abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

söndag 14 augusti 2011

Spindel, spindel i taket där... säg mig var bilden är...


Några dagar med fullkroppsligt kunskapande runt Sofia - kärlekens vishet/vishetens kärlek.

Några dagar med en sakta krypande spindel i taket. Sista dagen ramlar den ner på golvet med inböjda ben.

Tanklar berättelsen om Athena och Arachne - att spinna ett nät utifrån beblandad substans:

Athena och Arachne
(http://www.goddess-athena.org/)

There was a contest, in which a mortal dared to come in competition with Athena. That mortal was Arachne, a maiden who had attained such skill in the arts of weaving and embroidery that the nymphs themselves would leave their groves and fountains to come and gaze upon her work. It was not only beautiful when it was done, but beautiful also in the doing.

To watch her, as she took the wool in its rude state and formed it into rolls, or separated it with her fingers and carded it till it looked as light and soft as a cloud, or twirled the spindle with skilful touch, or wove the web, or, after it was woven, adorned it with her needle, one would have said that Athena herself had taught her. But this she denied, and could not bear to be thought a pupil even of a Goddess. "Let Athena try her skill with mine," said she; "if beaten I will pay the penalty." Athena heard this and was displeased. She assumed the form of an old woman and went and gave Arachne some friendly advice. "I have had much experience, said she, and I hope you will not despise my counsel. Challenge your fellow-mortals as you will, but do not compete with a Goddess. On the contrary, I advise you to ask her forgiveness for what you have said, and as she is merciful perhaps she will pardon you." Arachne stopped her spinning and looked at the old dame with anger in her countenance. "Keep your counsel, said she, "for your daughters or handmaids; for my part I know what I say, and I stand to it. I am not afraid of the Goddess; let her try her skill, if she dare venture." "She comes," said Athena; and dropping her disguise stood confessed. The nymphs bent low in homage, and all the bystanders paid reverence.

Arachne alone was unterrified. She blushed, indeed; a sudden color dyed her cheek, and then she grew pale. But she stood to her resolve, and with a foolish conceit of her own skill rushed on her fate. Athena forbore no longer nor interposed any further advice. They proceed to the contest. Each takes her station and attaches the web to the beam. Then the slender shuttle is passed in and out among the threads. The reed with its fine teeth strikes the woof into its place and compacts the web. Both work with speed; their skilful hands move rapidly, and the excitement of the contest makes the labor light. Wool of Tyrian dye is contrasted with that of other colors, shaded off into one another so adroitly that the joining deceives the eye. Like the bow, whose long arch tinges the heavens, formed by sunbeams reflected from the shower, in which, where the colors meet they seem as one, but a little distance from the point of contact are wholly different.

Athena wrought on her web the scene of her contest with Poseidon. Twelve of the heavenly powers are represented, Zeus, with august gravity, sitting in the midst. Poseidon, the ruler of the sea, holds his trident, and appears to have just smitten the earth, from which a horse has leaped forth. Athena depicted herself with helmed head, her Aegis covering her breast. Such was the central circle; and in the four corners were represented incidents illustrating the displeasure of the Gods at such presumptuous mortals as had dared to contend with them. These were meant as warnings to her rival to give up the contest before it was too late.

Arachne filled her web with subjects designedly chosen to exhibit the failings and errors of the Gods. One scene represented Leda caressing the swan, under which form Zeus had disguised himself; and another, Danae, in the brazen tower in which her father had imprisoned her, but where the God effected his entrance in the form of a golden shower. Still another depicted Europa deceived by Zeus under the disguise of a bull. Encouraged by the tameness of the animal Europa ventured to mount his back, whereupon Zeus advanced into the sea and swam with her to Crete, You would have thought it was a real bull, so naturally was it wrought, and so natural the water in which it swam. She seemed to look with longing eyes back upon the shore she was leaving, and to call to her companions for help. She appeared to shudder with terror at the sight of the heaving waves, and to draw back her feel, from the water.
Arachne filled her canvas with similar subjects, wonderfully well done, but strongly marking her presumption and impiety. Athena could not forbear to admire, yet felt indignant at the insult. She struck the web with her shuttle and rent it in pieces; she then touched the forehead of Arachne and made her feel her guilt and shame. She could not endure it and went and hanged herself. Athena pitied her as she saw her suspended by a rope. "Live," she said, "guilty woman! and that you may preserve the memory of this lesson, continue to hang, both you and your descendants, to all future times." She sprinkled her with the juices of aconite, and immediately her hair came off, and her nose and ears likewise. Her form shrank up, and her head grew smaller yet; her fingers cleaved to her side and served for legs. All the rest of her is body, out of which she spins her thread, often hanging suspended by it, in the same attitude as when Athena touched her and transformed her into a spider.

torsdag 4 augusti 2011

Ionian questers



Rereading Freja Stark:
Ionia a quest
From her visit to the theater in Priene... We do belong to the same "theater Company".
In ancient time Priene was connected with Melia/Panionium (todays Guzelcamli - my nympholeptic place) by a sacred road. I still haven't walked that path, but I have visited the theater in Priene a few times. In the future we will dance there.

"...and I felt that I was interrupting - that actors and audience, like a flight of shy birds, had fled in the very instant of my stepping across their threshold with my feet still shod in Time. I felt this with a power and a strangeness not to be described; with tears on my cheeks in a sudden pang of surprise and excitement and wonder; and I lingered in the little theater as if I were a person in the legend, who is given one glimpse of a world which appears to last for seconds only, though all the expanses of time are packed there.
There was perfect quiet in the theatre. The carvings on the stone were so sharp and delicate that the hand that worked them still seemed alive.
...
What was the secret? Respect perhaps, so closely tied to love? Respect for what gives itself, and is therefore vulnerable, whether it be a human being or a piece of stone? A gratitude that inspires fastidiousness, a longing to keep intact in its own dignity the object or the being that has helped one to create and to become?
...
It is a sharing partnership, both giving and taking - a marriage in terms of human life-a tender thankfulness for a benefit received and a forgetfulness of self in the intrest of another; and it reaches through the depths of being to that which Heraclitus thought of as Fire and we think of as Love..."



söndag 31 juli 2011

Tråckling ut



Min biblioteks hera Nynne Koch sammanställde en gång en bok med titeln Det indre univers och som handlade om "... den verden, der ligger udenfor jeg bevidsthedens fængelse." Jag medvetandets fängelse kallade Nynne Koch för Den dresserede bevidsthed och menade att vi alla är hårt dresserade av den gängse världsbilden...

Den dresserade uppfattningen heter en dikt av Christian Hawkey

Hon med krutet ritar upp
sina konturer
i gräset
& sätter fyr, tänder eld i ena änden,
hon lägger sin kropp ner
där innanför, ett förkolnat avtryck,
det ryker om hennes kropp, hon
vars konturer nystas upp i vinden
rörelsemönstret är ett tecken, röken
stiger medan gräset får samma färg
som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.
I närheten lägger en tupp huvudet på sned.
Längre bort begrundar en närsynt man
begreppet "kortsiktighet".& på stranden
utmed en namnlös kust
vrider han sin kropp som en timmerstock eller tumlare
för att rulla bort från vågorna
som möter honom&sen rulla ut mot dom
när de drar sig undan, sudda ut, sudda ut,
den enda sång som vågorna
eller sanden känt till, om de bara sjungit,
vilket de inte gör. Någon tar vid något tillfälle
fram sin kamera. Alltid någon
som gör det vid något tillfälle. Men dessförinnan
kunde den kallsinnige mannen
som hade konturen av en vattensjuk
timmerstock i tankarna
helt enkelt rulla fram&tillbaka
med vågorna för sig själv&sjunga något
eftersom han öppnar munnen i en av mina inre
bilder. Varenda en av oss kliver förbi
sina ögonblick som om de vore foton,
filmstillbilder, borttappade tagningar, ett fotfäste.
Ur bild vecklar tuppen ut
ett långt gult band av ljud ur sin näbb.
Det är vår. Ingen i närheten.
Vita maskrosor
som ger sig tillkänna med kvinnliga former.
Under en vindpust rör hon sig - utvandrar.

Wittgenstein skriver: En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vårt språk och detta tycktes obönhörligt upprepa den för oss.

Strategi: språkuppbrotta/spotta, meningsspränga, språkarkeologisera, poetisera, låta tungan slå knut på sig, ordlös(a)ning, bokstavssoppa - avskumma och ombilda...

torsdag 28 juli 2011

Betydelsebehängd


Jag har köpt två rosafärgade snippasmycken med vidhängande fredsmärken. (www.snippasmycket.se)
En del av intäkterna går till organisationen Kvinna till Kvinna. Jag har pimpat mina snippasmycken med två pärlor på sin givna plats. Häromdagen i lunchrummet på min arbetsplats frågade någon om smyckena. Berättade bakgrunden och att jag bär dem som en symbol för mitt dubbelmunniga välsignade klimakterie tillstånd, att kreativitetsflöde mellan de övre och undre läpparna äntligen fungerar. En av mina jämnåriga kollegor snipar (inte något snippande där inte...) med åtminstonde den övre munnen och säger:
Jag begriper inte vad det ska va bra för.
Arg - och sårad blir jag: Vi arbetar i ett metaforernas hus, bok efter bok sväller av liknelser, överförda betydelser... Lars Gyllenstens menstruerande hjärna när berättelsen rinner till etc... Alla manliga författare som använt kvinnokroppen som metafor, musa...
På våra hyllor finns dokumenterat den historiska kvinnokampen att få formell rösträtt och den pågående kampen om vad som röstas i samhället, vad som kan tänkas, sägas. Sårad av icke nyfikenheten och förundrad...
Jag lever i en betydelsestinn värld och vet att de berättelser vi lever i, inte enbart formas av "stora" tänkare, politiska beslut eller kapitalets rörelser... den värld vi lever i formas också av varje liten rörelse, varje liten handling eller icke-handling en enskild människa gör... att fråga efter betydelser, att ifrågasätta betydelser, att skapa betydelser i det mest vardagliga, är att vara en levande (förhoppningsvis också lekande)människa...

Att beklä sig, behänga sig med betydelser - alla mina smycken har en associations svärm av händanden, inläsningar, berättelser surrande runt sig...

fredag 22 juli 2011

nymfoleptiskt


det sägs om kvinnorna...
det sägs om henne
som inte kan namnbegränsas
att hon låter kvinnorna ensamma
fånga det stora viltet och så sina frön

jag kom från grottan
från vattnet som är min port
jag dyker och vet min död
jag är andekvinnan
jag är ordkvinnan
jag omskriver min död i helig tid
omtecknar
omskär

helig tid föds ur grottan
jag är andekvinnan
jag kommer med mörkerljus
från bortom ort

urspårade
fiskar mina tassar fram
shamankaord
ger ande åter
till mysteriets kvinnor

mellan orden
mellan munnarna
återköttar jag ordet som gått förlorat

onsdag 20 juli 2011

Det tredje







Och det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Skådespelerskan erbjöd sin kropp, sina senor och muskler, sin spelande bröstkorg, sitt struphuvud och sin röst...
Framför spegeln, den mörka spegeln. Vita armar, tunna starka muskler skimrade gråaktiga, blåaktiga. Hon sträcker ut dom, tänjer handled och hand, fingerled efter fingerled - åtbörden darrar till, föds, vibrerar, vill färdas ända ut så långt det bara går. (Hon) håller på att förvandlas, armen att växa, dödsvinge, livsvinge, en annan art. Ögonhålor, där glimmar en okänd arts ögon. Grå läppar. Tungan och munhålan däremot är röda, friska, våta, livsdugliga, kan förklä sig i det sanna talet och det falska talet, förklösa sig framlänges och baklänges - kroppens vilja är emellertid långt därifrån, ut över havet och skogarna vill fågelskriet, själafågelns rop.

(En skådespelerska sitter i sin loge och sminkar av sig en mörderska, krigets ande. Ljus brinner vid de mörka spegelglasen. Nu gräver fingrarna i burken med salva. Salvan är sval, har makt att utplåna. Nu plånas ögonbrynet ut, det andra stirrar alltjämt stort, stelt och vilt ur spegelmörkret tillbaka på henne. Det kommer alltid ett ögonblick när halva ansiktet är mask, vilket? - den andra halvan utplånad, något gömt i snö, det i snö mörka gömda. En halv värld och en halv värld, vem är vem? Vem är hon som föds i det tredje rummet och som är de bägge, hon och icke-hon, som likafullt har funnits till där i det tredje rummet, där levt ett liv, fått blod på händerna, till sist dött en våldsam död för egen hand enligt vad kvinnornas skrik utanför scenen förkunnade?)

Vem är den tredje som går bredvid dig hela tiden?
Räknar jag, är det bara du och jag tillsammans
men när jag ser upp längs den vita vägen
är det alltid en till som går bredvid dig
glider fram i en brun kåpa med huva
jag vet inte om det är man eller kvinna
-men vem är det på din andra sida?

Fullfleshed text of loving a mountain

(Bilden: mänsklig benstruktur)

Loving A Mountain
By: Judith McCombs

Loving a mountain is not
easy. You will have to take it, stone
by stone, into your hands & your skin
& into the space in your head that is prepared
for mountains. You will need a very large
emptiness, a very large need
in yourself: you will have to be willing to move
impediments (your habits of eating, of reason) out.

To encompass a mountain requires
"a twat like a horsecollar", an enormous
appetite; the hole in your head will have to be
made larger, by you. (You cannot expect the mountain
to help.) The winds will conspire to trick you,
the lichens shift
under your feet. The trees will ignore you,
the birds throw stones. If you try to move fast, expect
to fall off. You will have to wait till you have become
(in a sense) that mountain.

Loving a mountain is not easy.
You will have to learn how to learn
the slopes & the steepness, the places that welcome
your intrusion, the ponderous folds & wrinkles
where trees clamber upwards. Learn where the mountain
is tired, and where it's unwilling to hold any more,
underfoot or over your head. Learn
the days when the ledges are happy and the great folds smile,
basking like pigs in the light. Stop being jealous
of the dust & the fauna: they got here first
and besides have adapted
better than you will: of course the mountain prefers
them. Learn when it wants you
to get off its back: stop staring, stop grabbing,
stop thinking of it.

The mountain is there, a mountain. It is not
inside you. It has all it can do
being a mountain. It does not want to be loved.
Or, your patience has not been sufficient;
maybe only a galcier could move slowly enough,
carry enough weight, to come to grips
with a mountain. Or maybe the problem is you,
who can't settle for being part of a mountain
in the way that the ignorant tree roots, the insects & pebbles,
are part. Your expensive techniques of survival,
your comforts, your ideas have cost you this mountain:
go back where you came from.
Raise parsely, it's attainable.

Or maybe(oh day of all blessings) in the back of your head the mountain
will move lumbishly, creaking like the masts of a distempered ship,
suddenly, ponderously becoming your mountain.


... or I would say, not only in the back of your head but the mountain will have become the very bone strukture...to rewander/wonder, to reflesh, to retell...

ekande röstande
grottande
brottande
berg
The voice is like a mountain with caves.
Go into all the different caves there are.


Mykale "mitt" tillblivelse berg på Turkiets västkust sett från Samos
och sett ur en lokal konstnärs öga