abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

söndag 4 november 2012


Aaaaaah Adonis...









Stiching in wordthreads from Adonis...
Once I could put his words like spiderwebs on fire
to cover the same, same wound...


wor(l)d woundlings washed ashore on an Anatolian seafront...




The Wound
By Adonis

Translated By Khaled Mattawa


1.
The leaves asleep under the wind
are the wounds’ ship,
and the ages collapsed on top of each other
are the wound’s glory,
and the trees rising out of our eyelashes
are the wound’s lake.
The wound is to be found on bridges
where the grave lengthens
and patience goes on to no end
between the shores of our love and death.
The wound is a sign,
and the wound is a crossing too.


2.
To the language choked by tolling bells
I offer the voice of the wound.
To the stone coming from afar
to the dried-up world crumbling to dust
to the time ferried on creaky sleighs
I light up the fire of the wound.
And when history burns inside my clothes
and when blue nails grow inside my books,
I cry out to the day,
“Who are you, who tosses you
into my virgin land?”
And inside my book and on my virgin land
I stare into a pair of eyes made of dust.
I hear someone saying,
“I am the wound that is born
and grows as your history grows.”


3.
I named you cloud,
wound of the parting dove.
I named you book and quill
and here I begin the dialogue
between me and the ancient tongue
in the island of tomes
in the archipelago of the ancient fall.
And here I teach these words
to the wind and the palms,
O wound of the parting dove.


4.
If I had a harbor in the land
of dreams and mirrors, if I had a ship,
if I had the remains
of a city, if I had a city
in the land of children and weeping,
I would have written all this down for the wound’s sake,
a song like a spear
that penetrates trees, stone, and sky,
soft like water
unbridled, startling like conquest.


5.
Rain down on our desert
O world adorned with dream and longing.
Pour down, and shake us, we, the palms of the wound,
tear out branches from trees that love the silence of the wound,
that lie awake staring at its pointed eyelashes and soft hands.

World adorned with dream and longing
world that falls on my brow
like the lash of a wound,
don’t come close—the wound is closer—
don’t tempt me—the wound is more beautiful.
That magic that your eyes had flung
on the last kingdoms—
the wound has passed over it,
passed and did not leave a single sail
to tempt toward salvation, did not leave
a single island behind.




Adonis, “The Wound” from Selected Poems, translated by Khaled Mattawa.
Source: Selected Poems (Yale University Press, 2010)

lördag 3 november 2012

Under poetens tunga



drömmer om mjukrundade stenar och strömmande klart vatten
flyter ut i mitt namn
sten
vatten
virvlande strömmar
runt stenar
runt ord

"Det är som en i själen djupt nergrävd flodbädd i vilken livets ström, som förut osäkert trevande bredde ut sig över vida men grunda ytor, plötsligt mäktigt skjuter fart när den nått fram till den speciella konstellationen av omständigheter..."
C.G. Jung

hoppar runt
på ikastade ordstenar
tillit
plats
kropp

sitter på

ingångsstenen till Willy Granqvists diktsamling från 1974, Kropparna och rummet:

"... och kropparna och rummen ge sig mestadels oväntat till känna. De glida i tiden såsom masken på sin tråd: Vi se hos dem nyckfulla eller organiserade reflexer av myllrande lefnad, vi ana koncentrat och samband. Vi finnas i kropparna och rummet, oavlåtligt - ja, käre Lawrence, vi äro dem, både kropparna och rummen, och det är gåtans tyngd."
Den engelska biologen E.A. COPPLERBURG (1869 - 1924) i ett brev till kusinen Lawrence den 5:e april 1894

bendinglar
tårna
fotfästeklamrar
nagelfar
ser

fröet, fönstret
en skugga glider
mellan huvudet och dagen
en sten på blombrädan
dom dagliga rörelserna vid dörren
en ny tid på väg

- ur En ängel i vår tid, 1976

glömska
minne
besvärjelse

Tecken läggs ut: det blir dag.
I fönstret slår vingar allt ljusare slag.
Jag rör mig ut ur en mytologi
Och in i en annan...

- ur Glömskan, 1985

... under poetens tunga ligger nyckeln till skatten (Nizami)




onsdag 31 oktober 2012

Oraklande




I min öppnade altarstenring har jag placerat en lapp med svaret på en fråga jag fick under en orakel"lek" vi ägnade oss åt under retreaten Healing in the temple of the gods i Turkiet. Frågan löd:
I would like guidence on the story I'm creating. Svaren var insamlade på små lappar dessförinnan. I ord hade vi fångat en bild som hade dykt upp när vi rest inåt till vår inre bildkastare med hjälp av trumljud. Lapparna blandades och vi drog var sitt svar.

Mitt lyder: The birth of the sea from the earth mountain cave. Orakelsvar är aldrig entydiga men min min kroppsreaktion var.
Nu är berget och jag ett och jag kan flöda berättelsen.

Men samtidigt är jag orolig för att inte kunna ordöversätta, att texten aldrig blir ordsatt, då text och själv är ett, att berättelsens existensform är kött o andedräkt och att jag inte lyckas kopiera den i ord/bild... att jag inte lyckas förvandla mina bibliotekariska berättelsehanterande händer till berättelseskapande...

Jag röjer bland anteckningshögar och bär ner en kartong till källarutrymmet. Gör plats. Min hand hamnar på ett vykort skickat från min största passion efter vi hade separerat. Nu smälter hennes vykort samman handen i en orakelskakning mellan då och nu, och orden lägger sig till rätta i handens linjer:

The fiery circle that surrounded her contained all the clues she needed to recognize that life is for a moment in one shape, then released into another.../

The stars show her how to hang in space supported by nothing at all. Without medals or certificates or territories she owns, she can burn as they do, travelling through time until time stops and eternity changes things again. She has noticed that change doesn't hurt her. (Winterson)

Att förändring från hanterande till skapande är möjligt.



fredag 26 oktober 2012

Överraskningarnas träd


Dagens blickfångst:




Överraskningarnas träd

Sokrates

Filosofen kom till lärjungarnas ring. I mitten fanns en stor lök av idéer, sluten och fräsch av daggen från de unga eleverna. Alla slipade sina tungor och gjorde sig beredda att skala av den de olika lagren. En kvällsmåne löstes upp bland träddungarna.

Löken började snurra: skalen, guldfärgade, ametistfärgade, skimrade under ögonblicket då de rycktes bort. Sokrates log gåtfullt; lärjungarna log omslutna av trons karmosinröda färg: löken fylldes av förgyllda och svarta stjärnor som en himmel på en altartavla och alla sade:"Där har vi det!"... Sedan började idégrönsaken förminskas ända tills den försvann i tunna, tunna omärkliga flor... och alla gick

Långt borta dansade Lisis på en pyramid av tillbakahållen vind.


II

Filosofen gick bort från ringen av lärjungar. Kvällen reste sitt sidentält och hela himlen verkade vara täckt av ett tunt lager av lökskal. Sokrates såg en eldfluga: Sokrates hörde en groda, Sokrates såg en enorm fjäril i söder... och en röd liten snok lyste upp hela hans bröst, som ett blodfyllt yxhugg, som ett reflekterande sår. Sedan gick han vilse på vindarnas aveny.

(Ur Federica García Lorca, Fisk,himlakroppar och glasögon)

Trådletar i LISIS:
La lisis celular es la rotura de la membrana celular
Lysering (Grekiska: λύσις, lysis från lyein; att separera) är en medicinsk term som avser en cells död genom att dess membran upplöses eller faller samman...

genomsläppligheten
genomträngligheten
dansens
vindtunnel


torsdag 25 oktober 2012

To go amazonian...




fusing time
undivided
the tree of intent/spine

backboned
beyond the wasteland


(Amazone zu Pferde by Louis Tuaillon, photos from today and 1945)

måndag 15 oktober 2012

Todays findling in the library



When I was in Samos I learned that a small island in the strait between Samos and Turkey had been up for rent. The only thing on the island was a lighthouse.



Today my sensing librarian hand happened to pick out Lighthousekeeping by Jeanette Winterson. I didn't reread it. I went for the beginning and the end:

"Remember you must die" (Muriel Spark)
"Remember you must live" (Ali Smith)
...
I stayed at the lighthouse until the day was done. As I left the sun was setting, and the full moon was rising on the other side of the sky. I stretched out my hands, holding the falling sun in one hand, and the climbing moon in the other, my silver and gold, my gift from life.
My gift of life.
My life is a hesitation in time. An opening in a cave.
A gap for a word.

These were my stories - flashes across time.

I'll call you, and we'll light a fire, and drink some wine, and recognize each other in the place that is ours.
Don't wait. Don't tell the story later.
Life is so short. This stretch of sea and sand, this walk on the shore, before the tide covers everything we have done.
I love you
The three most difficult words in the world.
But what else can I say?

måndag 8 oktober 2012

Nära det vilda hjärtat


Clarice Lispector: Nära det vilda hjärtat, ordlingar saxade ur bokens slutsidor och som jag sakta genom åren speglande instygnat... metraforiskt och konḱret:


”Det som reste sig i henne var inte mod, hon var bara substans, mindre än mänsklig. Hur skulle hon kunna vara hjälte och vilja besegra saker? Hon var inte kvinna, hon fanns till och det som fanns inom henne var rörelser som lyfte upp henne i ständig förändring. Kanske hade hon någon gång med sin vilda kraft gjort om luften omkring sig och ingen skulle någonsin märka det, kanske hade hon med sin andning skapat ett nytt ämne utan att veta det, hon bara kände vad hennes lilla kvinnohuvud aldrig skulle kunna förstå.”


det frivilliga huvudoffret
den dränerade och sönderfrätta
tankemakten
avhuggen

frälsande halshuggning
helande klyvning
i
!
i
könssjukdomens variga teckensårs kanter:
manligt, kvinnligt
man, kvinna

emellan

framstöts
framstygnas
ny teckenrymd
nytt levnadsrum

”Skaror av heta tankar sköt upp och spred sig i hennes skrämda kropp och det viktiga med dem var att de dolde en vital impuls, det viktiga med dem var att i samma sekund som de uppstod bildades den blinda och sanna substansen, som växte och sköt upp som en luftbubbla på vattnets yta och nästan sprack…
En dag kommer allt jag gör att vara blint, säkert omedvetet, och det kommer att trampa på mig, på min sanning…, framför allt kommer det att komma en dag då alla mina rörelser kommer att vara skapande och födelse, jag kommer att bryta sönder alla nej som finns inuti mig...

jag ska resa inom mig det jag en dag är, på ett tecken från mig kommer mina vågor att höja sig mäktiga, rent vatten som dränker mina tvivel och mitt medvetande, jag kommer att vara stark som själen hos ett djur och när jag talar kommer jag inte att tala med övervägda och långsamma ord, inte ytligt kända, inte ord fulla av önskan att vara mänskliga, inte det förgångna som gnager på framtiden! det jag säger kommer att ljuda helt och oundvikligt! jag kommer inte att ha plats inne i mig själv för den person som vet att tiden finns, att människorna och dimensionerna finns, jag kommer inte ens att ha plats för någon som märker att jag skapar ögonblick för ögonblick, inte ögonblick för ögonblick: alltid sammansmält, först då kommer jag att leva, först då kommer jag att leva större än när jag var barn, jag kommer att vara brutal och knölig som en sten, jag kommer att vara lätt och otydlig som det man känner men inte förstår, jag kommer att slå över mig själv i vågor…

det räcker med att jag förverkligar mig själv och då kommer ingenting att kunna hindra mig när jag går mot döden utan rädsla, från varje strid eller vila kommer jag att resa mig stark och vacker som en unghäst.”

POEISIS