv och poesin.)
Jag slår upp Tröskelkvinnor boken på måfå och upp kommer den här bilden:
Jag tänker på mitt eget akuta, vertikala kejsarsnitt. I journalen fanns antecknat: Patienten blödde ur en okänd källa. En källåder därtill var och är, det kulturella bortseendet från den honliga kroppens smärtsamma infödande av nytt liv. Den honliga kroppens meningsskapande möjlighetsgrund: här konkretiseras fullköttad mening.
Självets urarketyp det livgivande "såret", den livgivande öppningen. På tröskeln kan vi bevittna. Som en författare uttryckte det efter att ha beskrivit en förlossning: "Detta är verkligen det enda vi vet, denna materiens lust till förökning. Allt vi gör måste växa ur detta."
Och på tröskelplaster kan individuationen, vårt tillväxande till var och ens centra, till små själv, tröskas fram, ges form... Den sårade helaren, en av tänkbara arketyper för det enskilda självet i kontakt, i bevittning av Självet.
Jag bläddrar vidare i Tröskelkvinnor och tänker på alla de avlingar jag stygnat fram den senaste tiden utan att medvetet tänkt på denna återkommande symbol i avlingarna. Tänker också att det är alldeles omöjligt att medvetet komma ihåg alla års gigantiska inläsningar. Allt är nog sammanmixat till en rejäl soppa: