KATABASIS ANABASIS

TIDINGS in one of the stitched-in mirror voices...

Eurydice

R a c h e l B l a u D u P l e s s i s

1.
Since the narcissus bud, eye of a bird,
of a girl,
almond shaped eye,

when not yet open,
smells more of its
rich flower
than
when it has opened,

she desires never to be opened.

a hidden bird     mistaken
for a leaf on a young tree.


2.

She will lie naked where sea touches sand;
her own body
the border; the edge
dividing ocean and land
against itself; but of one body.

And tides come over her.
Then she will be turned
into a smooth stone
salt white as an egg,
shiny as an eye.

She will turn
over and over on herself,
body balancing ocean and land,
throwing the stone

down

a deeper and deeper well.

3.
Back arched like a bow
lips like arrows stinging.

And then you wet me with your tongue.

This is my fragrance.
You say
honey tastes sour
after.

You sing to me
that I am a fresh pool


4.
Where is the bird?
fallen from flying

Where is the arrow?
hard in the wound

Where is the stone?

Songs are his,
melody like a great linked chain.
Touch is his,
outlining the edge of my dance.

I cannot find my center
I cannot find my path.
Now he can make me open, shut and open

Now I have lost myself.


5.
Silent I sit in the garden
Silent I go forth

Flower or meadow
where is there meaning

I pass through the meadow


6.
Her deepest desire was to pierce herself.
     the snake her head
     the snake her hair
     the snake her arm
     the snake her ribs
     the snake her foot

into crevices between rock faces
under Surfaces
under flowers
under Earth.


7.
I went into the fissure.
The dark rock opened.
I faced away from the shining Point
of earth-green light.

This is stone
opening,
the uneven, moist, hard surface,
rock-littered path,
jagged,
catching myself.

Hard Cave
I have entered.

This is stone
deeper
than I ever was.

8.
I see rocks made by the slow dripping of water
I see an underground pool, thick as a black mirror
I see a spring at the source.

9.

He has entered the dark
behind me

He wants to bring me back to the light

He wants to retrace the steps of my journey.

No.

I am turning.

I am going deeper
into the living Cave.


10.
In the Cave I am a rope held out to myself
silver and gleaming in the labyrinth.
I know the center of the cave.

In the Cave
I am a vein of silver in the rock.

In the Cave
I am an ancient plant
putting forth thin white root threads.
I can make the rock crumble into rich earth.

In the Cave
I am matted, woven roots.



11.
She will take shape and sprout
a soft light far from the Surface
pushing outward, of her own Power
   stalk, ladder of climbing cells
   root, filling the corridors of rock
   flower, breaking the earth, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

She will brood and be born

girl of her own mother

mother of the labyrinth

daughter

pushing the child herself outward

   great head, the cave large inside it

   great limbs of a giant woman 
   great cunt, fragrant, opening

   seeds of Eurydice

1973-74

Den röda tråden

Jag letar efter anteckningar om Baba Yaga inför årets rituella danshändande på Kvinnohöjden. På måfå slår jag upp en pärm jag namngett till Systrar i ord – och hittar den röda tråden. En rest från någon av mina stygnlingar, mina besvärjande konstverk i stygn där jag fångar betydelser som går utanför ords fattnings- och uttrycksförmåga.

Den röda tråden som har härvat till sig ligger bredvid ett stycke med följande understrykningar i en text som handlar om en av mina absoluta favoritböcker, The Djinn in the Nightingale's Eye av A S Byatt:

”Gillian begins a life of narrative freedom and rewrites her own fate… as competent co-creators of the plotted nature of the realities they inhabit… having located Adriadne’s thread…”

Jag vet att jag inte medvetet iscensatt sammanträffandet. Jag vet att betydelser, de verkliga, de som hjälper oss tyda verkligheter, beror av vad som benämnts synkronicitet .

Jag läser längre upp på sidan:
”… regards her story as already having been written, and sees herself stuck in a dead end, ‘redundant as a woman’…”

Jag minns när jag på allvar förstod att den kulturella kvinnoskepnaden var en liksvepning längst in i en återvändsgränd.
Och jag minns var och när jag knöt handen om den lösa trådänden. Och jag har aldrig släppt taget.

Jag öppnar mitt dagboksdokument för att lägga in bilden ovan, och ser att den sista anteckningen jag har gjort för någon vecka sen är:

Byatt:
"Vocabularies are crossing circles and loops. We are defined by the lines we choose to cross or to be confined by."

Att notera:
Adriadnes tråd är enligt den grekiska mytologin det ullnystan som den kretensiska kungadottern Ariadne gav till den atenska hjälten Theseus så att han kunde hitta ut ur labyrinten i Knossos, efter att han hade dödat djurmannen Minotaurus.
Jag vet att ur en patriarkal hjälte går det att gräva fram en hjälta.

The Red Thread
by Madeline Von Foerster

Medusor och nymfer

Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan till en stig… Var och en bär med sig ända till slutet rester av sin födelse, slem och äggskal från en urvärld… Mången är upptill människa och nedtill fisk…
Alla har vi härstamningen gemensam, mödrarna, alla kommer vi ur samma djupa schakt; men var och en strävar, som ett försök, som ett kast från djupen, emot sitt eget mål.
(Ur Demian av Herman Hesse)

Gyllensten och Stenvatten

"Antingen vill mig världen ingenting, och
då har jag att leva i exil, eller också vill den
mig något och då har jag att svara.”

Lars Gyllensten ur Diarium Spirituale




"Jag själv är ett redskap som verkligheten använder
 för att ta reda på
hur verkligheten är inrättad."

Lars Gyllensten ur  Rätt och slätt

Biblioteks fyndlingar

Tillbaka i bibliotekets ordväxtlighet.
De första fyndlingarna:

Fyndling 1

Ingångscitatet till Merethe Lindströms Ur vinterarkivet:

I write as if to save somebody's life. Probably my own.

Life is a kind of madness that death makes.

Clarice Lispector

Mer blev det inte läst. Och jag saknade ett utgångscitat.

Fyndling 2

Det lösryckta citatet
När jag första gången skrev om Marxism och form hade min text som motto en rad ur en dikt:
"och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse"

Fyndat i  Birgitta Holms Språnget ut i friheten, Om ögonblicket då konsten blir revolutionär, och fortsätter:

Tid och rum tillhopa... ett skruvstäd där tillväxtens mekanik tvingar oss att konsumera mer och mer... Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktig ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankor genombryts och en väldig energi frigörs.

Fyndling 3

Ingångscitat till Törnrosens nyckel av Tone Almhjell:

Med blodiga taggar hon kryper genom sten.
En törnros har kallats, för timmen är sen.

Jag letar upp den engelska texten:

With blood on her thorns she must creep through the wall.
When the last hope is lost, a Twistrose is called.

I boken läser jag att Twistrose, är en uråldrig växt som sträcker sig från en värld till en annan men det är också benämningen på de barn som har förmågan att resa mellan världarna.

With blood on her thorns...

... de blodiga törnena. Jag minns några rader av Jeanette Winterson (Just nu bär alla fyndlingar fram till hennes berättarkonst):

Benet som glöder vitt av längtan. Längtan som blivit blek av kärlek. Köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan.

Krön mig.
Det gör du. Du lindar de knoppande stjälkarna, vildvuxna, frodiga, till en ring av kärlek.
Jag är inlindad av kärlek.

Ordväxtligheten frodas och grönskas.

Ökar den wintersonska doseringen

(En litterär kur, några droppar ordvatten...)

Kärlekssår. Det finns ingen kärlek som inte genomborrar händer och fötter. Ingen kärlek som lämnar den älskade omärkt. I sitt senare liv gav Leonardo, brännmärkt som han var av orden, upp måleriet och arbetade enbart på sina manuskript, som han skrev från höger till vänster. Vem vet vad han hoppades finna?




(Litteratur kan bita till, suga sig fast, lämna sår som aldrig slutar blöda, utan sårskorpan spricker upp då och då genom åren, och blodet, de levande orden strömmar till igen. Wintersons tandade texter släpper aldrig bettet om mig... de tuggade ner sig i redan existerande Kärlekssår)

De djupa tidvattensvirvlarna som upphör så snart havet tyglas.
Vad tyglar mig?
Rädsla, lättja, andras åsikter, en sjuklig dödsskräck och alltför lite livsglädje. Jag är tillsluten i båda ändar... Det instängda jaget som inte nås av konstens och naturens rytm.
Spelar det någon roll?
Ja, för mig som anar att det finns något mer än det maskinformade liv man erbjuds som en trevlig kopia av miljontals andra. Duger det inte med en reproduktion?
...
Vattnet genom sållet och floden som torkar ut. Det lugna tyglade havet där vattenmassorna inte bryter.
...
Varför torr? Varför uppdämd, när den dolda källan fyller djupen? Hur ska jag kunna borra ner mig till vattnet? Skära fram en artesisk brunn ur min dallriga rädsla?
Jag tar på mig skulden för min del i mitt brott. Medskyldig till för litet liv. För lite kärlek. Jag tar på mig skulden. När det är gjort kan jag förlåta mig själv. Förlåta de ruttnande dagarna då frukten föll och inte skördades.
...
Åkalla regnet.

Liz Darling Art