Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet honlighets makten... äggande "on the edge"
Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.
Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.
Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön. Språk men inga ord. Tomas Tranströmer
I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.
I varje ord pulserar ett hjärta. Clarice Lispector
Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...
Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja: Han:
Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja
Hon: Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:
Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi, Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.
...
Kärleken begär att detta tal ska fram; när nu spegeln teg, vad var det den förnam? Vet du varför hjärtats spegel inget gav? Från dess yta inte rosten slipats av.
Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:
sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!
I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...
Morgonsolen belyser den intensifierade alltid pågående, språkande processen:
Stynglingars förverkligande i ord och processens varför då, då:
David Abram:"... the task is that of taken up the written word, with all of its potency, and patiently, carefully writing language back into the land. Our craft is that of releasing the buded, earthly intelligence of our words..."
Idag sken solen. Den nästan mitt i staden skogen var nästan alldeles tom. Jag gick till mitt speciella träd som jag gillar att tå-rot flörta med och kläcka lövade tankar tillsammans med. Jag gick genom portalen av sammanlindande ungträd och ställde mig i försänkningen på stenen med sina två bröstliknande kullar och lystrade plötsligt till, på slumpspelande Spotify
"... until we find a bridge across forever, until this grand illusion brings us home..."
Och plötsligt var ögonblicket där Det avhöljande Nuets härvaro Dåets och Kommandets
Bortvaro
I försänkningen Mellan
"... You're a part of me, and I'm a part of you..."
"Det är viktigt att ha en hemlighet, och en aning om något man inte kan veta. Det fyller ens liv med något överpersonligt, något numinöst... Det oväntade och osannolika tillhör denna värld. Bara då är livet helt."
En mening, en fråga, läst way back lyckades knocka mig rakt i solar plexus: "Vilken myt lever du?" Sen dess har C.G. Jung varit en tankehållare, en hemlighållare att hålla i handen ibland... För mig en mytograf och en sorts poet, inte vetenskapsman och analytiker/terapeut...
Jag fiskar på nätet efter en bild av en trebröstad statyett jag 2008 såg på det arkeologiska museet i anslutning till De Stora Gudarnas helgedom på Samothrake. Så kommer jag ihåg att bilden finns i min guidebok. Bilden till höger är från Istanbuls arkeologiska museum. Däremot fångade mitt fiskande in en bild av en trebröstad klippsiluett bakom ett litet kapell på just Samothrake.
Jag läser att kapellet är tillägnat Panagia Krimniotissa som kan översättas till Heliga Maria av Avgrunden. Enligt legenden hittade några fiskare i början av 1700-talet en ikon av jungfru Maria flytande i vattnet utanför Pachia Ammos. De bar in ikonen i en grotta och tände ljus framför den. Nästa dag var ikonen försvunnen men några herdar hittade den i gräset uppe på toppen av klippan där nu kapellet ligger. De bar tillbaka ikonen till grottan men nästa morgon var den försvunnen och återfanns igen på toppen av klippan. Så fortsatte det natt efter natt tills befolkningen byggde ett hus åt ikonen, åt mormor Krimiotissa, som kvinnorna kallar henne här.
Avgrund, abyss på engelska, får mig att tänka på boken Abysmal av Gunnar Olsson, kulturgeograf och professor emeritus vid Uppsala universitet, i synnerhet på det här citatet:
"... how the abyss between the worlds of being and understanding is negotiated. And in the invagination of that abyss lies the palace of Apsu, the hidden but well-established seat of power."
Och då känner jag mig igenkänd:
"Whoever fights monsters should see to it that in the process s/he does not become a monster. And if you gaze long enough into the abyss, the abyss will gaze back inte you."
Nietzsche
Och då tänker jag att det nog går att sjunga en besvärjande vaggvisa för allt som kan tänkas leva i abyssens, avgrundens urslem:
Vyssanlull koka kittelen full, en kista har trenne figurer den första den är tro, den andra den är hopp den tredje är kärleken den röda
Abyssanlull koka kittelen full, en hona har trenne spenar den första är subjekt, den andra är objekt den tredje ar abjektet det stinna
Och då tänker jag att abyssens väletablerad maktsäte skulle kunna imploderar in i, varför inte, Eurydikes tutte, fullsprängd med underjordisk näring.
Orfeus är ju sedan länge - sedan alltid skulle nog Eurydike säga - en uttjänt figur för poietes, den som skapar, utför, fullföljer. mönsterbildar, poetissar... Orfeus är alltför intrasslad i ordliga snårskogar och tillplattad av styva pärmar.
Och då ser jag bilden av den trebröstade klippan och kapellet tillägnat Heliga Maria av Avgrunden som ett tecken och lutar, litar mig på Gunnar Olssons eurydikiska ord:
"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb."
Och så planerar jag fortsatt resande, åter-resande guidad av min inre karta:
"On the day I was born I became the visible corner of a folded map"
Jeanette Winterson
Och då hittar jag följdriktigt bland anteckningar jag håller på att slänga:
Och då vet jag vad music daimoness nynnade på 2020 och vars inledningsord ikonen, mormor Krimniotissa, skulle ha kunnat mummla i grottan:
lift me - lift me from the ground and don't ever put me down
Mot slutet av 1980-talet besökte jag ett antal gravar i Konya. Jag höll på att följa en vag främmande sufisk vittring, som samtidigt repellerade och attraherade mig; så ordrikt, så skäggigt och så hanligt.
Jag hade besökt både Rumis och Sem av Tabrizs viloplatser och i den sena, heta eftermiddagen kom jag fram till Sadr ad-din Qunawis grav. Den var tillbommad och höll på att renoveras. Jag satte mig på en bänk utanför och tänkte att jag är fucking skruvad som ränner runt i Turkiet med sniffande, fladdrande näsborrar. Just då kom två unga pojkar i skolkostym och satte sig på bänken mittemot. Den ene pojken tog fram ett stort brunt rektangulärt kuvert och drog fram ett glansigt papper. De lutade samman sina huvuden och såg på det. Sen reste de sig, kastade kuvert och papper i en papperskorg och gick därifrån. När de hade gått kunde jag inte låta bli att titta på vad de hade kastat. Det glansiga pappret var en röntgenbild av en bröstkorg. Jag tydde det som ett tecken, ett meddelande jag inte riktigt förstod.
Alltid främst kroppens förflyttningar och inträffade händelser, därefter uppstöttande inläsning. Jag läste att Sadr ad-din Qunawi, ses som den tredje polen mellan Rumi, kärlekens pol och Ibn 'Arabi, kunskapens pol. Och att han ofta ska ha upprepat:
Jag har smakat mjölken från två mödrars bröst.
En av de få verser som tillskrivits Qunawi:
Vägen till sammansmältning är inte vad vi föreställt oss; Själens värld är inte vad vi trodde. Källan från vilken Khidr drack livets vatten Är i vårt eget hem, men vi har begravt det.
Idag tänker jag på röntgenbilden av bröstkorgen, på dess bröstben, sternum: Vilken utmärkt plats för ett tredje bröst att rotslingra sig runt, mitt i skärningspunkten mellan kärleken och kunskapen.
trebröstad galjonsfigur
Sadr ad-din Qunawi, 1209 - 1274, var en av de mest inflytelserika tänkarna inom mystisk eller sufisk filosofi.
Khidr "den gröne", i olika islamiska och icke-islamiska traditioner beskrivs Khidr som en budbärare, profet, en utvald... Väktare över livets vatten, den som lär ut hemlig kunskap, den som hjälper nödställda och en följeslagare till dem som saknar en mentor eller andlig lärare.
Dessutom sägs hen kunna anta rävgestalt... kanske Khidr är oändligt hamnskiftande, skepnadsskiftande...