Jagande berg

Skymningsporten av Jeanette Winterson är det första bokinköpet/läset på mycket länge... ur det inlockande och erfarenhetsekande förordet:

... är den vilda delen av det otämjda... är gamla jaktmakter... en del säger att det är berget som är jägaren - att det lever i sin svartgröna mantel, kortstubbig som ett djurskinn... den här platsens ryggrad. Får betar. Harar står som frågetecken.
För en resenär finns inga landmärken...

Flickor som föds i Pendleskogen ska döpas två gånger: en i kyrkan och en i den svarta tjärnen vid bergets fot. Då kommer berget att veta vem hon är. Hon blir dess trofé och dess offer. Hon måste försona sig med sin börd, vad det nu betyder.

Att stygna samman världen

En vän på FB nämner Rebecca Solnit, amerikansk aktivist, författare, historiker, journalist och oavhängig intellektuell - och plötsligt kommer jag ihåg hennes tankeåterspeglande rader i boken Det avlägset nära. Bokens jag går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.


”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

Just nu omgår jag de geografiska platser som är min livsmenings fogpunkter. Punktplatser där jag rent faktiskt har stygnat fram bilder som i sina stygnkorgar härbärgerar minst 1000 och en natts berättelser... Punktplatser som rent faktiskt stygnat fram mig.

Också för Solnit är det platsspecifika viktigt, att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier. Och vi delar övertygelsen om att människans behov av att väva berättelser om sig själva är grundläggande. Och att vi är invävda i ett mönster som designats av maskulinismen. Läs essäsamlingen Män förklarar saker för mig som bland annat ynglade av sig begreppet "mansplaining". http://mansplained.tumblr.com/

Nyckelscenen i essän Män förklarar saker för mig utspelar sig just som Rebecca Solnit och en vän till henne är på väg att lämna en fest. En rik, äldre man hejdar dom. Han säger att han har hört att hon har skrivit ett par böcker. ”Ganska många faktiskt”, svarar hon och berättar att hennes senaste handlar om fotografen Eadweard Muybridge. Här avbryter mannen och frågar om hon känner till den oerhört viktiga boken om Eadweard Muybridge som just kommit ut?
Solnit väljer att gå in i sin roll som lyssnande kvinna och låter ”Mr Very Important” traggla på, och på - tills vännen säger: ”Det är hennes bok”. Först efter att hon upprepat det tre, fyra gånger tar han in det. Han blir askgrå, ”som i en 1800-talsroman”, när han förstår att boken som han inte läst utan bara har läst om, i New York Times Book Review, är skriven av den unga kvinnan han ordbelägrat. Men slutar han? Självklart inte.

Läser runt på nätet och hittar detta:
I en artikel av Malena Rydell i DN 2015-02-04 citerar hon Solnit:

Den uppgift jag har föresatt mig de senaste tjugo åren, har varit att försöka hitta ett språk för att beskriva de subtiliteter, oberäkneligheter, glädjeämnen och innebörder som är omöjliga att kategorisera, men inte desto mindre är kärnan i tillvaron. Att göra motstånd mot ”kvantifierbarhetens tyranni”, det vill säga det trista faktum att det som kan mätas nästan alltid värderas högre än det som inte kan mätas här i världen, så som privata vinster framför det allmännas väl.
Att människor inte tar in vidden av klimathotet beror delvis på att deras föreställningsförmåga inte räcker till för att förstå vad det är som håller på att hända, och på att våra ekonomistiska mätsystem inte visar vad som är det verkligt viktiga.

Och sen skriver Malena Rydell: Därför menar Solnit att upproret mot ödeläggelsen av jorden och mot kapitalismens status quo, är ett fantasins uppror. Ni förstår hur lätt hon skulle kunna bli utskrattad i en radiodebatt 2015.

Och det förstår jag inte alls - det förstår inte vi bildstygnerskor som oavbrutet kämpar med att sy samman världen, att tråckla fast verklighet runt värkligheten...

Waving flesh ... weaving

I have always said that you have to listen after, sense with the uterus, sniff for that short instant when the wave halters - and then flow with it...

Now I find that Virginia Wolf have said something similar about writing:

"As for the mot juste, you are quite wrong. Style is a very simple matter: it is all rhythm. Once you get that, you can't use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas and visions, and so on, and can't dislodge them, for lack of the right rythm. Now this is very profound, what rythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it; and in writing ... one has to recapture this, and set this working (which has nothing apparently to do with words) and then, as it breaks and tumbles in the mind, it makes words to fit it."

- Writing to Vita Sackville-West 16/3 1926

... and I would say that this wave rythme, runs through every Text - especially the ones written in and out of living Flesh.

Omphalos

Does he measured it - the archaeologist in Apollo's temple in Claros?
It = the omphalos, the navel, the sign of the centre, the world's point of beginning...

Suddenly the so called breasts, or grapes, or testicles of Artemis of Ephesos starts shivering in my brain... imaging Artemis as the gathering body of all the omphaloi in the World.

... and then the wannabe comes along:









Metraphoring Wor/l/d weaving ...

In 1984 Wor/l/d weaving feminist Mary Daly (1928 – 2010), jumped off the springboard of Aristotle's view that our minds are rooted in wonder, and jumped far beyond:

Women who lust for wisdom become astonished/astonishing. Wondering. As Muses of our own creation, Wonderlusters re-member our Original Powers. Unlike the frozen philosophy that is packaged and stored within academıc refrigerators, Wonderlust moves us always. Our vehicles are often Metaphors.

I anchor my stitched METRApfor, the wor/l/d boat, to her wordlings.


and I have got her urging stiched under my feet:

... to be intellectual in the most direct and daring way,
claiming and trusting the deep correspondence
between the structures/processes of one's own mind
and the structures/processes of reality... to participate in Realizing reason...



and I am dancing them with and into the participating ground...





a new skin for an old story

one way of putting it...

 

From the nıne muses one separated. She came to a hıgh mountaın and spent some time seated there, so that she desıred her own body ın order to become androgynous. She fullfılled her desıre and became pregnant from her desıre...

 

 

DET

Känner platsens mångrytmade puls, denna andande sten och vattenkropp - anad:
denna vridna
detta kött
denna inflätning
bli sten, bli vatten, bli djur - bli fullt ut mänsklig:
pricka mansklighet till mänsklighet


Robert Bringhurst:
Becoming animal an earthly cosmology
Voice: the breath’s tooth.
Thought: the brain’s bone.
Birdsong: an extension
of the beak: Speech:
the antler of the mind


Inger Christensen:

DET söker ett nytt sätt att tala, ett som iscensätter vårt samvaron
mellanvarande med jorden...
ett talavara sätt som blåser upp våra sinnen på vid gavel...

David Abram:

Föreställ dig att meningsfullt tal inte uteslutande är en mänsklig förmåga. Tänk om själva språket som vi idag talar, först uppstod som svar. Inte som en kommunikation med andra av samma art, utan som svar till ett gåtfullt Kosmos som talade i en myriad av tungor långt innan människan fanns till.
Föreställ dig.

Tänk om tankar inte föds inuti den mänskliga skallen utan är kreativitet, en egenskap som tillhör kroppen i sin helhet, och som uppstår spontant i mellanrummet, i sprickan mellan en organism och dess omgivning.

Samhället som knäar inför/under expertiskulten. I den kulten är de meningsbärande strukturerna och mönsterbildningarna onåbara för våra sinnen och abstraktionerna är mera sanna ...

Med varsamma händer måste abstraktionens frukter föras tillbaka in i den levda verkligheten. Att ge näring till den mer än mänskliga matrisen av kroppsliga möten och erfaranden.

DET - anad