amasoniska Limnos, placentrerad

 

I maj i år besökte jag för första gången ön Limnos och blev helt betagen och djupt placentrerad där. Placentrera är mitt verb för att beteckna att en "moderkaka" bildas mellan mig och en plats. Att jag får näring av den platsen, av den platsens ande, Genius loci, och att jag svarar an. Själva moderkakan tar ofta gestalt som en stygnling. Den här gestaltningen skedde på Limnos.

Av en slump hamnade jag i byn Kotsinas och uppe på en klippa fanns en staty av en kvinna med draget svärd, riktat mot himlen; ett minnesmärke över hjältinnan Maroula. År 1478 anföll turkarna fortet i Kotsinas och var nära en seger. Men då Maroula, dottern till den grekiske befälhavaren såg sin far falla, grep hon hans svärd och ledde sina landsmän till seger.

Efteråt kom jag på att den poetissa/profetissa vars diktverk, Mystisk Passage, betyder allra mest för mig, alltsedan jag först läste det i mitten av 1990-talet, Maria Lampadaridou Pothou, hon har skrivit en bok om Maroula (inte översatt).
När jag skummade nätet efter information såg jag att Lampadaridou är född i Myrina på Limnos. Fullkroppad i dess Genius loci...

Nu snart åker jag tillbaka till Limnos, för ännu mera placentrerande och för att jag vill fylla mina 66 år, mitt i ruinerna av Artemis helgedom.

Jag hämtar mitt exemplar av Mystisk passage. Det faller upp där jag lagt en bild, kanske en förstygnling. Rubriken av översättaren Ingemar Rhedin:

Avgrund och paradis i ordens utmarker
jag har skrivit till: levde i ögats utmark, som är ord från en dröm jag haft en gång

Jag nätsnubblar över ett relativt nytt publicerat inlägg på YouTube, ett utdrag ur Mystisk Passage på engelska. Här är den svenska översättningen. 

ELFTE PASSAGEN
        Havet

Från Marmarasjön har mina dagar färdats
Fyllda av fursteöar och gravguld
Därifrån kommer jag som en vit våg
Stående på vindarna
Med en lukt av avgrund och stillsam timme
När havet profetiskt i mina ådror
Målade min vision i havsblått
Därför världen jag ser
En ström av vatten
Och jag rullar med den
För att nå den första källan
Och förenas med droppen
Som innesluter mitt ansikte
Så att jag kan sova
Under andra epokers ådror.

Slätslipad som en snäcka ur djupet
Bär jag seklerna som sövde mig med sin tystnad
När havet ännu mätte världen
Och den nyfödde guden med sitt finger
"Föreskrev kaos som enda makt
Åt själen"*

Det är därför jag finner dig under min kropp
När jag innehöll dig
Som ett ord ristat av mykensk hand
På stenen där jag sov
I årtusenden.

Jag lutar mig över hopen av okända nätter
Som flyter den ena i den andra
Som skärvorna av gamla drömmar

Och lyssnar till gnisslandet
Och hör mitt liv strömma omflutet
Av drömda landskap där jag existerade
Innan - Minnet minns allt det
Som det för alltid glömt

Jag upphör inte att urholka de förgängliga gränserna
För att det mörka havet skall välla fram 
Och ur djupen överräcka till mig
Min sanning
Så att jag absorberas av den havsblå fukten
Som min sista passage.

*Anaxagoras fragment 42

Den avslutande bilden i den visualiserade poesin tar jag med mig in i firandet av de 66 åren.

Och kanske lyssnar jag på den här mitt inne i ruinerna av Artemis tempel:

glaset är mer än halvfullt

 

Dags att virvelsimma upp en malström i det halvfulla glaset.
Dags att dra ner rädsla, krigshets i kreativt bottenslam och knyta upp mansklighetsystemets slipsknutar och tvinna hopp ... rep ... stegar till drömmares visioner och poeters gälar.

"This glass is half full and this glass is heartbreakingly beatiful... Fill it up with the human spirit... those who are humble and selfless, those who build bridges not walls... the poets and the carers, those who seek to serve, givers and sharers... human spirit, that beatiful sound, the vision of the dreamers, they find hope when there is none around..." Martyn Joseph

Drömmaren och Poeten Werner Aspenström:

Istället för att gå till skolan

gick den underliga flickan ner till vattnet

för att lära sig andas med gälar.

en bild säger mer än tusen ord

Jag har en uppsjö av meningar för att förklara vilka betydelser jag lägger i ordet abjekt. Egna funderingar och andras mer illustra personers teoretiserande.
Men denna bildsvit med SHAO, objekt manipulator och prop designer, säger allt:

Den treansiktade manipulatören med sina cirklar...

... väldigt abjektalt medusiskt...

The Fountain

The Birth of Liquid Fears, 1932 - Salvador Dali

Don’t say, don’t say there is no water

to solace the dryness at our hearts.

I have seen

the fountain springing out of the rock wall

and you drinking there. And I too

before your eyes

found footholds and climbed

to drink the cool water.

The woman of that place, shading her eyes,

frowned as she watched-but not because

she grudged the water,

only because she was waiting

to see we drank our fill and were

refreshed.

Don’t say, don’t say there is no water.

The fountain is there among it’s scalloped

grey and green stones,

it is still there and always there

with it’s quiet song and strange power

to spring in us,

up and out through the 

rock.

by Denise Levertov

Villa D'Este 

vrålare, sibyllor, nymfolepter, orakler, profeter, förkunnare, drömmare

Igår pratade vi om att släppa taget. Jag associerade till att smalna ner sitt livsinnehåll till det som är oundgängligt.
I betydelsen att gänga samman, skruva samman, återanknyta, religare, binda samman...
att stygna samman sig med det större livet, 

trådfästa
att hänga samman
ett ögonblicks strypning
hängd rationaliteten
för att
bli en sammanhängd

Tindersticks - We are dreamers!

It's out there, skulking around
Shuffling outside of our door
Whispering, it beckons us still
Tapping away at our locks
Through breaking days and falling nights it waits...
When the hunger creaks inside us then

It breathes its offer again

This is not us, not us, we are dreamers!

You can rob us, you can tricks us
Peer over our shoulders and steal our ideas
Come inside, there is norhin left here
Just a table to dance and a song we might hear

And we hang on as we hurtle through this space
Together we cling as we are spun in the beauty of our dreams

konstens omega

Häromdagen ryckte det i stygnlings nerverna. Jag trodde det skulle bli en avling, en ut-inspiration av gestaltningen, stygnlingen ANAIREO; sammansmältningen av nymfen, den amasoniska heran, sundets ande (mellan Samos och Turkiet), sibyllan... verk-sam-hetens impuls...

ANAIREO som 2021 syddes på plats, i hotellet byggt ovanpå nymfernas tempel på Samos, och i det omgivande landskapet.

Det blir inte en avling utan det kommer att bli en fullt utfylld stygnling där den omegiska formen formger. Den grekiska bokstaven omega, den sista fulländande alfabetiska bokstaven;
kons livmoder, skålen, kokkärlet, månvaggan, inomkosmos...

" Man brukar kalla det en konstens omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten men nu på en ny nivå och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."

(Ur Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist)

Ur den omegiska avlings svärmen

Vind, slut din livmoder kring henne...
Gör benen i hennes kropp till andning...

Ur Konst & Lögner av Jeanette Winterson

tröskelkvinnor

En av de äldsta, mest älskade stygnlingarna - den instruerande storörade

Soundtrackad med Kate Bushs låt från 1993

Split me open
With devotion
You put your hands in
And rip my heart out
Eat the music

Does he conceal
What he really feels?
He's a woman at heart
And I love him for that
Let's split him open

Like a pomegranate

Inside out
All is revealed
Not only women bleed

Morgonsolen belyser stygnlingen och på tungan har jag smaken av nattens dröm. Slutscen: en kvinna sitter i en stor kastrull och med en mixerstav blandar hon samman alla ingredienserna. Hon instruerar mig.

Jag sveper över FB inlägg, bland annat ett jungianskt:

"We have to follow the way of our individuation process to discover the reason for such suffering, because the reason is something unique and different in each individual. That is why in seeking for the meaning of your suffering you seek for the meaning of your life. You are searching for the greater pattern of your own life, which indicates why the wounded healer is the archetype of the Self - one of its most widespread features - and is the bottom of all genuine healing procedures." Marie-Louise Franz

Jag går till bokhyllan för att plocka fram mitt exemplar av Robert Romanshyns bok The Wounded Researcher: Research with Soul in mind, men handen plockar istället fram Tröskelkvinnor: Barnafödandet som kultur av Pia Höjeberg. 
(Jag gillar Romanshyns tänkande, han hänger på stängslet mellan ett jungian-arketypiskt perspektiv och poesin.)

Jag slår upp Tröskelkvinnor boken på måfå och upp kommer den här bilden:

Jag tänker på mitt eget akuta, vertikala kejsarsnitt. I journalen fanns antecknat: Patienten blödde ur en okänd källa.
En källåder därtill var och är, det kulturella bortseendet från den honliga kroppens smärtsamma infödande av nytt liv. Den honliga kroppens meningsskapande möjlighetsgrund: här konkretiseras fullköttad mening.

Självets urarketyp det livgivande "såret", den livgivande öppningen. På tröskeln kan vi bevittna.
Som en författare uttryckte det efter att ha beskrivit en förlossning:
"Detta är verkligen det enda vi vet, denna materiens lust till förökning. Allt vi gör måste växa ur detta."

Och på tröskelplaster kan individuationen, vårt tillväxande till var och ens centra, till små själv, tröskas fram, ges form... Den sårade helaren, en av tänkbara arketyper för det enskilda självet i kontakt, i bevittning av Självet.

Jag bläddrar vidare i Tröskelkvinnor och tänker på alla de avlingar jag stygnat fram den senaste tiden utan att medvetet tänkt på denna återkommande symbol i avlingarna. Tänker också att det är alldeles omöjligt att medvetet komma ihåg alla års gigantiska inläsningar.
Allt är nog sammanmixat till en rejäl soppa:

Ett urval avlingar och så klart Ur-Stygnlingen: