abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

fredag 27 april 2012

Iusaaset

Ser två upplagda båtar. Namngivna till Neuva vita respektive Atum.
Undrar när dom ska sjösättas?
Maskrossolar vid fötterna och havet vältrar in.
Hjärtklaffs sluss hjärtgälad.


Läser om Atum och fastnar för:
Another belief held that Shu and Tefnut were created by Atum having sexual intercourse with a goddess, referred to as Iusaaset (also spelt Juesaes, Ausaas, Iusas, and Jusas, and in Greek as Saosis), meaning the great one who comes forth. She was described as his shadow or his hand. Consequently, Iusaaset was seen as the mother and grandmother of the gods. The strength, hardiness, medical properties, and edibility, led the acacia tree to be considered the tree of life, and thus the oldest, which was situated close to, and north of, Heliopolis, was said to be the birthplace of the deities. Thus, as the mother and grandmother, of the deities, Iusaaset was said to own this tree.

In Ancient Egyptian art, Iusaaset appears as a woman wearing the horned vulture crown with the uraeus and the solar disk in it, and she carries an ankh in one hand and a scepter in the other. The Egyptian vulture, most sacred to the ancient Egyptians and symbolizing Nekhbet, one of the Two Ladies protecting Egypt, was thought to reproduce though parthenogenesis also. This association might be the basis for the similar view about the motherhood of Iusaaset. The vultures also were considered extremely good mothers. The horns, the uraeus, and the solar disk make a religious connection to Bat and Hathor.

tisdag 24 april 2012

inträdes utträdes ordlingar

j


Öppnar Inger Christensens bok AZORNO
En bok med citattrösklar
ingång och utgång
inandning och utandning
en skål

texten
försunken
försjunken

Ingång:
Människan är som jag ser det
1. skapad av formen,
2. skapare av formen,
dess outtröttliga verkställare.
(Witold Gombrowicz)

...

Utgång:
När havet svallar upprört skapar de skummande vågorna bilder i denna sjudande oro, som något slags väsen. Det verkar som om det var dessa väsen som satte vågorna i rörelse, fast det tvärtom är så att det är vågrörelsen som bildar dem. På samma sätt är Don Juan en bild som ständigt blir synlig men aldrig antar en gestalt och blir konsistent, en individ som ständigt bildas men aldrig blir färdig, vars historia man aldrig kan få veta något om, utom genom att lyssna till vågornas brus.
(Sören Kierkegaard)


Jag en trösklad
en som hoppar från tröskel till tröskel

fredag 13 april 2012

cirklande, kunskapande dans


Hittade en text som jag skrev inför diplomeringen till dansledare i heliga danser:

Heliga danser är för mig
ett rytmiskt ihopsyende av kropp/själ/ande…
Heliga danser är för mig
ett skälvande öra där den alltid pågående skapelsen genljuder

Ett kollektivt, kroppsligt kunskapande. Ett rörligt och berörande filosoferande. Kunskapandet sker i mötet mellan de förståelser av tillvaron som ligger nerbäddade i de olika dansernas stegkombinationer, och de livserfarna förståelser våra kroppar bär på. Genom att länka samman våra kroppar i cirkelns form eller i  slingrande led, länkas våra individuella förståelser samman och ger varandra näring.

Heliga danser är radikalt i ordets rätta betydelse (från latinets radix som betyder rot). Genom att dansa kunskapande rör vi oss i begynnelser, får rotfäste. I begynnelsen var inte bilden, inte ordet utan rörelsen. I en samtid där förnuftet löpt amok, bilder flimrar och ord ofta är läpprörelser utan meningsförankring, är det nödvändigt - inte att go ahead, att gå huvudvägen, utan att go abody, att gå kroppsvägen.
Då följer ordsammanbrott och överblicken viker undan för insikten. Huvudsakligheten och överblickandet dansas på plats, förkroppsligas.

Cirkelformen förbinder början med slutet, dåtiden med framtiden, löftet med dess uppfyllelse och födelse med död. Cirkeln skapar en fokuseringsrymd, en brännpunkt för nuet och härvaron.

Allra mest finner jag mig till rätta i stegkombinationen kort, kort, lång. Början, slut och så det tredje steget som sammanbinder och samtidigt upphäver början och slutet. Här hittar jag rörelseuttrycket för ett favoritcitat av Fellini, filmskaparen:

There's no beginning, there's no end. There's only the infinte passion of life. Det finns ingen början, det finns inget slut. Allt som finns är levandets oändliga passion.

Rytm har alltid varit mitt medel att hitta och behålla balansen i tillvaron. I synnerhet när levnadens iscensättning, de berättelser om mig, om oss själva, jag hade tillgång till var förkrympande.

Livet är ett epos för hjältinnor och hjältar men vi lever det som myror.

Rytmen har varit och är det stabiliserande. Hjärtats slag, andningens in- och utgjutande, musklernas sammandragning och avslappning. Rytmen skapas även genom pauser, orörlighet och stillhet.

Jag har alltid dansat.

De danser i formell mening som jag mest ägnat mig åt är så kallad orientalisk dans och fri dans. Under den orientaliska dansens hollywoodiserade skal, finns den enskilda kroppens cirklande rörelser. Ett cirklande som rör sig mellan huvud, bröstkorg, hand, höfter och fötter. Och i bröstbenet och livmoderns mitt skapar dansen evighetstecknets övergångsmärke, överbryggar klyftan mellan höger och vänster, och i vidareförd betydelse, överbryggar och helar den klyvande dikotomiserade livsåskådningen; gott/ont, man/kvinna, natur/kultur, heligt/profant...

Dansen korsfäster Danserskan vid livets träd. Det är en bejakelsens dans. Det år ett återinträde i Lustgården. Och kvinnan, föderskan måste dansa. 
                                                        Ur koreografen Birgit Åkessons underbara bok Källvattnets mask.

Jag har tidigare lett orientaliska danskurser där vi alltid dansat i cirkelform och själva skapat danserna utifrån enkla grundrörelser och de enskilda deltagarnas improvisationer, men jag har saknat den gemensamma formen. Den har jag hittat i heliga danser. De bundna stegen skapar länken/gemenskapen som även kan öppna sig för individuella tolkningar.

Framöver vill jag fläta samman till en cirkel, det stadgande rörelsemönstret i heliga danser med det dynamiska och improviserande mönsterbildandet i orientalisk dans. En sammansmältningens cirkel för det kollektiva och det individuella. En sammansmältning som jag gett namnet Berättelsedans med tillägget - feministisk kroppspolitik. För det är främst som kvinna jag dansar och jag dansar för att återbalansera en värld som objektifierat, tystat, tolkat och rörelsehämmat den kvinnliga kroppen.

Den erfarenhet som utgör dansens centrum är skapelserummets köttsliga lyssnande ... Lyssnandet till en ny tillblivelse, till den ursprungliga och eviga rytmen ... Både män och kvinnor delar erfarenheten av tillblivelserytm men mödrar genljuder...

I poeten Adrienne Richs ord (min översättning):

Jag är ett instrument format som en kvinna
som försöker översätta pulseringar
till rörelsebilder
så att kroppen avbördas
och
medvetandet rekonstrueras


Berättelsedans som kärnan för mitt framtida dansande. Sen kommer jag förmodligen att dansa mer eller mindre betydelsemättade ringar däromkring...

IRÈNE STENVATTEN
2007-03-22

Sen dess har jag dansat vidare och fört med mig de heliga danserna in i den rituella dansen, som den har utformats av Brita Haugen, och håller på med att låta den individuella drömmen dansmöta den kollektiva drömmen, myten… nu dansas det på tillskapelsens arena.

onsdag 4 april 2012

Valfrändskapande,

korresponderande skelande, skrevande bildseende...
Två bilder har snurrat runt i min imagination den senaste veckan: Den ena "sjöjungfrun" med den flikade stjärten som hon håller i händerna, finns t.ex på Potamons tron i Mytilenes arkeologiska museum och den andra takmålningen i Camera degli Sposi av Andrea Mantegna. Den senare lurar ögat att se en brunnskant där människor, änglar m.m. skymtar...
Idag när jag avlöser tjänstgörande bibliotekariekollega i informationsdisken ligger där två böcker: Daniel Hjorts Mixture och Dimitré Dinevs Änglatungor med dessa omslag:




Känns som en tid när den månglagrade berättelsevävnaden tjocknar utom och inom mig. Meningsstinna sammanträffanden...

måndag 2 april 2012

Levande vatten


Hittar nerkrafsning:
invaliderar i relation till invaginerar:
Att invalidera den värdelösa läpprörelsemotorikens pladder
till förmån för det bak- och framkrängda ordfallet.


På nerkrafsningens andra sida:
En omtankskrivning av Clarice Lispectors Levande vatten
Det hängivna/ryckta
samma tillstånd som omroteras av det religiösa språkbruket
För Lispector inte gud/gudinna
utan det (d/h) ÄR
varande verbet

Levande vatten:
Hon går på djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten och manipulerar språket, går bakom ordens fasader,
avskinnar...

"Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, forfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Vi gör det med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan."

söndag 26 februari 2012

ordlingar


nu röjer jag
blåser bort damm och hundhår från sidorna
fångar orden som ramlar ur:

Före mina systrar
står jag upp i halvmörkret och söker nya ord
till den nya kunskap jag anar.
Andlöst
letar jag efter ord med pärlemoskiftning.
ord ur de stora djupen
som ingen skugga har fallit på.
I skumvirvlarna vid strandbädden
gräver jag som en pärlfiskare
efter pärlor till mitt diadem.
... Stina Aronson

och ur munnen strilar

jordens andning
dansade genom
ljudade

viskande
sten
viskande
vatten

hittar samman

lungutkommen
hittar hon
en stormens vingpenna
gömd i sin armhåla

MARY DALY: The courage to sin - the Courage to be intellectual in the most direct and daring way, claiming and trusting the deep correspondence between the structures/processes of one's own mind and the structures/processes of reality: the Courage to trust and Act on one's own deepest intuitions in order to Re-Call Prepatriarchal/Metapatriarchal Reality...

söndag 19 februari 2012

La Mariposa

Bild: David Rickerd

Last night in my dream I draw a butterfly across my face... now it is fluttering it's wings, gathering words.

La Mariposa, Butterfly Woman
By Clarissa Pinkola Estes

…To the visitors, a butterfly is a delicate thing. “O fragile beauty,” they dream. So they are necessarily shaken when out hops Maria Lujan. And she is big, really big, like the Venus of Willendorf, like the Mother of Days, like Diego Rivera’s heroic-size woman who built Mexico City with a single curl of her wrist.

And Maria Lujan, oh, she is old, very, very old, like a woman come back from dust, old like old river, old like old pines at timberline. One of her shoulders is bare. Her red-and-black manta, blanket dress, hops up and down with her inside it. Her heavy body and her very skinny legs made her look like a hopping spider wrapped in a tamale. She hops on one foot and then on the other. She waves her feather fan to and fro. She is The Butterfly arrived to strengthen the weak. She is that which most think of as not strong: age, the butterfly, the feminine.

Butterfly Maiden’s hair reaches to the ground. It is thick as ten maize sheaves and it is stone gray. And she wears butterfly wings-the kind you see on little children who are being angels in school plays. Her hips are like two bouncing bushel baskets and the fleshy shelf at the top of her buttocks is wide enough to ride two children. She hops, hops, hops, not like a rabbit, but in footsteps that leave echoes.

“I am here, here, here…
“I am here, here, here…
“Awaken you, you, you!”

She sways her feather fan up and down, spreading the earth and the people of the earth with the pollinating spirit of the butterfly. Her shell bracelets rattle like snakes, her bell garters tinkle like rain. Her shadow with its big belly and little legs dances from one side of the dance circle to the other. Her feet leave little puffs of dust behind. The tribes are reverent, involved. But some visitors look at each other and murmur “This is it? This is the Butterfly Maiden?” They are puzzled, some even disillusioned. They no longer seem to remember that the spirit world is a place where wolves are women, bears are husbands, and old women of lavish dimensions are butterflies.

Yes, it is fitting that Wild Woman/Butterfly Woman is old and substantial, for she carries the thunder world in one breast, the underworld in the other. Her back is the curve of the planet Earth with all its crops and foods and animals. The back of her neck carries the sunrise and the sunset. Her left thigh holds all the lodge poles, her right thigh all the she-wolves of the world. Her belly holds all the babies that will ever be born.

Butterfly Maiden is the female fertilizing force. Carrying the pollen from one place to another, she cross-fertilizes, just as the soul fertilizes mind with night dreams, just as archetypes fertilize the mundane world. She is the centre. She brings the opposites together by taking a little from here and putting it there. Transformation is no more complicated that that. This is what she teaches. This is how the butterfly does it. This is how the soul does it.

Butterfly Woman mends the erroneous idea that transformation is only for the tortured, the saintly, or only for the fabulously strong. The Self need not carry mountains to transform. A little is enough. A little goes a long way. A little changes much. The fertilizing force replaces the moving of mountains.

Butterfly Maiden pollinates the souls of the earth: It is easier that you think, she says. She is shaking her feather fan, and she’s hopping, for she is spilling spiritual pollen all over the people who are there, Native Americans, little children, visitors, everyone. She is using her entire body as a blessing, her old, frail, big, short-legged, short-necked, spotted body. This is woman connected to her wild nature, the translator of the instinctual, the fertilizing force, the mender, the rememberer of old ideas. She is La voz mitológica. She is wild woman personified.

The butterfly dancer must be old because she represents the soul that is old. She is wide of thigh and broad of rump because she carries much. Her grey hair certifies that she need no longer observe taboos about touching others. She is allowed to touch everyone: boys, babies, men, women, girl children, the old, the ill, and the dead. The Butterfly Woman can touch everyone. It is her privilege to touch all, at last. This is her power. Hers is the body of La Mariposa, the butterfly.

- Clarissa Pinkola Estes
Excerpt from Women Who Run With The Wolves