abjectal interbeing

A kind of librarian spell from 2015. An unintended achievement: I managed to attach the word INTERBEING on the computer screen so the word floated across the library catalog, my blogg and ended up in the strait between Helsingborg and Helsingör.

I had been looking into, bending open the wor(l)d INTERBEING since it corresponds well with my favorite word; the ABJECT, that I read as a rejection of the subject's enclosure and the object's still life (nature morte)... the abject, the unifying splitting...

Thich Nhat Hanh, a vietnamese Zen buddhist monk uses the word INTERBEING as an approximation of the vietnamese tiep hien. It means to be in touch with the reality of the world while continuing on the Buddha's path of enlightenment, to realize and make real in the here-and-now world.

That the word ended up in a map of the strait, Öresund and Helsingborg where I was born, made me associate to this quote by Jeanette Winterson:

On the day I was born I became the visible corner of a folded map.

The screen hopping word could be seen as a sign and I jumped further with the philosophizing geographer Gunnar Olsson and his book Abysmal: A Critique of cartographic reason:

"The sign is a map, a weaving together of picture and narrative, a power-filled statement which tells me both where I am and where I should go, indicative and imperative in the same breath. Squeezed into its own minimum the map is a double fold, verb turned to noun, noun to verb... and in my understanding the most forbidden of everything forbidden is that which refuses to be categorized, that which is neither this nor that, ungraspable forces which do not sit still but hop capriciously about. Aristoteles consequently knew what he did, when he between the two concepts of identity and difference inserted a third position called 'the excluded middle', a non-bridgeable gap which in the same figure unites and separates, liberates and imprisons, an unruly space located beyond the realm of conventional reason; a no man's land of liminality which the well behaved must never enter..."

Rethinking this today and since I am not well behaved, I did and do somersaults in the gap, in the abject, in the interbeing, in the included middle, mapping "IT" in-and-out, and folding myself into another corner of a map, by another strait where I was born, Mycale, and where I will be going very soon...

Images Julie Morstad

bio logos uppåt väggarna

 

Den centrala stygnade utsagan, Bios, stygnade jag fram efter ett besök i de stora gudarnas helgedom på den grekiska ön Samothrake 2008.

bio logos

talrummet

öppet

språkande

zoe

Károly Kerényi: "Zoe är tråden på vilken varje enskild bios är uppträdd som en pärla, och som, i motsats till bios, bara kan uppfattas som oändlig", som "oändligt liv."

Den där oändliga tråden - zoe, ett liv som finns i oss men som inte bär vårt namn... 
Den där fjärde osynliga tråden som löper genom mina stygnlingar: genom twiststygnets trefacetterade “pärla”, genom twiststygnets treledade framkallningskärl...

open to the world
open to spirit
open to the changing wind
open to touch
open to nature
open to the world within
...
open Beloved to you

solstånds dans

 

...Baubo...
...Uzume...

sekretiser...ande...dans

dropp trådar
fram
glidande flöde
träder

solsystem
yttre och inre
nedan och ovan

åter

står

åter

slår

...Uzume...
...Baubo...
kropp...i...kropp

Baubo och Uzume. Myt-ord.

På grekisk jord irrar Demeter, växandets gudinna, förtvivlat rasande omkring och letar efter sin dotter Persephone som bortrövats av Hades, underjordens härskare. Hennes sorg får allt att vissna ner, all lust lämnar djur och människor,  floderna sinar... Tills Demeter träffar på den dansande Baubo som lyfter på kjolarna och framvisar sitt plutande, pladdrande kön. Demeter kan inte låta bli att skratta och i skrattets efterdyningar rinner livet till igen, marken grönskar och i floderna strömmar vattnet.

I en japansk grotta har Amaterasu, solgudinnan, vänt världen ryggen i besinningslös vrede över att hennes yngre syster blivit våldtagen. För att förhindra jordens undergång uppfinner haggan Uzume dansen och musiken. Sen dansar hon av sig klädesplagg efter klädesplagg tills det svettglänsande könet är dansens nav. Alla de andra gudomligheterna börjar skratta. Skratten får Amaterasu att vända sitt lysande ansikte mot grottans öppning och solens strålar återuppväcker livet.

Baubo och Uzume, de dubbelmunniga. De som skapar inkarnerade ord. Köttar till abstraktioner. Samklangar människanatur. Och vet hur en drar en vals ...

av Mary Beth Edelson

Here comes the Sun, Richie Havens

Belysande Svart Sol

Rakt ner i tomrummet 

Om du inte bär friheten 
likt syre

i ditt blodsystem
ska du aldrig störta
huvudstupa

likt en lodrät ljusstråle

rakt ner i tomrummet.

Låt dig sjunka rakt ner i botten
till dess svartaste innersta kärna,
- och där, med en enda tår,
är du plötsligt ljus
och genomlyser allt.

                                    Blaga Dimitrovas (1977)

svartsols skörd

jordmoderben

Sol Niger

"Oh black honey is in my soul... deep inside my soul."
                                                                            Graham Parker

"Beyond a certain point there is no return. This point has to be reached."
                                                                                                Franz Kafka

 

Finally head in head with Medusa

 

Today totally unexpected, I ran across "my" Medusa head. Of course Medusa has got a lot of heads, at least nine. And they always grow back again if someone would chop one off.

In the late 1980s I came head to head with one of Medusas decapitated heads in The Basilica Cistern in Istanbul. 

We have been in contact ever since. Our communication has been difficult. That head speaks in so many archaic languages and dialects and mostly in oracles. At least I have managed to stitch her some kind of body, which she is enjoying. But we never merged, we never became head in head. We remained  in a head to head relationship.

But with this freshly found head of Medusa it is different. It is a perfect match. We are from the same soil. We speak the same mother tongue. This stony Medusa head screwed itself straight into my head, into the place that had been waiting for it, onto my long prepared body. We are now head in head.

Together we have four mouths, four noses and our four tongues meander together into a Gordian knot. And we look outwards and inwards through each other's eyes. It is simply a case of stone love, unpetrified and in rocky flow.

Stone Love, Ruthie Foster

Just look around you, see that love is winning the fight
You need a stone love
Nothings' gonna move you
Nothings' gonna break up a
Stone love

materialized

Happiness - when during dancing I notice that the simple circle dance choreography that I have created, is a rhytmic variant of one of my stitchlings...

when the image dissolves in the body
materialized

the inexhaustible desire of matter to multiply
matter that is consciousness seen from the outside
consciousness that is matter seen from the inside

poetry in motion

circle

cykle

Big sky above me, a river inside me

And I'm doubled up in love
Feels good it feels like poetry

Don't ask me to explain it just

Feels good, like poetry

I'm doubled up again

Passager alfa ∞ omega

En enda gång tuggade min taxhona, Scylla, på en bok. Hon var en sparsmakad gourmet när det gällde text.
Här återger jag en calzone version av Lampadaridou-Pothous poesis verkande text. I denna vikta calzone möter den första passagen den sista.
Däremellan finns 12 välsmakande passager att avnjutna.

Ingångscitat:

"Men detta är liktydigt med erinringen av det vår själ

en gång skådade, då den färdades med gudomen."

Platon, Faidros XXIX,C

FÖRSTA PASSAGEN
Materiens ångest

Vinter ska finna mig naken

I ett rum i ruiner

Där tiden väller fram ut golvspringorna
Vintern skall finna mig i askan av
                                      mina dikter
En handfull ord som vit eller blod

Som vandra eller ed - som
"Själarna luktar" *
Jag bränner dem för att värma mig.

                              *

Vintern ska finna mig barfota vandrande
Upp och ner i avgrunden den enda **
Jag sjunker ner i den i den mjuka jorden
Uråldriga stjärnors gyttja
Jag ska ta mig igenom, säger jag
Med kvistar av azur i mina händer
Och trädet i mässa inför ödemarkens silver
Lukt från det oändliga tomrummet
Den plågade materia jag bebodde.

Jag lyfter mina dikter upp mot
"Manteln doppad i blod" ***
Och bränner den för att värma mig.

                                *

Regn faller utan uppehåll i mitt sargade rum
det "i utbyte mot elden" svävande ****
Det regnar fullmåne och åldrat blod
Kristaller laddade av mina sekler.

Jag böjer mig och ser mig själv i djupet
I den djupaste källan av krossad kristall
Villrådigt vemod mitt ansikte
Och ödsligt silver regnar, regnar över

                                                     helgonbilden
Min kropp en doft av nattens skälvning
Och ärkeängeln på post i fönstret
Gestaltar en erotisk båge från Gud och Universum.

Jag sveper mig i gränslöst himmelsblått
För att passera.

                                   *

Vintern ska finna mig drömmande
En ros planterad i stormen
Med paradiset skiftande som hallucinationen
Och tiden profetisk ännu
Befria stjärnorna från min kropp.

Vintern skall finna mig i öknen
Skrida fram som en uppenbarelse
Och Seklet Förstöraren nedsmälta
Som ett väldoftande vaxljus.

Med de sju lågorna upptända på min kropp
Säten för skummande vithet *****
Med doften av brända pinjebarr för

                                                   invigningen

En övergiven ros i bön
Vid stormens yttersta gräns

Jag vandrar inte längre
Jag nedsjunker som en profetisk dröm.

* Herakleitos fragment 72
** Herakleitos fragment 33
*** Uppenbarelseboken 19:15
**** Herakleitos fragment 54
***** Jmf Platon Faidros

FJORTONDE PASSAGEN
Den yttersta tiden

Min kropp fylld av sprickor
Där avgrunden väller fram
Ingenstans finner jag fotfäste
Att vitna som en blomma ur djupet och sedan
Upphöjas naken som den högsta lågan
Och bli visionen av en bön
För att befria stjärnan som sover
I mitt sår.

                                       *

Min kropp profetisk
Inväntar den absoluta Natten
Det yttersta sönderslitandet av min jordiska klädedräkt
Vid den mystiska gränsen
Min sista dikt
Utan ord
Bara musik jag lyssnat till under andra tider.

                                        *

Min kropp en trädgård som vattnats
Som sjunker
Förvandlad
Boning för en oprövad tid

Och min själ tunn och upprätt
Jag ristar ljuset i den som silver
För att den skall lysa upp min passage
Jag ristar mitt ansikte i den
För att inte förvilla mig.

                         *

Oupphörligen sönderslits jag för att nå det Ena
Och dess dimension
För att inrymma
Mina såriga lemmar som faller isär
Fyllda av erotiska nätter och junidagar
Parfym från middagstidens pinjekottar

Mitt liv faller som en bränd kropp
Utvidgande ljuset
För att jag skall passera

Our Lady of Solitude by Leonard Cohen

All summer long she touched me.
She gathered in my soul
from many a thorn, from many thickets,

Her fingers, lika a weaver's -
quick and cool.

Det finns passager och det finns Passager...
Det finns iscensättningar och det finns Iscensättningar...
Runt 1960 var jag som 4-åring sjuk i mässlingen. Jag låg isolerad i det minsta rummet i den minsta lägenheten på Bruksgatan i Helsingborg. Där låg jag i en Evighet i ett alldeles mörklagt rum. Första vårdagen som jag fick gå ut igen, gick jag längre än jag egentligen fick. Alldeles ensam gick jag till den Stora stadsparken och där ur den svarta jorden blommade ett ensamt körsbärsträd och prickade det svarta med skära tungor - och jag genomslickades, passerades till ett expanderande Nu... på den vägen är det.