En quests början

I Side, södra Turkiet, på platsen för min första allomfattande konfrontation med verkligheten utanför burvärkligheten, på platsen för den första "initeringstesten", drack jag några år senare ur Adonis poesi.
Blandade vatten.
På torsdag ska jag lyssna på honom på Louisiana.

Drick!



Resa
Jag ska färdas i en våg, i en vinge
Jag ska besöka de tider som övergivit oss
och den töckniga sjunde himlen
Jag ska besöka läpparna
och ögonen som är tunga av is
och den blixtrande klingan i gudens helvete
Jag ska försvinna
Jag ska omgjorda mitt bröst med vindarna
och lämna mina steg i en fjärran vägkorsning
i en öken...

Namnsyster Hörnström

ekande avvikar-, avspårar- steg
då i samma utriktning -
nu genomgången tid
att omvandla vatten till vin


Hörnström, Marianne:
drömmen om att sjunga sig själv
...
Tänk att kunna tala med sin upprördhet, med sin oro längtan iver undran, med sin förundran - i själva språket. Och ändå höras. Ett språk som sårar och förgrenar sig. Och som ändå går att tala. Bryta lag.
...
Tala-vara kvinna
...
Visst ska det gå att vara i Världen och ändå vika av, inte dras in inordnas underordnas. Visst ska det gå att tassa ut och in strosande nosande. Kring-gå.

Skrattande skattan som stjäler, skrattar och stjäler. Och sen flyger bort med skinande gods i mun.

Visst ska det gå vara Kroppen stor och bråkig storglada lusten frihetsvansinnig leka sprakande färgen brinner.
...
Hon går. Måste gå. Måste leta vatten. Måste leva. Måste vattna. Göra kött. Måste överleva. Måste hämta andan hämta ljus från vatten. i livet - vara. Måste hämta ljus från stora vatten.

(Ur Genomgångsrummet Sagor från flickarvet)

Spindel, spindel i taket där... säg mig var bilden är...

Några dagar med fullkroppsligt kunskapande runt Sofia - kärlekens vishet/vishetens kärlek.

Några dagar med en sakta krypande spindel i taket. Sista dagen ramlar den ner på golvet med inböjda ben.

Tanklar berättelsen om Athena och Arachne - att spinna ett nät utifrån beblandad substans:

Athena och Arachne
(http://www.goddess-athena.org/)

There was a contest, in which a mortal dared to come in competition with Athena. That mortal was Arachne, a maiden who had attained such skill in the arts of weaving and embroidery that the nymphs themselves would leave their groves and fountains to come and gaze upon her work. It was not only beautiful when it was done, but beautiful also in the doing.

To watch her, as she took the wool in its rude state and formed it into rolls, or separated it with her fingers and carded it till it looked as light and soft as a cloud, or twirled the spindle with skilful touch, or wove the web, or, after it was woven, adorned it with her needle, one would have said that Athena herself had taught her. But this she denied, and could not bear to be thought a pupil even of a Goddess. "Let Athena try her skill with mine," said she; "if beaten I will pay the penalty." Athena heard this and was displeased. She assumed the form of an old woman and went and gave Arachne some friendly advice. "I have had much experience, said she, and I hope you will not despise my counsel. Challenge your fellow-mortals as you will, but do not compete with a Goddess. On the contrary, I advise you to ask her forgiveness for what you have said, and as she is merciful perhaps she will pardon you." Arachne stopped her spinning and looked at the old dame with anger in her countenance. "Keep your counsel, said she, "for your daughters or handmaids; for my part I know what I say, and I stand to it. I am not afraid of the Goddess; let her try her skill, if she dare venture." "She comes," said Athena; and dropping her disguise stood confessed. The nymphs bent low in homage, and all the bystanders paid reverence.

Arachne alone was unterrified. She blushed, indeed; a sudden color dyed her cheek, and then she grew pale. But she stood to her resolve, and with a foolish conceit of her own skill rushed on her fate. Athena forbore no longer nor interposed any further advice. They proceed to the contest. Each takes her station and attaches the web to the beam. Then the slender shuttle is passed in and out among the threads. The reed with its fine teeth strikes the woof into its place and compacts the web. Both work with speed; their skilful hands move rapidly, and the excitement of the contest makes the labor light. Wool of Tyrian dye is contrasted with that of other colors, shaded off into one another so adroitly that the joining deceives the eye. Like the bow, whose long arch tinges the heavens, formed by sunbeams reflected from the shower, in which, where the colors meet they seem as one, but a little distance from the point of contact are wholly different.

Athena wrought on her web the scene of her contest with Poseidon. Twelve of the heavenly powers are represented, Zeus, with august gravity, sitting in the midst. Poseidon, the ruler of the sea, holds his trident, and appears to have just smitten the earth, from which a horse has leaped forth. Athena depicted herself with helmed head, her Aegis covering her breast. Such was the central circle; and in the four corners were represented incidents illustrating the displeasure of the Gods at such presumptuous mortals as had dared to contend with them. These were meant as warnings to her rival to give up the contest before it was too late.

Arachne filled her web with subjects designedly chosen to exhibit the failings and errors of the Gods. One scene represented Leda caressing the swan, under which form Zeus had disguised himself; and another, Danae, in the brazen tower in which her father had imprisoned her, but where the God effected his entrance in the form of a golden shower. Still another depicted Europa deceived by Zeus under the disguise of a bull. Encouraged by the tameness of the animal Europa ventured to mount his back, whereupon Zeus advanced into the sea and swam with her to Crete, You would have thought it was a real bull, so naturally was it wrought, and so natural the water in which it swam. She seemed to look with longing eyes back upon the shore she was leaving, and to call to her companions for help. She appeared to shudder with terror at the sight of the heaving waves, and to draw back her feel, from the water.
Arachne filled her canvas with similar subjects, wonderfully well done, but strongly marking her presumption and impiety. Athena could not forbear to admire, yet felt indignant at the insult. She struck the web with her shuttle and rent it in pieces; she then touched the forehead of Arachne and made her feel her guilt and shame. She could not endure it and went and hanged herself. Athena pitied her as she saw her suspended by a rope. "Live," she said, "guilty woman! and that you may preserve the memory of this lesson, continue to hang, both you and your descendants, to all future times." She sprinkled her with the juices of aconite, and immediately her hair came off, and her nose and ears likewise. Her form shrank up, and her head grew smaller yet; her fingers cleaved to her side and served for legs. All the rest of her is body, out of which she spins her thread, often hanging suspended by it, in the same attitude as when Athena touched her and transformed her into a spider.

Ionian questers

Rereading Freja Stark:
Ionia a quest
From her visit to the theater in Priene... We do belong to the same "theater Company".
In ancient time Priene was connected with Melia/Panionium (todays Guzelcamli - my nympholeptic place) by a sacred road. I still haven't walked that path, but I have visited the theater in Priene a few times. In the future we will dance there.

"...and I felt that I was interrupting - that actors and audience, like a flight of shy birds, had fled in the very instant of my stepping across their threshold with my feet still shod in Time. I felt this with a power and a strangeness not to be described; with tears on my cheeks in a sudden pang of surprise and excitement and wonder; and I lingered in the little theater as if I were a person in the legend, who is given one glimpse of a world which appears to last for seconds only, though all the expanses of time are packed there.
There was perfect quiet in the theatre. The carvings on the stone were so sharp and delicate that the hand that worked them still seemed alive.
...
What was the secret? Respect perhaps, so closely tied to love? Respect for what gives itself, and is therefore vulnerable, whether it be a human being or a piece of stone? A gratitude that inspires fastidiousness, a longing to keep intact in its own dignity the object or the being that has helped one to create and to become?
...
It is a sharing partnership, both giving and taking - a marriage in terms of human life-a tender thankfulness for a benefit received and a forgetfulness of self in the intrest of another; and it reaches through the depths of being to that which Heraclitus thought of as Fire and we think of as Love..."

Tråckling ut

Min biblioteks hera Nynne Koch sammanställde en gång en bok med titeln Det indre univers och som handlade om "... den verden, der ligger udenfor jeg bevidsthedens fængelse." Jag medvetandets fängelse kallade Nynne Koch för Den dresserede bevidsthed och menade att vi alla är hårt dresserade av den gängse världsbilden...

Den dresserade uppfattningen heter en dikt av Christian Hawkey

Hon med krutet ritar upp
sina konturer
i gräset
& sätter fyr, tänder eld i ena änden,
hon lägger sin kropp ner
där innanför, ett förkolnat avtryck,
det ryker om hennes kropp, hon
vars konturer nystas upp i vinden
rörelsemönstret är ett tecken, röken
stiger medan gräset får samma färg
som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.
I närheten lägger en tupp huvudet på sned.
Längre bort begrundar en närsynt man
begreppet "kortsiktighet".& på stranden
utmed en namnlös kust
vrider han sin kropp som en timmerstock eller tumlare
för att rulla bort från vågorna
som möter honom&sen rulla ut mot dom
när de drar sig undan, sudda ut, sudda ut,
den enda sång som vågorna
eller sanden känt till, om de bara sjungit,
vilket de inte gör. Någon tar vid något tillfälle
fram sin kamera. Alltid någon
som gör det vid något tillfälle. Men dessförinnan
kunde den kallsinnige mannen
som hade konturen av en vattensjuk
timmerstock i tankarna
helt enkelt rulla fram&tillbaka
med vågorna för sig själv&sjunga något
eftersom han öppnar munnen i en av mina inre
bilder. Varenda en av oss kliver förbi
sina ögonblick som om de vore foton,
filmstillbilder, borttappade tagningar, ett fotfäste.
Ur bild vecklar tuppen ut
ett långt gult band av ljud ur sin näbb.
Det är vår. Ingen i närheten.
Vita maskrosor
som ger sig tillkänna med kvinnliga former.
Under en vindpust rör hon sig - utvandrar.

Wittgenstein skriver: En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vårt språk och detta tycktes obönhörligt upprepa den för oss.

Strategi: språkuppbrotta/spotta, meningsspränga, språkarkeologisera, poetisera, låta tungan slå knut på sig, ordlös(a)ning, bokstavssoppa - avskumma och ombilda...

Betydelsebehängd

Jag har köpt två rosafärgade snippasmycken med vidhängande fredsmärken. (www.snippasmycket.se)
En del av intäkterna går till organisationen Kvinna till Kvinna. Jag har pimpat mina snippasmycken med två pärlor på sin givna plats. Häromdagen i lunchrummet på min arbetsplats frågade någon om smyckena. Berättade bakgrunden och att jag bär dem som en symbol för mitt dubbelmunniga välsignade klimakterie tillstånd, att kreativitetsflöde mellan de övre och undre läpparna äntligen fungerar. En av mina jämnåriga kollegor snipar (inte något snippande där inte...) med åtminstonde den övre munnen och säger:
Jag begriper inte vad det ska va bra för.
Arg - och sårad blir jag: Vi arbetar i ett metaforernas hus, bok efter bok sväller av liknelser, överförda betydelser... Lars Gyllenstens menstruerande hjärna när berättelsen rinner till etc... Alla manliga författare som använt kvinnokroppen som metafor, musa...
På våra hyllor finns dokumenterat den historiska kvinnokampen att få formell rösträtt och den pågående kampen om vad som röstas i samhället, vad som kan tänkas, sägas. Sårad av icke nyfikenheten och förundrad...
Jag lever i en betydelsestinn värld och vet att de berättelser vi lever i, inte enbart formas av "stora" tänkare, politiska beslut eller kapitalets rörelser... den värld vi lever i formas också av varje liten rörelse, varje liten handling eller icke-handling en enskild människa gör... att fråga efter betydelser, att ifrågasätta betydelser, att skapa betydelser i det mest vardagliga, är att vara en levande (förhoppningsvis också lekande)människa...

Att beklä sig, behänga sig med betydelser - alla mina smycken har en associations svärm av händanden, inläsningar, berättelser surrande runt sig...

nymfoleptiskt

det sägs om kvinnorna...
det sägs om henne
som inte kan namnbegränsas
att hon låter kvinnorna ensamma
fånga det stora viltet och så sina frön

jag kom från grottan
från vattnet som är min port
jag dyker och vet min död
jag är andekvinnan
jag är ordkvinnan
jag omskriver min död i helig tid
omtecknar
omskär

helig tid föds ur grottan
jag är andekvinnan
jag kommer med mörkerljus
från bortom ort

urspårade
fiskar mina tassar fram
shamankaord
ger ande åter
till mysteriets kvinnor

mellan orden
mellan munnarna
återköttar jag ordet som gått förlorat