Gyllensten och Stenvatten

"Antingen vill mig världen ingenting, och
då har jag att leva i exil, eller också vill den
mig något och då har jag att svara.”

Lars Gyllensten ur Diarium Spirituale




"Jag själv är ett redskap som verkligheten använder
 för att ta reda på
hur verkligheten är inrättad."

Lars Gyllensten ur  Rätt och slätt

Biblioteks fyndlingar

Tillbaka i bibliotekets ordväxtlighet.
De första fyndlingarna:

Fyndling 1

Ingångscitatet till Merethe Lindströms Ur vinterarkivet:

I write as if to save somebody's life. Probably my own.

Life is a kind of madness that death makes.

Clarice Lispector

Mer blev det inte läst. Och jag saknade ett utgångscitat.

Fyndling 2

Det lösryckta citatet
När jag första gången skrev om Marxism och form hade min text som motto en rad ur en dikt:
"och tid och rum tillhopa ett hemskt oändligt fängelse"

Fyndat i  Birgitta Holms Språnget ut i friheten, Om ögonblicket då konsten blir revolutionär, och fortsätter:

Tid och rum tillhopa... ett skruvstäd där tillväxtens mekanik tvingar oss att konsumera mer och mer... Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktig ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankor genombryts och en väldig energi frigörs.

Fyndling 3

Ingångscitat till Törnrosens nyckel av Tone Almhjell:

Med blodiga taggar hon kryper genom sten.
En törnros har kallats, för timmen är sen.

Jag letar upp den engelska texten:

With blood on her thorns she must creep through the wall.
When the last hope is lost, a Twistrose is called.

I boken läser jag att Twistrose, är en uråldrig växt som sträcker sig från en värld till en annan men det är också benämningen på de barn som har förmågan att resa mellan världarna.

With blood on her thorns...

... de blodiga törnena. Jag minns några rader av Jeanette Winterson (Just nu bär alla fyndlingar fram till hennes berättarkonst):

Benet som glöder vitt av längtan. Längtan som blivit blek av kärlek. Köttslig kärlek och andlig kärlek i farlig förening vid altarringen, där allt förändras och de blodiga törnena blir den platinvita kronan.

Krön mig.
Det gör du. Du lindar de knoppande stjälkarna, vildvuxna, frodiga, till en ring av kärlek.
Jag är inlindad av kärlek.

Ordväxtligheten frodas och grönskas.

Ökar den wintersonska doseringen

(En litterär kur, några droppar ordvatten...)

Kärlekssår. Det finns ingen kärlek som inte genomborrar händer och fötter. Ingen kärlek som lämnar den älskade omärkt. I sitt senare liv gav Leonardo, brännmärkt som han var av orden, upp måleriet och arbetade enbart på sina manuskript, som han skrev från höger till vänster. Vem vet vad han hoppades finna?




(Litteratur kan bita till, suga sig fast, lämna sår som aldrig slutar blöda, utan sårskorpan spricker upp då och då genom åren, och blodet, de levande orden strömmar till igen. Wintersons tandade texter släpper aldrig bettet om mig... de tuggade ner sig i redan existerande Kärlekssår)

De djupa tidvattensvirvlarna som upphör så snart havet tyglas.
Vad tyglar mig?
Rädsla, lättja, andras åsikter, en sjuklig dödsskräck och alltför lite livsglädje. Jag är tillsluten i båda ändar... Det instängda jaget som inte nås av konstens och naturens rytm.
Spelar det någon roll?
Ja, för mig som anar att det finns något mer än det maskinformade liv man erbjuds som en trevlig kopia av miljontals andra. Duger det inte med en reproduktion?
...
Vattnet genom sållet och floden som torkar ut. Det lugna tyglade havet där vattenmassorna inte bryter.
...
Varför torr? Varför uppdämd, när den dolda källan fyller djupen? Hur ska jag kunna borra ner mig till vattnet? Skära fram en artesisk brunn ur min dallriga rädsla?
Jag tar på mig skulden för min del i mitt brott. Medskyldig till för litet liv. För lite kärlek. Jag tar på mig skulden. När det är gjort kan jag förlåta mig själv. Förlåta de ruttnande dagarna då frukten föll och inte skördades.
...
Åkalla regnet.

Liz Darling Art

Nä dags för en dos Winterson

Det var vår. Ljuset smattrade från påskliljornas trumpeter och ställde tulpanerna i hornblåsarled längs gångstigen.
…
Picasso hade återvänt från de döda och hon ville liv. Hon ville tvinga fram livet genom tiden, få det att lämna ifrån sig sina hemligheter, hon ville inte ödsla bort sina dagar av respit i en grav hon själv hade skapat. Hur mycket tid hade hon kvar? Ett år, tjugo, femtio?
…
Är livet något mer än en slaskhink av tillfälligheter och förvirrning? Individens frihet är friheten att dö utan att någonsin gripas av någonting. Vad kan tränga igenom personlighetens tjocka mur: din röst, din hand, en tavla, en bok, den ljuvliga morgonluften?
Mina vanors* vapensköld  av bly, det där tunga, mjukt blågrå, döda försvaret: Pb, nummer 82  i det periodiska systemet.
…
Hur ska jag undgå mitt grundämne? Först och främst: fly.

Invändningar från Familjelivet blir som följer:

1) Du kommer tillbaka.
2) Inbilla dig inte att du kan komma tillbaka.
3) Flykt har aldrig varit lösningen på någonting.
4) Du klarar dig inte ensam.
5) Och var hade du tänkt ta vägen?
6) Jag antar att du tror att det är annorlunda där ute?
7) Vad är det för fel på det här huset?
8) Så det är inte gott nog åt dig här?
9) Vad är det för fel på dig?

Svar på ovanstående:

1) Nej.
2) Nej.
3) Jo.
4) Jo.
5) ?
6) Ja.
7) Det här huset.
8) Nej.
9) Pantofobi

9) Rädslan för allting. Rädslan för allting håller mig tillstängd mot allting. Jag fruktar den färgrika världen mot min neutrala kropp. Jag fruktar den klarröda solen och det mattgröna gräset. Jag fruktar korna vars svarta hudar glänser mörklila. Jag fruktar den överdådiga blåton som bin älskar. Jag fruktar de tretton gula färgerna och Van Goghs galenskap.
…
I varje ögonblick samlas intensiteten på upplevelsens yttersta spets på samma sätt som trädens löv samlar upp regn. Ögonblicket sväller, brister, är borta, går oförmärkt förbi. Intensiteten droppar ner, ögonblicket är förbi. Är inte detta livets vetenskap?
…
Naturen är överflöd. Snålhet är henne fjärran. Ett ensamt nypon brister i lovsång. Vad ska jag göra med regn, med snö, med löv, med kometer, med hagel, med blixtar, med äpplen, päron och plommon, naturen som öser ur sitt överflöd, de tyngkraftsnjutande ting som rasar runt huvudet på mig?

Skaffa ett paraply. En hopfällbar allvädersvän i fickformat för att hålla undan den dånande världen och hålla mig torr, när jag borde bli genomdränkt. Bör jag vara torr?
Dammtorr, prydlig som en torkad blomma, pressad och etiketterad, inordnad i rätt fack, räddad från fukt och röta.
Jag kan leva så, under medvetenhetens rand, i mina egna tankars nylonskydd, trygg från skönhetens skador. Jag tänker alltdå är jag till. Betyder det: ”jag känner, alltså är jag inte till”? Men endast genom att känna kan jag börja tänka. Det som berör mig utmanar mig.
Endast en seismisk chock kan röra om i det kortregister av vanor, fördomar och andra människors tankar som jag kallar mina egna.

* Skrev av fel:”Vanord” istället för ”vanors” - underbar felskrivning: vanor skapar vanord  med andra ord vanskapar, förvanskar verkligheten i sina trångförande vanebanor: man gör som vanligt

Jagande berg

Skymningsporten av Jeanette Winterson är det första bokinköpet/läset på mycket länge... ur det inlockande och erfarenhetsekande förordet:

... är den vilda delen av det otämjda... är gamla jaktmakter... en del säger att det är berget som är jägaren - att det lever i sin svartgröna mantel, kortstubbig som ett djurskinn... den här platsens ryggrad. Får betar. Harar står som frågetecken.
För en resenär finns inga landmärken...

Flickor som föds i Pendleskogen ska döpas två gånger: en i kyrkan och en i den svarta tjärnen vid bergets fot. Då kommer berget att veta vem hon är. Hon blir dess trofé och dess offer. Hon måste försona sig med sin börd, vad det nu betyder.

Att stygna samman världen

En vän på FB nämner Rebecca Solnit, amerikansk aktivist, författare, historiker, journalist och oavhängig intellektuell - och plötsligt kommer jag ihåg hennes tankeåterspeglande rader i boken Det avlägset nära. Bokens jag går i den blöta sanden och spåren som bildas får henne att fundera över de egna livsavtrycken, linjerna som bara går att se i efterhand, när man vänder sig om.


”Jag tycker om att se den långa svans som var och en av oss lämnar efter sig, och ibland föreställer jag mig hela mitt liv så, som om varje steg var ett stygn, som om jag var en nål och efterlämnade ett spår av tråd som syr ihop världen där jag går, korsar andras stigar, syr ihop allt på ett sätt som betyder något även om sömmen är svår att följa. En slingrande söm fogar ihop världen på ett nytt sätt, som om att gå var att sy och att sy var att berätta en historia och den historien var ens liv.”

Just nu omgår jag de geografiska platser som är min livsmenings fogpunkter. Punktplatser där jag rent faktiskt har stygnat fram bilder som i sina stygnkorgar härbärgerar minst 1000 och en natts berättelser... Punktplatser som rent faktiskt stygnat fram mig.

Också för Solnit är det platsspecifika viktigt, att platsen i sig genererar berättelser och mentala geografier. Och vi delar övertygelsen om att människans behov av att väva berättelser om sig själva är grundläggande. Och att vi är invävda i ett mönster som designats av maskulinismen. Läs essäsamlingen Män förklarar saker för mig som bland annat ynglade av sig begreppet "mansplaining". http://mansplained.tumblr.com/

Nyckelscenen i essän Män förklarar saker för mig utspelar sig just som Rebecca Solnit och en vän till henne är på väg att lämna en fest. En rik, äldre man hejdar dom. Han säger att han har hört att hon har skrivit ett par böcker. ”Ganska många faktiskt”, svarar hon och berättar att hennes senaste handlar om fotografen Eadweard Muybridge. Här avbryter mannen och frågar om hon känner till den oerhört viktiga boken om Eadweard Muybridge som just kommit ut?
Solnit väljer att gå in i sin roll som lyssnande kvinna och låter ”Mr Very Important” traggla på, och på - tills vännen säger: ”Det är hennes bok”. Först efter att hon upprepat det tre, fyra gånger tar han in det. Han blir askgrå, ”som i en 1800-talsroman”, när han förstår att boken som han inte läst utan bara har läst om, i New York Times Book Review, är skriven av den unga kvinnan han ordbelägrat. Men slutar han? Självklart inte.

Läser runt på nätet och hittar detta:
I en artikel av Malena Rydell i DN 2015-02-04 citerar hon Solnit:

Den uppgift jag har föresatt mig de senaste tjugo åren, har varit att försöka hitta ett språk för att beskriva de subtiliteter, oberäkneligheter, glädjeämnen och innebörder som är omöjliga att kategorisera, men inte desto mindre är kärnan i tillvaron. Att göra motstånd mot ”kvantifierbarhetens tyranni”, det vill säga det trista faktum att det som kan mätas nästan alltid värderas högre än det som inte kan mätas här i världen, så som privata vinster framför det allmännas väl.
Att människor inte tar in vidden av klimathotet beror delvis på att deras föreställningsförmåga inte räcker till för att förstå vad det är som håller på att hända, och på att våra ekonomistiska mätsystem inte visar vad som är det verkligt viktiga.

Och sen skriver Malena Rydell: Därför menar Solnit att upproret mot ödeläggelsen av jorden och mot kapitalismens status quo, är ett fantasins uppror. Ni förstår hur lätt hon skulle kunna bli utskrattad i en radiodebatt 2015.

Och det förstår jag inte alls - det förstår inte vi bildstygnerskor som oavbrutet kämpar med att sy samman världen, att tråckla fast verklighet runt värkligheten...

Waving flesh ... weaving

I have always said that you have to listen after, sense with the uterus, sniff for that short instant when the wave halters - and then flow with it...

Now I find that Virginia Wolf have said something similar about writing:

"As for the mot juste, you are quite wrong. Style is a very simple matter: it is all rhythm. Once you get that, you can't use the wrong words. But on the other hand here I am sitting after half the morning, crammed with ideas and visions, and so on, and can't dislodge them, for lack of the right rythm. Now this is very profound, what rythm is, and goes far deeper than words. A sight, an emotion, creates this wave in the mind, long before it makes words to fit it; and in writing ... one has to recapture this, and set this working (which has nothing apparently to do with words) and then, as it breaks and tumbles in the mind, it makes words to fit it."

- Writing to Vita Sackville-West 16/3 1926

... and I would say that this wave rythme, runs through every Text - especially the ones written in and out of living Flesh.