Baba Yaga rituell dans

crone-logically (Mary Daly)... haggologiskt... kärringlogiskt
MYTeri
mot maskulinistiska myter om varandet, människan, naturen/kulturen...

Visst möts vi på Kvinnohöjden 30 juni–3 juli (sön–ons)?:

BABA YAGA OCH VASILISA – RITUELL DANS SOM FEMINISTISK KROPPSPOLITIK
Utifrån myt- och sagocirklarna runt häxan Baba Yaga och hjältinnan Vasilisa ska vi utöva MYTERI: Vi ska spräcka nuets uppblåsta patriarkala myter som begränsar våra liv, vårt kunskapande och vår lust. Den rituella dansen är en form av cirkeldans som kombinerar gemensamma rörelser och enskild improvisation. Den förbereds genom berättande, bildskapande och rörelseövningar. Dansen ger var och en möjlighet att med fötterna i det gemensamma, komma i kreativ kontakt med, och ge sitt unika uttryck av de teman MYTERIET lyft fram.

http://www.kvinnohojden.se/kurser/

metRamorf

"... och utspridda vågar
som stjärnor runt fötterna
där kommer solen
vattnet är grönt, vatten är möjlighet
utan skuggor, utan svar, utan någon
jag är fiskerskan
kompassen i magen
riktar mig mot mitt öde
tomhänt
det fulla livet..."

Fullfjädrad fågel

Det är aldrig försent att bli flicka för att sedan FULLVUXNA och låta det vackra flöda över ...

Målning: Karena A. Karras

Music daimoness: Lisa Ekdahl
Främmande fågel

Den flickan är en främmande fågel
Som fallen från skyarna, född på en annan planet.
Den flickan är en främmande fågel
Hon bär en sorg i sitt leende och en välbevarad hemlighet

Och hon vet vad hon vet
Hon vet att bevara sin hemlighet
För hon vet att den som vet får betala med ensamhet

Himmelen kan öppna sig, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut

Men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan hon är vaken om natten
Natten är dyrbar för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sig själv då
Om dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark

Hon ler för sig själv så liderligt och vänt
Och hon går in i nånting
Folk skulle påstå att, att hon drömt

Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant
Och hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är en främmande fågel.
Vingklippt och sårad men omöjlig att bura in

Den flickan är en främmande fågel.
Hon sjunger bara den sång hon kan kalla sin.

Och det va som hon flög
Mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner i sin egen världs extas

Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla måste tänka likadant.
Och hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Himmelen kan öppna sig, regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut

Men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Den flickan är främmande fågel

KATABASIS ANABASIS

TIDINGS in one of the stitched-in mirror voices...

Eurydice

R a c h e l B l a u D u P l e s s i s

1.
Since the narcissus bud, eye of a bird,
of a girl,
almond shaped eye,

when not yet open,
smells more of its
rich flower
than
when it has opened,

she desires never to be opened.

a hidden bird     mistaken
for a leaf on a young tree.


2.

She will lie naked where sea touches sand;
her own body
the border; the edge
dividing ocean and land
against itself; but of one body.

And tides come over her.
Then she will be turned
into a smooth stone
salt white as an egg,
shiny as an eye.

She will turn
over and over on herself,
body balancing ocean and land,
throwing the stone

down

a deeper and deeper well.

3.
Back arched like a bow
lips like arrows stinging.

And then you wet me with your tongue.

This is my fragrance.
You say
honey tastes sour
after.

You sing to me
that I am a fresh pool


4.
Where is the bird?
fallen from flying

Where is the arrow?
hard in the wound

Where is the stone?

Songs are his,
melody like a great linked chain.
Touch is his,
outlining the edge of my dance.

I cannot find my center
I cannot find my path.
Now he can make me open, shut and open

Now I have lost myself.


5.
Silent I sit in the garden
Silent I go forth

Flower or meadow
where is there meaning

I pass through the meadow


6.
Her deepest desire was to pierce herself.
     the snake her head
     the snake her hair
     the snake her arm
     the snake her ribs
     the snake her foot

into crevices between rock faces
under Surfaces
under flowers
under Earth.


7.
I went into the fissure.
The dark rock opened.
I faced away from the shining Point
of earth-green light.

This is stone
opening,
the uneven, moist, hard surface,
rock-littered path,
jagged,
catching myself.

Hard Cave
I have entered.

This is stone
deeper
than I ever was.

8.
I see rocks made by the slow dripping of water
I see an underground pool, thick as a black mirror
I see a spring at the source.

9.

He has entered the dark
behind me

He wants to bring me back to the light

He wants to retrace the steps of my journey.

No.

I am turning.

I am going deeper
into the living Cave.


10.
In the Cave I am a rope held out to myself
silver and gleaming in the labyrinth.
I know the center of the cave.

In the Cave
I am a vein of silver in the rock.

In the Cave
I am an ancient plant
putting forth thin white root threads.
I can make the rock crumble into rich earth.

In the Cave
I am matted, woven roots.



11.
She will take shape and sprout
a soft light far from the Surface
pushing outward, of her own Power
   stalk, ladder of climbing cells
   root, filling the corridors of rock
   flower, breaking the earth, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

She will brood and be born

girl of her own mother

mother of the labyrinth

daughter

pushing the child herself outward

   great head, the cave large inside it

   great limbs of a giant woman 
   great cunt, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

1973-74

Den röda tråden

Jag letar efter anteckningar om Baba Yaga inför årets rituella danshändande på Kvinnohöjden. På måfå slår jag upp en pärm jag namngett till Systrar i ord – och hittar den röda tråden. En rest från någon av mina stygnlingar, mina besvärjande konstverk i stygn där jag fångar betydelser som går utanför ords fattnings- och uttrycksförmåga.

Den röda tråden som har härvat till sig ligger bredvid ett stycke med följande understrykningar i en text som handlar om en av mina absoluta favoritböcker, The Djinn in the Nightingale's Eye av A S Byatt:

”Gillian begins a life of narrative freedom and rewrites her own fate… as competent co-creators of the plotted nature of the realities they inhabit… having located Adriadne’s thread…”

Jag vet att jag inte medvetet iscensatt sammanträffandet. Jag vet att betydelser, de verkliga, de som hjälper oss tyda verkligheter, beror av vad som benämnts synkronicitet .

Jag läser längre upp på sidan:
”… regards her story as already having been written, and sees herself stuck in a dead end, ‘redundant as a woman’…”

Jag minns när jag på allvar förstod att den kulturella kvinnoskepnaden var en liksvepning längst in i en återvändsgränd.
Och jag minns var och när jag knöt handen om den lösa trådänden. Och jag har aldrig släppt taget.

Jag öppnar mitt dagboksdokument för att lägga in bilden ovan, och ser att den sista anteckningen jag har gjort för någon vecka sen är:

Byatt:
"Vocabularies are crossing circles and loops. We are defined by the lines we choose to cross or to be confined by."

Att notera:
Adriadnes tråd är enligt den grekiska mytologin det ullnystan som den kretensiska kungadottern Ariadne gav till den atenska hjälten Theseus så att han kunde hitta ut ur labyrinten i Knossos, efter att han hade dödat djurmannen Minotaurus.
Jag vet att ur en patriarkal hjälte går det att gräva fram en hjälta.

The Red Thread
by Madeline Von Foerster

Medusor och nymfer

Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan till en stig… Var och en bär med sig ända till slutet rester av sin födelse, slem och äggskal från en urvärld… Mången är upptill människa och nedtill fisk…
Alla har vi härstamningen gemensam, mödrarna, alla kommer vi ur samma djupa schakt; men var och en strävar, som ett försök, som ett kast från djupen, emot sitt eget mål.
(Ur Demian av Herman Hesse)