Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Häromdagen ryckte det i stygnlings nerverna. Jag trodde det skulle bli en avling, en ut-inspiration av gestaltningen, stygnlingen ANAIREO; sammansmältningen av nymfen, den amasoniska heran, sundets ande (mellan Samos och Turkiet), sibyllan... verk-sam-hetens impuls...
ANAIREO som 2021 syddes på plats, i hotellet byggt ovanpå nymfernas tempel på Samos, och i det omgivande landskapet.
Det blir inte en avling utan det kommer att bli en fullt utfylld stygnling där den omegiska formen formger. Den grekiska bokstaven omega, den sista fulländande alfabetiska bokstaven; kons livmoder, skålen, kokkärlet, månvaggan, inomkosmos...
" Man brukar kalla det en konstens omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten men nu på en ny nivå och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."
(Ur Myten om Wu Tao-Tzu av Sven Lindqvist)
Ur den omegiska avlings svärmen
Vind, slut din livmoder kring henne... Gör benen i hennes kropp till andning...
En av de äldsta, mest älskade stygnlingarna - den instruerande storörade
Soundtrackad med Kate Bushs låt från 1993
Split me open With devotion You put your hands in And rip my heart out Eat the music
Does he conceal What he really feels? He's a woman at heart And I love him for that Let's split him open
Like a pomegranate
Inside out All is revealed Not only women bleed
Morgonsolen belyser stygnlingen och på tungan har jag smaken av nattens dröm. Slutscen: en kvinna sitter i en stor kastrull och med en mixerstav blandar hon samman alla ingredienserna. Hon instruerar mig.
Jag sveper över FB inlägg, bland annat ett jungianskt:
"We have to follow the way of our individuation process to discover the reason for such suffering, because the reason is something unique and different in each individual. That is why in seeking for the meaning of your suffering you seek for the meaning of your life. You are searching for the greater pattern of your own life, which indicates why the wounded healer is the archetype of the Self - one of its most widespread features - and is the bottom of all genuine healing procedures." Marie-Louise Franz
Jag går till bokhyllan för att plocka fram mitt exemplar av Robert Romanshyns bok The Wounded Researcher: Research with Soul in mind, men handen plockar istället fram Tröskelkvinnor: Barnafödandet som kultur av Pia Höjeberg. (Jag gillar Romanshyns tänkande, han hänger på stängslet mellan ett jungian-arketypiskt perspektiv och poesin.)
Jag slår upp Tröskelkvinnor boken på måfå och upp kommer den här bilden:
Jag tänker på mitt eget akuta, vertikala kejsarsnitt. I journalen fanns antecknat: Patienten blödde ur en okänd källa. En källåder därtill var och är, det kulturella bortseendet från den honliga kroppens smärtsamma infödande av nytt liv. Den honliga kroppens meningsskapande möjlighetsgrund: här konkretiseras fullköttad mening.
Självets urarketyp det livgivande "såret", den livgivande öppningen. På tröskeln kan vi bevittna. Som en författare uttryckte det efter att ha beskrivit en förlossning: "Detta är verkligen det enda vi vet, denna materiens lust till förökning. Allt vi gör måste växa ur detta."
Och på tröskelplaster kan individuationen, vårt tillväxande till var och ens centra, till små själv, tröskas fram, ges form... Den sårade helaren, en av tänkbara arketyper för det enskilda självet i kontakt, i bevittning av Självet.
Jag bläddrar vidare i Tröskelkvinnor och tänker på alla de avlingar jag stygnat fram den senaste tiden utan att medvetet tänkt på denna återkommande symbol i avlingarna. Tänker också att det är alldeles omöjligt att medvetet komma ihåg alla års gigantiska inläsningar. Allt är nog sammanmixat till en rejäl soppa:
Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet honlighets makten... äggande "on the edge"
Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.
Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.
Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön. Språk men inga ord. Tomas Tranströmer
I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.
I varje ord pulserar ett hjärta. Clarice Lispector
Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...
Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja: Han:
Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja
Hon: Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:
Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi, Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.
...
Kärleken begär att detta tal ska fram; när nu spegeln teg, vad var det den förnam? Vet du varför hjärtats spegel inget gav? Från dess yta inte rosten slipats av.
Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:
sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!
I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...
Morgonsolen belyser den intensifierade alltid pågående, språkande processen:
Stynglingars förverkligande i ord och processens varför då, då:
David Abram:"... the task is that of taken up the written word, with all of its potency, and patiently, carefully writing language back into the land. Our craft is that of releasing the buded, earthly intelligence of our words..."
Idag sken solen. Den nästan mitt i staden skogen var nästan alldeles tom. Jag gick till mitt speciella träd som jag gillar att tå-rot flörta med och kläcka lövade tankar tillsammans med. Jag gick genom portalen av sammanlindande ungträd och ställde mig i försänkningen på stenen med sina två bröstliknande kullar och lystrade plötsligt till, på slumpspelande Spotify
"... until we find a bridge across forever, until this grand illusion brings us home..."
Och plötsligt var ögonblicket där Det avhöljande Nuets härvaro Dåets och Kommandets
Bortvaro
I försänkningen Mellan
"... You're a part of me, and I'm a part of you..."
"Det är viktigt att ha en hemlighet, och en aning om något man inte kan veta. Det fyller ens liv med något överpersonligt, något numinöst... Det oväntade och osannolika tillhör denna värld. Bara då är livet helt."
En mening, en fråga, läst way back lyckades knocka mig rakt i solar plexus: "Vilken myt lever du?" Sen dess har C.G. Jung varit en tankehållare, en hemlighållare att hålla i handen ibland... För mig en mytograf och en sorts poet, inte vetenskapsman och analytiker/terapeut...
