Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...
Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd fröande dräktighet hågkomst åtkomst
remembrance - återlemmande
processen som sker inuti blomman som inviker sig till frukt
As the flower is the forerunner of the fruit, so our childhood is the promise of our life. - Hazrat Inayat Kahn
Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf
Granatäpplet är det regaliserande tecknet för det ornamenterade ögonblicket för uppsprickandet för själens mörka natt för the point of no return
Beyond a certain point there is no return. This point has to be reached. - Franz Kafka
I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t.
Avbildar för att ombilda
I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...
När jag vaknar på nyårsdagen upptäcker jag att jag sovit med ett litet rött garnnysta.
Tänker att det är ett gott tecken att trådändan är frilagd och lätt att greppa.
Tänker då på en episod i en bok jag fick som gåva inför en resa i slutet av 1980-talet, i början på min egentliga questiga livsresa. Boken är The Last Barrier av Reshad Feild, som är en quest dagbok som följer en sufisk sånglinje genom Turkiet.
Mitt första destination skulle bli den lilla staden Side på Turkiets sydkust. Namnet betyder granatäpple och hade ännu inte klämts sönder av de omgivande bukternas all-inclusive, all-infecting hotellkomplex. Episoden jag tänker på utspelar sig just i Side där författaren träffar på en ung kvinna som bär omkring på ett garnnysta. Reshad Fields sufivän berättar följande om flickan:
"She wore a long white dress, her feet were bare, and in her hands she held a tangled mass of blue wool which were twisted around her wrists so tightly that her hands and arms, which she held out in front of her, were bound together.... for a long time she has been obsessed with that ball of wool... In her yearning to be recognized, and thus to be freed, she went to different teachers in many countries around the world until, in her eagerness, she lost touch with her essential self, and has not yet been able to find the path again. You might say that she tried to surrender something that she had not yet found."
Jag tog det lästa på orden och har undvikt att följa - men väl inspirerats av - någon esoterisk, psykologisk, filosofisk etc. uttolkare, förståsigpåare, gura/guru av det mänskliga varat och mera lystrat och lustat till poeter, musikers och livsutforskande författares ord. Men framför allt har jag till-litat och utforskat bio-logos, livet självt, så som jag kan erfara det via mina sinnen, kritiskt reflekterande och inte minst via ett överlämnande hängivande till vad som är bortom våra uppmätta artspecifika förmågor. "Något" som pulserande bär, omslutande och genomströmmande.
Tänker att det är gott att dela drömläger med ett behändigt rött garnnystan.
Tänker också på att det finns berättelser där Side är en nymf, en förmedlerska mellan människor och gudar, som likt Prometheus hämtar elden från gudarna och ger till människan. Upp ur underjorden hämtar Side elden. Tänker på vikten av att motbilda det han-liga framställandet av det innerst/ytterst, det meningsfulla, det oordade... med hon-liga framläggande för balans, för sammansmältning...
Tänker att nymfen Side, gestaltad i sin granatäppleform, bär de eldgivande fröna - själva livsgnistandet. Min stygnade version av det tänkbara faktuella händandet;
“The broken pomegranate is full of stars.”
― George Seferis (Seferiades)
Tänker att jag just nu hör nymfen Side sjunga igenom här:
You're such a heavy bird You'd never get far on your own ... No matter how far you get, let it sink in That I gave you roots, and baby, I gave you wings And i showed you how to swing I showed you how to strut That's my mojo you're using That's my wine getting you drunk
Ännu en ordhylsa som förts in i språkande kött och fyllts med erfarande. The Paradise Papers av Merlin Stone, The Suppression of Women’s Rites från 1976. Så här inleds förordet: “How Did it actually happen? How did men initially gain control…”
Jag behåller bilderna ett tag till: “At the very beginning of religion, God was a woman. Do you remember?”
Förlaget Virago grundades av Carmen Callil 1973 som ett feministiskt förlag. Jag hakade på beteckningen Virago som en skepnad att re-member, att åter-lemma, att åter-skapa i mig och i min samtid:
"The name Virago (meaning heroic war-like woman or, as the Thesaurus has it a name for a particular kind of woman: biddy, bitch, dragon, fire-eater, fury, harpy, harridan, hussy, muckraker, scold, she-devil, siren, spitfire, termagant, tigress, vituperator, vixen, wench) signaled the founders’ intent to challenge, entertain, enrich, raise eyebrows and revolutionise the literary landscape."
... för att revolutionera det androcentriska landskapet och för in-lemmande i natur, i det mer-än-mänskliga... åter-ljudande...
Ett FB minne från den 28/12 2021 får mig att skriva färdigt det här inlägget, som jag utkastade 28/10.
Minnet:
Finally totally possessed and in possession...
a kind of hearing aid...
Granatäpplet, hörapparaten... sen alltid från själens hjälpmedelscentral ;D)
Organet från årets resor till den grekiska ön Limnos.
Stenörat tillhör gudinnan Artemis. Den finns ovanför en post-bysantinsk fresk från 1600-talet i klostret, Det Stora Lavra, beläget på berget Athos (Agion Oros). Athos ligger mitt emot Limnos och smeks av den nedgående solen. Fresken skildrar en mycket ovanlig bebådelse.Artemis, deltar i det ödesdigra mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria. Hennes deltagande består i att hon skyndar därifrån därifrån med sin slända.
Skuggörat är mitt - lyssnande i efternamnets kluckande mellan sten och vatten
Det är lyssnandet som tonande knyter oss samman
rundgången den runda dansen i hörselgångarna Hefaistos och hans hantlangare
j/o/rdens formare
(Ön Limnos tillhör Hefaistos, elden, vulkanernas och smedernas gud.)
En örad stygnling från 2018
De yttre platsspecifika, kunskapande händandena och det inre betydelseangivande; att detta dubbla erfarande lyssnande, tar sig sitt uttryckande och intryckande, i de ordbon twistsömmandet skapar...
"... den där åsynesgåvan, det att just vid vägkanten varsna en själ med pärldagg på... den inre förnimmandet av “den andra”, delaktigheten i “den andra” skapandet en resonansens gåva, ett sorts latent ljudfång ..."
Emilia Fogelklou
På våren 2019 drömde jag hur jag såg in i mitt öra, dess blodåder mönstrade tunnel, ser vita flagor, ser en fyrkantig pappersbit jag plockar ut... På den ska jag teckna ett oerHÖRT avlyssnande..., i svängande, pulserande resonans...
re-sounding:
by Rebecca Perry
[4] which will be arrows / which lodge in the thigh of the warrior – ‘Artemis, a goddess herself notorious for the sounds that she makes – if we may just from her Homeric epithets. Athemis is called keladine, derived from the noun kelados which means a loud roaring noise as of wind of rushing water or the tumult of battle. Artemis is also called iocheaira which is usually etymologized to mean ‘”she who pours forth arrows” (from ios meaning “arrow”) but could just as well come from the exclamatory sound io and mean “she who pours forth the cry IO!”.
Påbörjat “inuti stämmandet” inför lördagens rituella dans baserad på den inuitiska berättelsen om Skelettkvinnan. Hon som uppfiskad ur havets djup bara är en tilltrasslad hög av ben.
Läser i Clarissa Pinkola Estées tolkning av berättelsen:" 'A wild patience', as poet Adrienne Rich puts it, is required in order to untangle the bones, to learn the meaning of Lady Death, to have the tenacity to stay with her. It would be a mistake to think that it takes a muscle-bound hero to accomplish this. It does not. It takes a heart that is willing to die and be born and die and be born again and again.”
Ett vilt tålamod …
Åh, favorit raderna:
A wild patience has taken me this far
as if I had to bring to shore
a boat with a spasmodic outboard motor
old sweaters, nets, spray-mottled books
tossed in the prow
some kind of sun burning my shoulder-blades.
Splashing the oarlocks. Burning through.
Your fore-arms can get scalded, licked with pain
in a sun blotted like unspoken anger
behind a casual mist.
…
but really I have nothing but myself
to go by; nothing
stands in the realm of pure necessity
except what my hands can hold.
Nothing but myself?... My selves.
After so long, this answer.
As if I had always known
I steer the boat in, simply.
The motor dying on the pebbles
cicadas taking up the hum
dropped in the silence.
Anger and tenderness: my selves.
And now I can believe they breathe in me
as angels, not polarities.
Anger and tenderness: the spider's genius
to spin and weave in the same action
from her own body, anywhere -
even from a broken web.
Adrienne Rich at age 22, 1951. Photograph by Peter Solmssen
Årets enskilda, egenriktade och egenartade pilgrimmande i mina egna ödesdigra spår, hade ett antal stoppord / navelstenar att linda ord- och melodislingor runt.
Ett Ord var Hjärta.
Att pilgrimma är ett spårande samspråkande människa - landskap
Hemkommen fortsätter jag omvandla de genom åren ihopsamlade och samspeglande ordade texterna till ordpärlor.
Jack Kerouac:
“Somewhere along the line I knew there'd be girls, visions, everything; somewhere along the line the pearl would be handed to me.”
Birgitta Trotzig:
"De stumma åren. En ofunnen källa, djupt in djupt ner det dova odefinierbara sorlet. Stengångar i mörkret ledde neråt, sökte mot en klippvägg — besatt av ett enda att nå in till det underliga hjärtljudet en avlägsen vattenåder, sökte utmed den obevekliga väggen uppmärksam på minsta vibration i det stenkalla främmande, minsta tecken som kunde tyda på att det nalkades nu, ett Mysterium. Men en dag var väggen borta — inte nerbruten, bara borta..."
En dag tog sig gruskornet in och den pärlande processen tog sin början. Nu hantlangas det vidare... bultande ordpärlande...
