En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text.
Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista.
Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.
FÖRSTA PASSAGEN
Materiens ångest
Vintern skall finna mig i askan av
mina dikter
En handfull ord som vit eller blod
"Själarna luktar" *
Jag bränner dem för att värma mig.
Upp och ner i avgrunden den enda **
Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden
Uråldriga stjärnors gyttja
Jag ska ta mig igenom, säger jag
Med kvistar av azur i mina händer
Och trädet i mässa inför ödemarkens silver
Lukt från det oändliga tomrummet
Den plågade materia jag bebodde.
"Manteln doppad i blod" ***
Och bränner den för att värma mig.
det "i utbyte mot elden" svävande ****
Det regnar fullmåne och åldrat blod
Kristaller laddade av mina sekler.
I den djupaste källan av krossad kristall
Villrådigt vemod mitt ansikte
Och ödsligt silver regnar, regnar över
Min kropp en doft av nattens skälvning
Och ärkeängeln på post i fönstret
Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.
För att passera.
En ros planterad i stormen
Med paradiset skiftande som hallucinationen
Och tiden profetisk ännu
Befria stjärnorna från min kropp.
Skrida fram som en uppenbarelse
Och Seklet Förstöraren nedsmälta
Som ett väldoftande vaxljus.
Säten för skummande vithet *****
Med doften av brända pinjebarr för
Vid stormens yttersta gräns
Jag nedsjunker som en profetisk dröm.
** Herakleitos fragment 33
*** Uppenbarelseboken 19:15
**** Herakleitos fragment 54
***** Jmf Platon Faidros
Den yttersta tiden
Där avgrunden väller fram
Ingenstans finner jag fotfäste
Att vitna som en blomma ur djupet och sedan
Upphöjas naken som den högsta lågan
Och bli visionen av en bön
För att befria stjärnan som sover
I mitt sår.
Inväntar den absoluta Natten
Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt
Vid den mystiska gränsen
Min sista dikt
Utan ord
Bara musik jag lyssnat till under andra tider.
Som sjunker
Förvandlad
Boning för en oprövad tid
Jag ristar ljuset i den som silver
För att den skall lysa upp min passage
Jag ristar mitt ansikte i den
För att inte förvilla mig.
Och dess dimension
För att inrymma
Mina såriga lemmar som faller isär
Fyllda av erotiska nätter och junidagar
Parfym från middagstidens pinjekottar
Utvidgande ljuset
För att jag skall passera
She gathered in my soul
from many a thorn, from many thickets,
quick and cool.
Det finns passager och det finns Passager...
Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar...
Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.