abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

lördag 15 september 2012

ORD - Födelsedagsfrukostrerar i badet

Bild: Beckie Kravetz, Daphne the moment Apollon... 1999


Orden bådade samman vind på den tiden
det vet jag nu


...


Hon ingick avtal med det första trädet
en ek om jag minns rätt
den som kom först drack havet


...




Varifrån kommer orden?
vilka ljud gneds mot varandra
så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar

Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten

Ibland
smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på dödas läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet
som levande stoppats i ugn

Vénus Khoury-Ghata


Imorgon åker jag till min jordord/ordjord

söndag 2 september 2012

oförberedelse


Sitter på jobb och försöker förbereda en intensiv vecka. Fastnar i att följa döende flugors bakfart bland komihåglappar. Bröstkorgsuppblåst. Ska leta texter till morgondagens läspromenerande cirkel på temat lust och olust. Smärtlustar i bröstkorgsballongen.
Läser nerklottrade rader mellan flugkropparna:
And she danced; she danced with the music and with the rhythm of earth’s circles; she turned with the earth turning, like a disk, turning all faces to light and to darkness evenly... Anaïs Nin

Lustar på mer av hennes ord. Letar upp Incestens hus:

Den morgon jag steg upp för att påbörja denna
bok hostade jag. Någonting var på väg upp ur
min hals: det höll på att kväva mig. Jag slet av
tråden som höll fast det och ryckte loss det. Jag
återvände till sängen och sade: jag har precis
spottat ut mitt hjärta.

Det finns ett instrument som heter quena och
är gjort av människoben. Det har sitt ursprung
i en indians dyrkan av sin älskarinna. När hon
dog gjorde han en flöjt av hennes ben. Quenan
har en mer genomträngande, mer ödesmättad
ton än en vanlig flöjt.

Alla som skriver känner till processen. Jag
tänkte på den när jag spottade ut mitt hjärta.

Men jag väntar inte till dess att min älskade
dör.


Får mig att lusta efter mina ordsylar för att sticka hål på ballongen...
Dags att släcka jobbdatorn och oförbereda mig.
Avstår från att lägga mig i flugornas döenderitual
där de ligger på rygg och spattlar alla benen till korsmönster över kroppen.

onsdag 29 augusti 2012

Platsen



(Bilden: Sophia, Celsus bibliotek, Efesos)

Läser mig till sömns. Under drivande anteckningshögar hittar jag en bortglömd, nyligen nerdykt i, text: Det stora okända, Kulturkritiska essäer av Bo Gustavsson. Strange - bortglömd, tänker jag när boken slår upp sig och jag ser understrykningar, marginalkommentarer… läser vad jag framlyft.
Bland annat:
Att tänka med sinnena och det imaginativa är litteraturens uppgift. Det imaginativa är… den sfär som existerar mellan det relativa och det absoluta och som möjliggör kommunikationen mellan dessa båda världar.
Om den Tranströmerska koden – uppvaknandet/medvetenhet om det stora okända/poetens ontologiska uppdrag, missionen att fullborda sitt liv, att vara ”anställd/av ett stort Minne för att leva just nu”:

Uppdrag: att vara där man är.
Också i den löjliga gravallvarliga
rollen - jag är just den plats
där skapelsen arbetar på sig själv.


uppvaknandet: första steget i en initieringsprocess för att nå existensens axis mundi där allt förklaras och uppenbaras… under det mytiska världsträdet i världens mitt…

att det handlar om en medvetande förskjutning/glidning/lyftning
att det handlar om en närvaro som söker en
att utveckla en ontologiskt illuminativ kropp

En dag kom någonting till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.


att dikta mötesplatser
att iscensätta
sophia perennis

söndag 29 juli 2012

ALL-INCLUSIVE



I veckan med röda tofflor stod jag nere i bibliotekets magasin och klistrade in etiketter i böcker.
Kate Bushs The Red Shoes på hög volym.
Rödpulserar upp genom bibliotekets golv.

Vid bokuppsättning:
Reportageboken Välkommen till Paradiset med braskstjärnan ALL-INCLUSIVE! av Jennie Dielemans.
Vämjelseröd av det som inte går att kräka ut - den ALL-INCLUSIVE globala kulturen...att den förstörelse vi skapar utom oss har sin inre motsvarighet i var och en av oss...
Nu i helgen läst färdigt Syndaflodens år av Atwood...
dansar förbi bokhyllan slår upp Rosemary Sullivans bok De röda skorna, Den tidiga Margaret Atwood:
(Som 26-åring rotande runt i förnuftets fiktion, språkets pansar och människans självdestruktivitet...fonden Vietnamkriget)

Det är farligt att läsa tidningar

När jag byggde fina
slott i sandlådan,
fylldes de i all hast grävda groparna
med nedmejade kroppar

och när jag gick till skolan
nytvättad och välkammad och placerade
fötterna på sprickorna i cementen
detonerade röda bomber.

Nu är jag vuxen
och kan läsa, och jag sitter i min stol
lugnt som en stubintråd

och djungeln brinner, undervegetationen
är fylld av soldater,
namnen på de krångliga
kartorna går upp i rök.

Det är mitt fel, jag är ett lager av kemiska
leksaker, min kropp
är en dödlig mojäng,
jag räcker fram min kärlek mina händer är vapen
alla mina goda avsikter är fruktansvärt dödliga.

Till och med mina
passiva ögon förvandlar
allt jsg ser till ett ärrigt
svartvitt krigsfoto
hur ska jag
kunna hejda mig.

Det är farligt att läsa tidningar.

Varje gång jag trycker på en tangent
på min elektriska skrivmaskin
och talar om fridfulla träd

exploderar ännu en by.

... så aldrig ta av de röda skorna - alltid dansa bortom förnuftets domän, hämta speglar som visar glimtar av vad som döljs under alla kejsares nya kläder...

söndag 15 juli 2012

Sofia









Where is the Life we have lost in living?
Where is the wisdom we have lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in information?
T. S Eliot








Besöker uppväxtstadens favoritplatser för lek när jag var barn.
Sofiakällan. Sofia - visdom.
Källan är stängd och en skylt upplyser att vattnet är otjänligt för människor.
En tom nisch och sprucken mosaik.

I Efesos står Sofia personifierad i en nisch vid Celsus-biblioteket.
Jag lyssnar efter



tisdag 3 juli 2012

Om trädens placering


Senaste åren har jag haft svårt att läsa böcker från pärm till pärm... men för några månader sen gjorde jag det.
Lockad av baksidetexten:

Hon undvek böcker.
Böcker bar våld på några spröda ännu diffusa tecken i henne. Några tvekande utkristalliseringar som kanske någon gång skulle bli tydliga. Kanske aldrig. Kanske i ett annat liv. Med de måste skyddas.


Förförd av det igenkända inledningscitatet:

Bara de riktiga orden,
orden men krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.

(Hjalmar Gullberg Ögon, läppar, 1959)

Boken heter Om trädens placering av Catharina Ståhlgren. - 70 talet. Om en ung kvinnas inseende i "verkligheten" och svårigheten att uttrycka... Jag kände igen mig.
Åren av juridikstudier. Ingömmandet från språket.

När hon gick upp och satte sig vid skrivbordet och läste var hon skyddad. Juristspråket var torrt och rent. Lagboksbladen var tunna och späckade. Här fanns ett språk som fullständigt saknade andedräkt. Ingenting kunde glimta mellan raderna, allt var spärrat...

Att i flera år leva i ett så trångfört språk, är en alldeles utmärkt strategi för meningsuttorkning och för eller senare måste vatten sökas... och två ordbåtar fick jag med mig:

återställande av försutten tid
tolkningsföreträde
En liten men naggande god feministisk armada.

Och Efesos Artemis (hög vattenkälla), böjde sig fram och flödade ur sina många bröst/bokstavspungar...


måndag 2 juli 2012

I am the cage where poetry paces and roars.


Stitching wor(l)dlings together
undoing loose temporary stitches

New word to me:

baste 1
To sew loosely with large running stitches so as to hold together temporarily.
baste 2
To moisten (meat, for example) periodically with a liquid, such as melted butter or a sauce, especially while cooking.
baste 3
To beat vigorously; thrash.

All in all a suitable triple process..


(From) The Invocation to Kali

There are times when
I think only of killing
The voracious animal
who is my perpetual shame,

The violent one
Whose raging demands
Break down peace and shelter
Like a peacock's scream.

There are times when
I think only of how to do away
With this brute power
That cannot be tamed.

I am the cage where poetry
Paces and roars. The beast
Is the god. How murder the god?
How live with the terrible god?


The Kingdom of Kali

Anguish is always there, lurking at night,
Wakes us like a scourge, the creeping sweat
As rage is remembered, self-inflicted blight.
What is it in us we have not mastered yet?

What Hell have we made of the subtle weaving
Of nerve with brain, that all centers tear?
We live in a dark complex of rage and grieving.
The machine grates, grates, whatever we are.

The kingdom of Kali is within us deep.
The built-in destroyer, the savage goddess,
Wakes in the dark and takes away our sleep.
She moves through the blood to poison gentleness.

She keeps us from being what we long to be;
Tenderness withers under her iron laws.
We may hold her like a lunatic, but it is she
Held down, who bloodies with her claws.

How then to set her free or come to terms
With the volcano itself, the fierce power
Erupting injuries, shrieking alarms?
Kali among her skulls must have her hour.

It is time for the invocation, to atone
For what we fear most and have not dared to face:
Kali, the destroyer, cannot be overthrown;
We must stay, open-eyed, in the terrible place.

Every creation is born out of the dark.
Every birth is bloody. Something gets torn.
Kali is there to do her sovereign work
Or else the living child will be stillborn.

She cannot be cast out (she is here for good)
Nor battled to the end. Who wins that war?
She cannot be forgotten, jailed, or killed.
Heaven must still be balanced against her.

Out of destruction she comes to wrest
The juice from the cactus its harsh spine,
And until she, the destroyer, has been blest,
There will be no child, no flower, and no wine.

It is time for the invocation:

Kali, be with us.
Violence, destruction, receive our homage.
Help us to bring darkness into the light,
To lift out the pain, the anger,
Where it can be seen for what it is—
The balance-wheel for our vulnerable, aching love.
Put the wild hunger where it belongs,
Within the act of creation,
Crude power that forges a balance
Between hate and love.

Help us to be the always hopeful
Gardeners of the spirit
Who know that without darkness
Nothing comes to birth
As without light
Nothing flowers.

Bear the roots in mind,
You, the dark one, Kali,
Awesome power.

May Sarton