abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

onsdag 26 oktober 2022

ordpärlande

 

ordpärlerier för kommande akveduktiska induktioner

ordhylsor som förts in i det språkande köttet
och fyllts:

Maps to Ecstasy (Gabrielle Roth )
Mothers and Amazons (Helen Diner )
Drömtid: Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade och
Sedna eller kärleken till livet (Peter Duerr)
The Virgin (Geoffrey Ashe)
The Black Unicorn (Audre Lorde)
Kassandra (Christa Wolf)
Bilder Ordgränser Anima (Birgitta Trotzig)

återkommande drömmar genom åren: ur hudens porer växer långstjälkade blommor, rotfrukter, okända varelser…

klämmer — ordmaskar
sakta rinner trycksvärtan ut...





fredag 21 oktober 2022

hjärta av sten



Årets enskilda, egenriktade och egenartade pilgrimmande i mina egna ödesdigra spår, hade ett antal stoppord / navelstenar att linda ord- och melodislingor runt. 

Ett Ord var Hjärta.


Att pilgrimma är ett spårande samspråkande människa - landskap

Hemkommen fortsätter jag omvandla de genom åren ihopsamlade och samspeglande ordade texterna till ordpärlor.

Jack Kerouac:

“Somewhere along the line I knew there'd be girls, visions, everything;
somewhere along the line the pearl would be handed to me.”

Birgitta Trotzig:

"De stumma åren. En ofunnen källa, djupt in djupt ner det dova odefinierbara sorlet. Stengångar i mörkret ledde neråt, sökte mot en klippvägg — besatt av ett enda att nå in till det underliga hjärtljudet en avlägsen vattenåder, sökte utmed den obevekliga väggen uppmärksam på minsta vibration i det stenkalla främmande, minsta tecken som kunde tyda på att det nalkades nu, ett Mysterium. Men en dag var väggen borta — inte nerbruten, bara borta..."

En dag tog sig gruskornet in och den pärlande processen tog sin början. Nu hantlangas det vidare... bultande ordpärlande...


Whitesnake, Heart of Stone:
The other side of midnight,
Before the break of day
Thru' the smoke & mirrors
I saw you look my way
Eyes as sharp as diamonds,
Cutting thru' the pack,
Then you stood before me
Like an Angel dressed in black
Was it just imagination
Playing tricks on my mind
...
Hurting to the bone
& when I find you, Baby,
I will carve my name
In your Heart of Stone








fredag 14 oktober 2022

A different drum

 


2010 gräver jag ur anteckningsbergets ordfång:

Hjärtat är det mest gåtfulla organet för att njuta, det sublima könet, gemensamt för de två könen...och kanske botort mot den historiska könssjukdomen manlighet/kvinnlighet som utmärker det maskulinistiska (patriarkala) paradigmet.

Snart dansar vi ut Skelettkvinnan där den centrala bilden är hur hjärtat blir den trumma som pulserande återköttar, regenererar livet som efter en lång sjukdom... paradigmskiftar inifrån livets beniga, bärande struktur...

Bild: Eli-Wilde

Idag läser jag i kapitlet Lucretius on sound av Pamela Zinn, i boken Sound and the Ancient Senses. The senses in antiquity, och snappar upp följande hjärtande

Zinn benämner den livskraft som den romerska filosofen Lucretius menar genomsyrar alla varelser, för animus-anima komplexet. Denna livskraft betecknar något som kan jämföras med ett centralt nervsystem, centrerat i hjärtat. Animus är den del av systemet som är koncentrerat i hjärtat medan anima genomsyrar hela systemet.

Jag tänker, jag ränkar; att för arten människa, kan animus-anima komplexet också benämnas det gynadriska varandet, ett livsdugligt pulserande paradigm... A different drum...


A Different Drum ur Passion: Music for The Last Temptation of Christ, är ett album släppt 1989 


måndag 10 oktober 2022

äggandet på eggen




Den tematiska tråden, äggandet på eggen, som slingrat genom kropp, platser, stygnlingar och ordlingar...och nu senast genom vår rituella dans med dess litterära associationsveck; Baba Yaga la ett ägg...

Idag hade jag tänkt välja ut några stygnlingar för att ansöka till Liljevalchs vårsalong, Jag plockade fram stygnlingen som tillkom på den grekiska ön Limnos i maj. 

När jag ser på den, upptäcker jag den äggbärande gestalten som är insydd där... Samma gestaltning som jag sytt ett antal varianter av dessförinnan. Och jag tänker: Nej, ännu inte dags att klippa av denna tematiska tråd för något utställande i kontextlöst sammanhang...
Denna tråd ligger långt ifrån i träda.






söndag 9 oktober 2022

A moment's ornament



2021 stygnade jag framträdandet av den som kan lägga vindägg.
Stygnandet skedde inom tempelområdet tillägnat Nymferna, på den grekiska ön Samos.

Den ultimata mön, nymfen, heran
Grotterskan som köttat till sig
Omfalosryttaren
Den födande meningsavlerskan

Som mytograf gäller det att vara oerhört, oundgängligt långsam, för att ingärda ögonblicket... och för att knäcka vindägg

Ordet, anaireō, som är insytt och i rinnande meningstillstånd innebär;
att ge orakel, att ta upp ur jord, en gudomlighet, befrukta i livmodern...


William Wordsworth (1770-1850):

She was a Phantom of delight
When first she gleamed upon my sight;
A lovely Apparition, sent
To be a moment's ornament



söndag 25 september 2022

Outtömlig källmun

 

Bild: Henri Cartier-Bresson
Läser olika tolkningar av en dikt ur Rilkes Sonetterna till Orfeus
Lägger mig i 
i orden
och hoppar över källhänvisningar

Brunnsgap, du givare, du mun,
som bara talar ett och outsägligt rent, -
du marmormask som är framför vattnets
strömmande anletsdrag, källan

Oh wellspring-mouth, you giving orifice,
who inexhaustible Oneness, Pureness, speaks -
you, before the water's flowing face,
marble mask

Dansar det rinnande språket 

I think about your skin
Your fragile skin
The heaven of life we're living in
Drink it in, drink it deep in



måndag 19 september 2022

Artemis Eurynome - mermaidically speaking


Min "gamla" Artemis fick en glittrande sjöjungfru-kjol, hittad på en strand på Limnos i maj, som huvudbonad

Love opens the doors into everything, as far as I can see,
including and perhaps most of all,
the door into one's own secret,
and often terrible and frightening, real self.
May Sarton, Mrs. Stevens Hears the Mermaids Singing



Först nu efter att ha besökt Limnos för andra gången i år och bott inom området för Artemis helgedom där, kopplar jag tankemässigt samman Artemis och Eurynome - handlande och gestaltande, har jag gjort det sen alltid...
Innan senaste avresan pimpade jag min efesiska Artemis med fyndlingar från Limnos stränder. Nu uppmärksammar jag gestaltningens fiskstjärt.

I gårdagens läsning stötte jag på benämnandet Artemis Eurynome, en Artemis variant som gestaltades som en kvinnofisk, en sjöjungfru. Så framställdes hon i Figalia, en forntida stad i sydvästra Arkadien, på grekiska fastlandet. En gång om året framvisades Artemis Eurynome, liggande inlindad i gyllene kedjor.
Vid läsningen tittar jag upp och ser septembersolen belysa min avstygnling av Medusamyten, där Medusa fått en fiskstjärt.


Myten om hur Medusa halshöggs och hur Pegasus, den bevingade hästen, och hjälta/en Chrysaor, guldsvärd, därigenom frisläpptes, lär ha utspelats i det västanatoliska landskap där jag en gång blev bergtagen, eller snarare grottinslörpad...

2010 berättade jag skapelsemyten om Eurynome framför grottans mynning:

I Begynnelsen var skrattet - en skapelsemyt

I tidens begynnelse, i oändligheten fanns bara vatten. Ingen horisont. Bara vatten. Stillastående vatten. Men så uppstod en liten rörelse, en liten liten cirkel bildades i vattnet, cirkeln cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirkeln hade roterat upp sig i en spiral. Till en vattenspiral som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Vattenspiralen fortsatte att rotera fram något som liknade en mun. Vattenhalsen böjde sig bakåt, vattenmunnen öppnades, ett mullrande ljud hördes och ett gapskratt fick allt vattnet att vibrera. Ur vattenmunnen sträcktes en svartvattnad tunga ut, och en varelse tumlade ut. Det var Eurynome den vattenfödda. Den vidsträckta och den vidbröstade. Naken föddes hon ur vattnets vidöppna mun.

 

Men det fanns ingenting, ingenstans där hennes nakna händer och nakna fötter kunde hitta fäste. Så med en kraftfull kullerbytta delade hon vattnet, och med sina händer och sina fötter skiljde hon det övre vattnet från det undre vattnet. Nu kunde hon andas. Hon drog några djupa andetag och så började hon dansa.

 

Hon dansade i mellanrummet, i tröskeln mellan det övre vattnet och det undre vattnet. Hon gjorde en liten, liten cirkel med höfterna som blev större och större. Den vidbröstade cirklade sin bröstkorg. Hon drog ihop sig. Hon sträckte ut sig. Hon slog kullerbyttor, hon virvlade, snurrade och tumlade runt i en dans som imiterade hennes egen födelse. 

Och hon dansade snabbare och snabbare. 

Hon dansade fram rummets riktningar. Öster, Väster, Norr och Söder och när hon dansade mot öster växte en vind fram bakom henne, en vind skapad ur hennes rörelser, Västanvinden. Eurynome fångade detta nya, denna vind, i sina kupade händer och formade den till en orm. Sedan blåste hon tre gånger på ormen och andades ut hans namn, Ophion. Därefter släppte hon honom fri. 

 

Ormen Ophion öppnade sina ögon, såg på när Eurynome fortsatte att dansa och rörelsens lust sköljde genom honom. Ophion slingrade i fatt Eurynome och han slingrade sig i sju varv runt henne. Sammansmälta fortsatte de att dansa. Och sammansmälta befruktade dom varandra. 

 

Då förvandlades Eurynome. Från under hennes skulderblad växte vingar fram, fjädrar letade sig ut under kroppens fiskfjäll. Eurynome hamnskiftade och blev en duva. En vit duva. Och snart la hon, den vidsträckta och vidbröstade duvan, ett ägg. 

Eurynome bad nu Ophion att slingra sig runt ägget i sju varv och varsamt krama och ruva det. Efter sju dagar och sju nätter kläcktes ägget och hela universum rann ut: Elden, stjärnorna, solen, månen, jorden, bergen, skogarna, sjöarna, växterna och djuren.

 

När hela universum runnit ut, slog sig Eurynome och Ophion ner på toppen av berget Olympos och såg på hur världen sakta stelnade till, i en mångfald av former och blev till pulserande, sprakande, språkande liv.

 

Ibland lämnade Eurynome berget Olympos för att dansa fram regn, nya planetbanor, solvindar - ja, allt som kunde behövas.

 

Och så hände det sig att när Ophion var ensam på berget, så började han leka med sin tveeggade tunga, han zzz, hizzade fram ljudvågor, zzz, formade ljud a aa , v v v, rrr ... va va varde... varde ljus, varde varde...:

Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten!

 

Länge lekte Ophion med sin leksak, orden, och till sist var han väsande övertygade om, att han, bara han ensam, hade skapat världen. Ja, hela universum hade han skapat. Och han slingrade sig belåten och självgod runt bergets topp och väste fram; jag, jag, jag...

 

När Eurynome hörde vad han väste fram där han låg och slingrade sig, blev hon rasande. Den vidsträckta och vidbröstade stampade på hans huvud, sparkade ut hans tänder och fördrev honom till jordens glödande brinnande mitt. Hans tänder trillade nerför berget Olympos och begravdes djupt ner i jorden.

 

Men så uppstod  runt Ophions tänder en liten rörelse; små, små cirklar bildades i jorden, cirklarna cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirklarna hade roterat upp sig i två spiraler.

 

Två jordspiraler som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Jordspiralerna fortsatte att rotera fram något som liknade två munnar. 

Jordhalsarna böjde sig bakåt, jordmunnarna öppnades, ett mullrande ljud hördes och två gapskratt fick hela jorden att vibrera och skaka. Ur de två jordmunnarna sträcktes två jordsvarta tungor och två varelser tumlade ut.

 

Människan var född, Hoan och Haon.

 

Gapskrattandet skickade vibrationer ner till jordens glödande brinnande mitt och upp till berget Olympos topp. 

Plötsligt mindes Eurynome den vidsträckta och bredbröstade sin egen födelse och nyfiken dansade hon sig ner från berget. Och långt nere i jorden kände Ophion igen vibrationerna av Eurynomes dans, och rörelsens lust sköljde igenom honom och han slingrade sig upp från jordens mitt. 

 

Och så möttes de alla fyra: Eurynome den vidsträckta och vidbröstade, Ophion med sin ordlekande tunga och Hoan och Haon.
Och tillsammans dansade de världens första cirkeldans.

 

I tidens begynnelse, i mytens eviga nu lever gudar och människor ryggrad mot ryggrad. 

 

(Baserat på Robert Graves beskrivning av Ursprungshändandet i The White Goddess)