Älskade Kerstin Ekman - Älskade Tillit

 

"Knife Thrower", 2013 Sergio Martínez

Jag efterdynar senaste rituella dansen om Inannas Nedstigning i underjorden och hamnar i älskade av/anteckningar ur Kerstin Ekmans, Knivkastarens kvinna:

"Det fordras tillit för att leva i det tunna skiktet
mellan det Stora Ovanom
och det stora Nedanom.
Du har väl sett knivkastarens kvinna
hur hon gör det
med utbredda armar, särade ben
- som på lek.
Hon aktar sig själv
…
Människogjorda gudar kan inte stiga
ner i mörkret. De är dockor som kastats ut
i vattnet. Vågorna för dom tillbaka igen.
De ligger bland skräpet i strandskoningen
Här har du varit förr.
Stig närmare stranden
Stig närmare landet
vars lagar du inte vet
Vågorna vältrar
din död
och ditt liv.
Nu har du kommit till stranden
av havet
nu står du vid porten
till landet som är
…

Du är här.
Människogjorda gudar
kan inte göra färden
ner i landet utan återväg
De är dockor som kastas tillbaka,
brända och med kläderna i trasor.
Gudinnans kropp fick liv, kände smärta, togs ner från kroken,
rätades ut och läktes 
…
En gång sker det. Vattnet läker.
Luften rensas. Elden brinner ut
och jord börjar samlas
i en skreva
…
Varje människa måste hitta en punkt där hon är hos sig själv. Varje människa som inte vill skäras sönder av världen måste hitta punkten där hon inte kan angripas, grytet under bröstbenet eller en bit öken inuti det egna hjärtat.

Damen på skjutbanan hade inte minsta fäste, kunde inte söka ly i hjärtat, bröstet, själen. Sprang hukande och snubblande hoppades hoppades inte hoppades att punkten skulle sättas utifrån..."

I motsats till damen på skjutbanan har den här hunden samma tillit som knivkastarens kvinna.

Bilden tagen 2014 på "min" nymfoleptiska jordtagnings plats.

till/h/örande, lite på örat

Jag såg för några veckor sen, filmen Crimes of the Future (2022), där människokroppen genomgår spontana mutationer och utvecklar nya organ.

Jag gillar scenerna med den örontäckta kroppen och associerar till den av ögon täckta kroppen, Argus bland annat, den allseende jätten i grekisk mytologi.

Funderar runt överblickandets, tittandets kultur i jämförelse med lyssnandet kultur, inåt och utåt… och då tänker jag på den hederliga feministiska metoden; att i cirkel lyssna varandra in i tal, in i röst…

Funderar också på upptäckten eller framlyftandet av wannabe organet Interstitium. Forskare har hävdat att interstitium - sammankopplade vätskefyllda utrymmen i kroppens vävnader - bör betraktas som ett nytt "organ"...

Tänker på att den aktuella kroppssynen alltid har sitt eko i hur vi betecknar samhälleliga förekomster: överhuvud, tillsynsman, lagens långa arm, talman…

Då tycker jag att ett organiskt flödande sammanhållande, bådar gott för alla gränsdragningar mellan människor, mellan kunskapsdomäner, mellan nationer, mellan organiskt och oorganiskt, mellan kropp och medvetande… trots dagslägets alla kolliderande ytrörelser...

Och nu dyker diktfragment upp i hjärnans bassäng:

It is all fluid still that world of feeling Where thoughts those fishes silent feed and rove... Oh secret self enclosed and ravaged place! This is the gift İ thank Medusa for ...

May Sarton

Och nu vibrerar rörelse eko musik i ben och ord hörs:

What do you want me to do… I'm listening

äpple och kackerlacka, utbytbara regalier

“A complete life may be one ending in so full identification
with the non-self that there is no self to die.”

Orden från konsthistorikern Bernard Berenson, som i bilden vid fyllda nittio, besökte Borghese-galleriet i Rom, 1955.

Orden utgör mottot för Clarice Lispectors verk, Passionen enligt G.H.
En essens ur texten:

"The cockroach and I were not in the presence of a law to which we owed obedience: we were the ignored law itself which we obeyed. The renewed originality of the sin is this: I have to carry out my own unknown law, and if I don't carry out my unknowing, I shall be sinning originally against life. In the garden of Eden, who was the monster and who was not?"

Passionen i att införliva den förbjudna frukten eller den föraktade insekten. Den frestande njutningen. Frestelsen att direkt ta del av källan. Frestelsen att direkt ta del av Lagen bortom lagarna.

Passionens (paixão) klimax; en plågsam, sönderslitande fysisk och känslomässig smärta...

och en jublande honlig jouissance — j’ouis sens — där mening hörs... genljudande... till/h/örande...

Min billiga oersättliga kopia av Venus Victrix (den segrande Venus). Ömsesidig besittning under 35 år.

A Goddess on a mountain top

Was burning like a silver flame...

Tankeväckande inramning i videon för jungianer, freudianer och andra som hänger i lianer (kunde inte låta bli ;D))) kan analysera... Inramningen: Burar där apor svingar sig runt... Scenen som klippt ur en stor dröm jag haft en gång.

Side vid sida

För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...

Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd
fröande dräktighet
hågkomst 
åtkomst

remembrance - återlemmande 

processen som sker inuti 
blomman som inviker sig till frukt 

As the flower is the forerunner of the fruit,
so our childhood is the promise of our life.
                                           - Hazrat Inayat Kahn

Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf

Granatäpplet är det regaliserande tecknet
för det ornamenterade ögonblicket
för uppsprickandet
för själens mörka natt
för the point of no return

Beyond a certain point there is no return.
This point has to be reached.
                                              - Franz Kafka

I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t. 

Avbildar för att ombilda

I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...

Nystande nymfande

När jag vaknar på nyårsdagen upptäcker jag att jag sovit med ett litet rött garnnysta.

Tänker att det är ett gott tecken att trådändan är frilagd och lätt att greppa.

Tänker då på en episod i en bok jag fick som gåva inför en resa i slutet av 1980-talet, i början på min egentliga questiga livsresa. Boken är The Last Barrier av Reshad Feild, som är en quest dagbok som följer en sufisk sånglinje genom Turkiet. 

Mitt första destination skulle bli den lilla staden Side på Turkiets sydkust. Namnet betyder granatäpple och hade ännu inte klämts sönder av de omgivande bukternas all-inclusive, all-infecting hotellkomplex. Episoden jag tänker på utspelar sig just i Side där författaren träffar på en ung kvinna som bär omkring på ett garnnysta. Reshad Fields sufivän berättar följande om flickan:

"She wore a long white dress, her feet were bare, and in her hands she held a tangled mass of blue wool which were twisted around her wrists so tightly that her hands and arms, which she held out in front of her, were bound together.... for a long time she has been obsessed with that ball of wool... In her yearning to be recognized, and thus to be freed, she went to different teachers in many countries around the world until, in her eagerness, she lost touch with her essential self, and has not yet been able to find the path again. You might say that she tried to surrender something that she had not yet found."

Jag tog det lästa på orden och har undvikt att följa - men väl inspirerats av - någon esoterisk, psykologisk, filosofisk etc. uttolkare, förståsigpåare, gura/guru av det mänskliga varat och mera lystrat och lustat till poeter, musikers och livsutforskande författares ord. Men framför allt har jag till-litat och utforskat bio-logos, livet självt, så som jag kan erfara det via mina sinnen, kritiskt reflekterande och inte minst via ett överlämnande hängivande till vad som är bortom våra uppmätta artspecifika förmågor. "Något" som pulserande bär, omslutande och genomströmmande.

Tänker att det är gott att dela drömläger med ett behändigt rött garnnystan.

Tänker också på att det finns berättelser där Side är en nymf, en förmedlerska mellan människor och gudar, som likt Prometheus hämtar elden från gudarna och ger till människan. Upp ur underjorden hämtar Side elden.
Tänker på vikten av att motbilda det han-liga framställandet av det innerst/ytterst, det meningsfulla, det oordade... med hon-liga framläggande för balans, för sammansmältning...

Tänker att nymfen Side, gestaltad i sin granatäppleform, bär de eldgivande fröna - själva livsgnistandet. Min stygnade version av det tänkbara faktuella händandet;

“The broken pomegranate is full of stars.”

                 ― George Seferis (Seferiades)

Tänker att jag just nu hör nymfen Side sjunga igenom här:

You're such a heavy bird
You'd never get far on
your own
...
No matter how far you get,
let it sink in
That I gave you roots, and
baby, I gave you wings
And i showed you how to swing
I showed you how to strut
That's my mojo you're using
That's my wine getting you drunk

You'd never get far on your own...

ordpärlande forts.

 

Ännu en ordhylsa som förts in i språkande kött och fyllts med erfarande. The Paradise Papers av Merlin Stone, The Suppression of Women’s Rites från 1976. Så här inleds förordet: “How Did it actually happen? How did men initially gain control…”

Jag behåller bilderna ett tag till: “At the very beginning of religion, God was a woman. Do you remember?”

Förlaget Virago grundades av Carmen Callil 1973 som ett feministiskt förlag. Jag hakade på beteckningen Virago som en skepnad att re-member, att åter-lemma, att åter-skapa i mig och i min samtid:

"The name Virago (meaning heroic war-like woman or, as the Thesaurus has it a name for a particular kind of woman: biddy, bitch, dragon, fire-eater, fury, harpy, harridan, hussy, muckraker, scold, she-devil, siren, spitfire, termagant, tigress, vituperator, vixen, wench) signaled the founders’ intent to challenge, entertain, enrich, raise eyebrows and revolutionise the literary landscape."

... för att revolutionera det androcentriska landskapet och för in-lemmande i natur, i det mer-än-mänskliga... åter-ljudande...

En av de behållna bilderna:

Till/h/örandets lovsjungande 2022

'

Ett FB minne från den 28/12 2021 får mig att skriva färdigt det här inlägget, som jag utkastade 28/10.

Minnet:

Finally totally possessed and in possession...

a kind of hearing aid...

Granatäpplet, hörapparaten... sen alltid från själens hjälpmedelscentral ;D)

Organet från årets resor till den grekiska ön Limnos.

Stenörat tillhör gudinnan Artemis. Den finns ovanför en post-bysantinsk fresk från 1600-talet i klostret, Det Stora Lavra, beläget på berget Athos (Agion Oros). Athos ligger mitt emot Limnos och smeks av den nedgående solen. Fresken skildrar en mycket ovanlig bebådelse.Artemis, deltar i det ödesdigra mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria. Hennes deltagande består i att hon skyndar därifrån därifrån med sin slända.

Skuggörat är mitt - lyssnande i efternamnets kluckande mellan sten och vatten

Det är lyssnandet som tonande knyter oss samman

rundgången
den runda dansen
i hörselgångarna
Hefaistos och hans hantlangare

 j/o/rdens formare

(Ön Limnos tillhör Hefaistos, elden, vulkanernas och smedernas gud.)

En örad stygnling från 2018 

De yttre platsspecifika, kunskapande händandena och det inre betydelseangivande; att detta dubbla erfarande lyssnande, tar sig sitt uttryckande och intryckande, i de ordbon twistsömmandet skapar... 

"... den där åsynesgåvan,
det att just vid vägkanten varsna en själ med pärldagg på...
den inre förnimmandet av “den andra”,
delaktigheten i “den andra” skapandet en resonansens gåva,
ett sorts latent ljudfång ..."  

                               Emilia Fogelklou

På våren 2019 drömde jag hur jag såg in i mitt öra, dess blodåder mönstrade tunnel, ser vita flagor, ser en fyrkantig pappersbit jag plockar ut... På den ska jag teckna ett oerHÖRT avlyssnande..., i svängande, pulserande resonans...

re-sounding:

by Rebecca Perry

[4] which will be arrows / which lodge in the thigh of the warrior – ‘Artemis, a goddess herself notorious for the sounds that she makes – if we may just from her Homeric epithets. Athemis is called keladine, derived from the noun kelados which means a loud roaring noise as of wind of rushing water or the tumult of battle. Artemis is also called iocheaira which is usually etymologized to mean ‘”she who pours forth arrows” (from ios meaning “arrow”) but could just as well come from the exclamatory sound io and mean “she who pours forth the cry IO!”.