... there the dance is

Dansar, dansar, dansar till all musik med alla traditionsöverskridande rörelser... tänker på levnadssvettlevrade ord: intellektet/förnuftet kan inte komma på ett enda hållbart argument för varför vi existerar istället för att ickeexistera, medan kroppen/rytmen bara ÄR, aldrig skulle komma på att ifrågasätta sin hemortsrätt i extasexistens...

Dansar in i Gabrielle Roths maps to ecstacy igen... systerrörd... alla obeslutsamheter, alla huvudjärn, alla kulturella trångföringar jag dansat igenom sen tidiga tonår... för att nå balanspunkten att levaskapa i/utifrån... för att genomleva ordsatta realitetstöcken...

Systerord:
"Through dancing I navigated the badlands of endless headtrips and found my way back to the stomping ground of my own two feet... Our culture does not believe in ecstasy. All too soon the soul starves. Our bodies get locked into patterns. We get stiff with repetition. Our hearts also become rigidified into automatic routines. We're soon numb, insensitive to what we really feel. And our minds are quickly blinded by unquestioned assumptions, guiding attitudes that don't allow us to see what's out there, let alone explore the world's fullness. We're programmed for boredom."

Mary Daly:
bore-ocracy
bore-ophilia
foolocracy
infested by logorrhea

Broderord:
At the stillpoint of the turning world
there the dance is
And without the point
that stillpoint
there would be no dance
and there is only the dance.
T.S. Eliot "Burnt Norton"

mersten

Fortsätter att hoppa runt på ikastade ordstenar...

levnadsformade
utsöndrade
uppstötta
utdrivna
svettlackande
glittrande
skatter i ordmordstid
glattar ur
begreppshänders beslag
ikastar sig

Vénus Khoury-Ghata:

Stenarnas medkänsla

Orden bådade samman vind på den tiden
det vet jag nu
förutom småsten fanns det månar
men inga lampor
stjärnorna föddes senare ur en dust
mellan två flintor

...

vind men inga gator
den första mänskan bar en sten om halsen

Hon ingick avtal med det första trädet

...

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet
som levande stoppats i ugn

Aaaaaah Adonis...

Stiching in wordthreads from Adonis...
Once I could put his words like spiderwebs on fire
to cover the same, same wound...


wor(l)d woundlings washed ashore on an Anatolian seafront...




The Wound
By Adonis

Translated By Khaled Mattawa


1.
The leaves asleep under the wind
are the wounds’ ship,
and the ages collapsed on top of each other
are the wound’s glory,
and the trees rising out of our eyelashes
are the wound’s lake.
The wound is to be found on bridges
where the grave lengthens
and patience goes on to no end
between the shores of our love and death.
The wound is a sign,
and the wound is a crossing too.


2.
To the language choked by tolling bells
I offer the voice of the wound.
To the stone coming from afar
to the dried-up world crumbling to dust
to the time ferried on creaky sleighs
I light up the fire of the wound.
And when history burns inside my clothes
and when blue nails grow inside my books,
I cry out to the day,
“Who are you, who tosses you
into my virgin land?”
And inside my book and on my virgin land
I stare into a pair of eyes made of dust.
I hear someone saying,
“I am the wound that is born
and grows as your history grows.”


3.
I named you cloud,
wound of the parting dove.
I named you book and quill
and here I begin the dialogue
between me and the ancient tongue
in the island of tomes
in the archipelago of the ancient fall.
And here I teach these words
to the wind and the palms,
O wound of the parting dove.


4.
If I had a harbor in the land
of dreams and mirrors, if I had a ship,
if I had the remains
of a city, if I had a city
in the land of children and weeping,
I would have written all this down for the wound’s sake,
a song like a spear
that penetrates trees, stone, and sky,
soft like water
unbridled, startling like conquest.


5.
Rain down on our desert
O world adorned with dream and longing.
Pour down, and shake us, we, the palms of the wound,
tear out branches from trees that love the silence of the wound,
that lie awake staring at its pointed eyelashes and soft hands.

World adorned with dream and longing
world that falls on my brow
like the lash of a wound,
don’t come close—the wound is closer—
don’t tempt me—the wound is more beautiful.
That magic that your eyes had flung
on the last kingdoms—
the wound has passed over it,
passed and did not leave a single sail
to tempt toward salvation, did not leave
a single island behind.

Adonis, “The Wound” from Selected Poems, translated by Khaled Mattawa.
Source: Selected Poems (Yale University Press, 2010)

Under poetens tunga

drömmer om mjukrundade stenar och strömmande klart vatten
flyter ut i mitt namn
sten
vatten
virvlande strömmar
runt stenar
runt ord

"Det är som en i själen djupt nergrävd flodbädd i vilken livets ström, som förut osäkert trevande bredde ut sig över vida men grunda ytor, plötsligt mäktigt skjuter fart när den nått fram till den speciella konstellationen av omständigheter..."
C.G. Jung

hoppar runt
på ikastade ordstenar
tillit
plats
kropp

sitter på

ingångsstenen till Willy Granqvists diktsamling från 1974, Kropparna och rummet:

"... och kropparna och rummen ge sig mestadels oväntat till känna. De glida i tiden såsom masken på sin tråd: Vi se hos dem nyckfulla eller organiserade reflexer av myllrande lefnad, vi ana koncentrat och samband. Vi finnas i kropparna och rummet, oavlåtligt - ja, käre Lawrence, vi äro dem, både kropparna och rummen, och det är gåtans tyngd."
Den engelska biologen E.A. COPPLERBURG (1869 - 1924) i ett brev till kusinen Lawrence den 5:e april 1894

bendinglar
tårna
fotfästeklamrar
nagelfar
ser

fröet, fönstret
en skugga glider
mellan huvudet och dagen
en sten på blombrädan
dom dagliga rörelserna vid dörren
en ny tid på väg
- ur En ängel i vår tid, 1976

glömska
minne
besvärjelse

Tecken läggs ut: det blir dag.
I fönstret slår vingar allt ljusare slag.
Jag rör mig ut ur en mytologi
Och in i en annan...
- ur Glömskan, 1985

... under poetens tunga ligger nyckeln till skatten (Nizami)

Oraklande

I min öppnade altarstenring har jag placerat en lapp med svaret på en fråga jag fick under en orakel"lek" vi ägnade oss åt under retreaten Healing in the temple of the gods i Turkiet. Frågan löd:
I would like guidence on the story I'm creating. Svaren var insamlade på små lappar dessförinnan. I ord hade vi fångat en bild som hade dykt upp när vi rest inåt till vår inre bildkastare med hjälp av trumljud. Lapparna blandades och vi drog var sitt svar.

Mitt lyder: The birth of the sea from the earth mountain cave. Orakelsvar är aldrig entydiga men min min kroppsreaktion var.
Nu är berget och jag ett och jag kan flöda berättelsen.

Men samtidigt är jag orolig för att inte kunna ordöversätta, att texten aldrig blir ordsatt, då text och själv är ett, att berättelsens existensform är kött o andedräkt och att jag inte lyckas kopiera den i ord/bild... att jag inte lyckas förvandla mina bibliotekariska berättelsehanterande händer till berättelseskapande...

Jag röjer bland anteckningshögar och bär ner en kartong till källarutrymmet. Gör plats. Min hand hamnar på ett vykort skickat från min största passion efter vi hade separerat. Nu smälter hennes vykort samman handen i en orakelskakning mellan då och nu, och orden lägger sig till rätta i handens linjer:

The fiery circle that surrounded her contained all the clues she needed to recognize that life is for a moment in one shape, then released into another.../

The stars show her how to hang in space supported by nothing at all. Without medals or certificates or territories she owns, she can burn as they do, travelling through time until time stops and eternity changes things again. She has noticed that change doesn't hurt her. (Winterson)

Att förändring från hanterande till skapande är möjligt.

Överraskningarnas träd

Dagens blickfångst:

Överraskningarnas träd

Sokrates

Filosofen kom till lärjungarnas ring. I mitten fanns en stor lök av idéer, sluten och fräsch av daggen från de unga eleverna. Alla slipade sina tungor och gjorde sig beredda att skala av den de olika lagren. En kvällsmåne löstes upp bland träddungarna.

Löken började snurra: skalen, guldfärgade, ametistfärgade, skimrade under ögonblicket då de rycktes bort. Sokrates log gåtfullt; lärjungarna log omslutna av trons karmosinröda färg: löken fylldes av förgyllda och svarta stjärnor som en himmel på en altartavla och alla sade:"Där har vi det!"... Sedan började idégrönsaken förminskas ända tills den försvann i tunna, tunna omärkliga flor... och alla gick

Långt borta dansade Lisis på en pyramid av tillbakahållen vind.


II

Filosofen gick bort från ringen av lärjungar. Kvällen reste sitt sidentält och hela himlen verkade vara täckt av ett tunt lager av lökskal. Sokrates såg en eldfluga: Sokrates hörde en groda, Sokrates såg en enorm fjäril i söder... och en röd liten snok lyste upp hela hans bröst, som ett blodfyllt yxhugg, som ett reflekterande sår. Sedan gick han vilse på vindarnas aveny.

(Ur Federica García Lorca, Fisk,himlakroppar och glasögon)

Trådletar i LISIS:
La lisis celular es la rotura de la membrana celular
Lysering (Grekiska: λύσις, lysis från lyein; att separera) är en medicinsk term som avser en cells död genom att dess membran upplöses eller faller samman...

genomsläppligheten
genomträngligheten
dansens
vindtunnel

To go amazonian...

fusing time
undivided
the tree of intent/spine

backboned
beyond the wasteland

(Amazone zu Pferde by Louis Tuaillon, photos from today and 1945)