abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instict and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig

torsdag 21 april 2011

Metteuse en scène





Iscensättning

Trotzig:

Och det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Skådespelerskan erbjöd sin kropp, sina senor och muskler, sin spelande bröstkorg, sitt struphuvud och sin röst..

Framför spegeln, den mörka spegeln. Vita armar, tunna starka muskler skimrade gråaktiga, blåaktiga. Hon sträckte ut dom, tänjde handled och hand, fingerled efter fingerled - åtbörden darrar till, föds, vibrerar, vill färdas ända ut så långt det bara går. (Hon) håller på att förvandlas, armen att växa, dödsvinge, livsvinge, en annan art. Ögonhålor, där glimmar en okänd arts ögon. Grå läppar. Tungan och munhålan däremot är röda, friska, våta, livsdugliga, kan förklä sig i det sanna talet och det falska talet, förklöva sig framlänges och baklänges - kroppens vilja är emellertid långt därifrån, ut över havet och skogarna vill fågelskriet, själafågelns rop.

(En skådespelerska sitter i sin loge och sminkar av sig en mörderska, krigets ande. Ljus brinner vid de mörka spegelglasen. Nu gräver fingrarna i burken med salva. Salvan är sval, har makt att utplåna. Nu plånas ögonbrynet ut, det andra stirrar alltjämt stort, stelt och vilt ur spegelmörkret tillbaka på henne. Det kommer alltid ett ögonblick när halva ansiktet är mask, vilket? - den andra halvan utplånad, något gömt i snö, det i snö mörka gömda. En halv värld och en halv värld, vem är vem? Vem är hon som föds i det tredje rummet och som är de bägge, hon och icke-hon, som likafullt har funnits till där i det tredje rummet, där levt ett liv, fått blod på händerna, till sist dött en våldsam död för egen hand enligt vad kvinnornas skrik utanför scenen förkunnade?)

Det var en skådespelerska, teatern var hennes hem. Stor, vit och strålande låg den vid det praktfulla kolonntorget - runt omkring böljade och brusade huvudstaden med allt sitt mörker, nöd, sociala oro. Nersläckt om natten ruvade den stora teaterbyggnaden över sitt innanmäte. Överallt i vrårna prasslade det av väsen som drog sig tillbaka ut i mörkret, en fladdermusaktigt slocknande underjordsvärld.

Efterhand släcktes det i logerna, med undantag för nattvakten nere i portvaktsburen (där en ytterst liten lampa belyste nedre delen av ett mansansikte, grova, tunga käkar) låg teatern nu mörk och tyst. Teaterbyggnaden liknade en kropp, en modell av ett världsallt uppbyggt av ett labyrintiskt rumssystem - mitt inuti befann sig huvudsaken, den inre kroppshålan, den mörka tomma scenen och den mörka tysta salongen som ännu tycktes återskalla av liv och röster, kärlekssnyftningar och dödsskrik, folkmassors och arméers stampande och trampande. Alla speglarna sov, i dem var nu mörkret. Allt tydligare kändes då i natten och ensamheten en mäktigt levande kropp, som utan ljud hade sitt tal, en nästan gränslös kropp av röster.

Och liksom teaterbyggnaden hade skådespelerskan inuti sin kropp ett rum, som bara var mörker och inga gränser hade. Ett icke-vetandets rum rakt ut i samtidens natt och i storstaden förde det, ur huvudstadens nätter steg drömmar upp och levde i henne, än djur, än människa. Teatern var hennes hem, när hon sent om kvällen lämnade den (...) lämnade hon också sig själv bakom sig och for ut i något som bara var blint, gömt, glömt.

Scenen var ett hål ut i världen, det var den svarta världsscenen, där det blåste kallt.
Och en dag - tiden ropade och skriade, bomber kastades - började också det blinda gömda att röra på sig, ur det mörka rummet steg någon som var både levande och död fram: en dag hörde hon som om det långt utifrån mörkret ropade på henne - ja, snart skulle allt spricka, rasa, murar falla, ridån flyga upp världen rusa in. En dag (tiden ropade och skriade, bomber kastades) började det blinda gömda glömda att röra på sig, ur mörkret ropade ett andra jag med stark röst på henne - kanske hade det gjort det hela tiden?




(sin spelande revbenskorg)

tisdag 12 april 2011

Nynne Koch en hjälta i biblioteksvärlden


Jag läste imorse några anteckningar om Nynne Koch (1915-2001) - min absoluta förebild inom biblioteksområdet, och hennes förebildande grundmurade tilltro till naturens intelligens och hennes valspråk:
je responderai - jag svarar an...
och det gjorde hon både i känslotanke-arbetet och i det konkreta, vardagliga handlandet.

Nynne Koch anställdes 1961 som kontorist på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Hon hade redan tidigare som skönlitterär författare och debattör intresserat sig för “kvinnofrågan”. Detta intresse ledde till att hon undersökte kvinnolitteraturens ställning på sin nya arbetsplats, med nedslående resultat. Viktiga kvinnoverk saknades i beståndet, exempelvis Mary Wollstonecrafts A vindication of the right of woman från 1792, som var en av de tändande gnistorna i den första kvinnorörelsen. Den kvinnorelevanta litteratur som trots allt fanns, var svår att hitta.
1964 klev Nynne Koch över tröskeln till riksbibliotekariens kontor och bad om tid för att genomgå Det Kongelige Biblioteks kataloger och registrera kvinnorelevant litteratur. Hans svar blev: ”Ja, det må De gerne. Men De må kun bruge et kvarter om dagen”. Under denna officiellt tilldelade kvart om dagen gick hon igenom alla  bibliotekets samlingar och sammanställde en unik forskningsöversikt över bibliotekets kvinnorelevanta material. Denna översikt kom att ligga till grund för det nya ämnesområdet feminologi, som Nynne Koch tillskapade och namngav.
Beteckningen feminologi vann fotfäste på Det Kongelige Bibliotek och 1973 utnämndes Nynne Koch till ämnesreferent för området feminologi och ansvarig för den nyupprättade ”feminologisk dokumentationstjenste” på biblioteket. Några år senare, 1979, omvandlades denna tjänst till en egen avdelning under namnet, ”Det Kongelige Biblioteks informationtjenste for kvindeforskning”. Informationstjänsten blir så småningom en självständig institution, ”KVINFO – center for tværfaglig information om kvinde- og kønsforskning”.
Se dagens verksamhet:http://forside.kvinfo.dk/

Parallellt med utvecklingen av KVINFO till en självständig institution bedrev Nynne Koch också sitt feminologiprojekt. Ett litet citatkluster för att exemplifiera dess innehåll:
"... at vi lever i en mandlig forklaringsmodel af verden, i et maskulint tydningsunivers. Og den er først og fremmest optaget af at lære kvinder at se med egne øjne..."
I anslutning till en utställning benämnd Det indre univers utgavs en bok med samma titel som innehöll samlade uttalanden om:
"…den verden, der ligger udenfor jeg-bevidsthedens fængelse. 'Den dresserede bevidsthed', kaldte jeg den. I min bevidsthet lå nok erkendelsen af, hvor dresserede vi allesammen er, dresseret af det gængse verdensbillede..."
"Imidlertid er forsøget på at give et konkret billede af feminologien dømt til at mislykkes. For feminologien er først og fremmest en proces, en erkendelse i vækst, et nyt verdensbillede under udfoldelse. Det handlar om ikkeviden, om anderledelse, om skjulte betydninger..."

Genom sitt feminologiprojekt skapade och inringade Nynne Koch ett forskningsfält innan den akademiska kvinnoforskningen hade formerat sig, och inringat motsvarande forskningsfält i den akademiska världen. Och hon vågade sig bortom den rådande positivistiska och rationalistiska kunskapssynen.

Sin idéteoretiska programförklaring ger hon i diktform.
Jeg påstår ikke
at sandheden og virkeligheden og helheden
er af hunkøn
snarere

mangekønnet
på en eller anden måde


måndag 11 april 2011

Vindblästrad



Idag diskuterade vi bl.a. Murakami i den läspromenerande cirkeln jag leder på Simrishamns bibliotek.

"Sometimes fate is like a small sandstorm that keeps changing directions. You change direction but the sandstorm chases you. You turn again, but the storm adjusts. Over and over you play this out, like some ominous dance with death just before dawn. Why? Because this storm isn't something that blew in from far away, something that has nothing to do with you. This storm is you. Something inside of you. So all you can do is give in to it, step right inside the storm, closing your eyes and plugging up your ears so the sand doesn't get in, and walk through it, step by step. There's no sun there, no moon, no direction, no sense of time. Just fine white sand swirling up into the sky like pulverized bones. That's the kind of sandstorm you need to imagine.

An you really will have to make it through that violent, metaphysical, symbolic storm. No matter how metaphysical or symbolic it might be, make no mistake about it: it will cut through flesh like a thousand razor blades. People will bleed there, and you will bleed too. Hot, red blood. You'll catch that blood in your hands, your own blood and the blood of others.

And once the storm is over you won't remember how you made it through, how you managed to survive. You won't even be sure, in fact, whether the storm is really over. But one thing is certain. When you come out of the storm you won't be the same person who walked in." Haruki Murakami (Kafka on the Shore)

... utan en besandad. Har sand som fastnat i ögon- och näshår. Styr mitt luktsinne och skevseende. Ibland försöker jag låtsas att jag inte har sanddyner till fotsulor och tankeplanerar... blir lyckligtvis platt kalenderfall...

En gång sa en man jag älskade, att mina breda och tåspretande fötter skulle kunna korsa vilken öken som helst... då blev jag förolämpad... idag är jag en annan...

tisdag 5 april 2011

Veriditas o bibliotek




Försöker kila in ett Foucaultiskt perspektiv i bibliotekets praktik o tillskapa en metod som ifrågasätter och upplöser dikotomin rationellt/irrationellt...
Även här Veriditas:
"... those greenish institutions where books accumulate and where grows the dense vegetation of their knowledge."
I Foucaults essä La Bibliotheque Fantastique flätar han samman benämningarna bibliotek/fantasi. Ursprungligen publicerad som efterord till den tyska utgåvan av Gustave Flauberts La tentation de Saint Antoine. Här beblandas akademiskt kunskapande med visoner/hallucinationer. Här framställs förnuft som hallucination, drömmar som vetenskap...
Nu hjärnljuder Wilmer Xs Möt mig i din djungel...

Veriditas




Fyrhörnad, månggrenad veriditas
- en möjlig benämning

Det icke-ordsatta
vilar i varje trestyngs korg
en stund

Veriditas klorofyll




Vaknar med ordet veriditas huvudekande.
Googlar:The great 12th century mystic, Hildegard von Bingen, used the word Veriditas to describe her vision of the greening power of Nature, the divine force within all life...the "greening of the mind"..."Understanding in the soul is like the Veriditas of the branches and the leaves of the tree."Veriditas, contains within it two Latin words- "green" and "truth".

Aesop, Fables 531
"A man was journeying in the wilderness and he found Veritas/Aletheia (Truth) standing there all alone. He said to her, `Ancient lady, why do you dwell here in the wilderness, leaving the city behind?' From the great depths of her wisdom, Veritas replied, `Among the people of old, lies were found among only a few, but now they have spread throughout all of human society!"

Aesop, Fables 530
"Prometheus, that potter who gave shape to our new generation, decided one day to sculpt the form of Veritas using all his skill so that she would be able to regulate people's behaviour. As he was working, an unexpected summons from mighty Jupiter/ Zeus called him away. Prometheus left cunning Dolus/Trickery in charge of his workshop, Dolus had recently become one of the god's apprentices. Fired by ambition, Dolus used the time at his disposal to fashion with his sly fingers a figure of the same size and appearance as Veritas with identical features. When he had almost completed the piece, which was truly remarkable, he ran out of clay to use for her feet. The master returned, so Dolus quickly sat down in his seat, quaking with fear. Prometheus was amazed at the similarity of the two statues and wanted it to seem as if all the credit were due to his own skill. Therefore, he put both statues in the kiln and when they had been thoroughly baked, he infused them both with life: sacred Veritas walked with measured steps, while her unfinished twin stood stuck in her tracks. That forgery, that product of subterfuge, thus acquired the name of Mendacium (Falsehood) [Pseudologos], and I readily agree with people who say that she has no feet: every once in a while something that is false can start off successfully, but with time Veritas is sure to prevail."

söndag 3 april 2011

Fotsteg



Frihetens pris är kärlek - både som offer och belöning
alltid både/och
Delar födelsedatum med Gunnar Ekelöf.
Delar jordtagningsplats.
Hans aska ströddes i flodvatten.
Mitt hylsjag perforerades och jag bevattnades av grottvatten...
Hjärtats fyra kamrar, cirkelns fyrdelning
dit fotspåret leder
Artemis hundar ringar in...
Ekelöf:
Du är modern som är jungfru
och på spegeln som hänger under ditt hjärta
skall jag känna igen mig själv