Heras

En amasonisk initiering - när plats, kropp och benämning knyts samman i
Valans knut av då/nu/framtid.

The battle lusting Amazons set up
a wooden image, under oak, in Ephesus
by the sea, and Hippo performed a
holy sacrifice to you. Queen Oupis,
first around the oak, they danced
a leaping battle dance with shields
and then a broad ringed circle dance
the fine, clear pipes keeping time
with the stamping feet.
...
The echo raced to Sardis
and to the Berekynthian land.
Their feet stamping loudly
their quivers clattering.
Afterwards around the image
a shrine was built on broad foundations.
Nothing more divine, nor richer
does Eos see, it easily surpasses Pytho.
(Callimachus Hymn III: To Artemis)

... the quest to reclaim that symbolising/naming power, to refigure the female self from a gynocentric perspective, to discover, revitalise and create a female oral and visual mythical tradition and use it, ultimately, to change the world...

Monster, by Robin Morgan, 1971 ..... We are the myths. We are the Amazons, the Furies, the Witches. We have never not been ...

caveling

På platsen där världens kött och mitt flätat samman sina muskelfibrer finns en grotta med en naturlig vattenbassäng, en speglande hinna mellan ovan och nedan. Första gången jag var inne i grottan var jag övertygad om att jag skulle dö om jag badade i vattnet. Året efter gjorde jag det... en sorts död.
Livlinan lindad runt tre plumsande ordstenar:
sammansmältning, förnekelse, gottgörelse

I ett uppsprucket dånu skrev jag:

hon lyfte på svepningen
frigjorde hans konturer från diset

med tungan lossnade jag
töcknet runt hans kropp
lyssnade

i salivens väta flöt jag ut
över honom

formande mig
till nya muskelfästen
för honom
som sparkats längst in

gränslade
svalde jag
adamsäpplet helt

genom det uppsugna hålet
lät jag honom höra sången
som moder lämnade jag
honom till
lindarnas systrar

i tidens ursprungsform
i grottan
krympte hon mig

liten flicka
pupilla
blev hans svärta

med ett sugrör dränerade
jag hans ögon på den gröna färgen
flätade löpsnaror

i ett stelnat flöde
hängde vi fritt
hoptvinnade
ur virvlen
ur vattnets öga
flöt hans huvud upp

från hans läppar
kysste hon hinnan

Jag klyvnar - alltså finns jag

I natt drömde jag igen övergrepps drömmar, våldtagna rum, nu var det inte en deckare som utlöst drömvämjelse utan ett alldeles utmärkt bokpresenterande i det vackraste biblioteket... jag tror jag är så sprängfylld av fullgångna ord, att alla ord, berättelser som inte filtrerats genom mitt erfarande drömöversätts till intrång...
... "girls you've got to now when it's time to turn the page" (Tori Amos Northern Lad)
Erfaren text:
Omklädningsrummet är kallt. Båsens blekgröna färg har flagnat fläckvis. Någon har ristat spretiga former i det avtäckta murbruket. Det är ingen graffiti, mer som mönsterbilder hon inte kan tyda, ett embryoalt alfabet eller en ritning till en katedral. Hon tittar ner. Golvets vita räfflade plattor har fyllts ut, blivit plana av avfilad hud, avklippta tånaglar och hår som samlats i dess sprickor. Hon ser ner på sina fötter. Stortårnas köttiga trampdynor flyter ut åt sidorna. Hennes fötter är gjorda för ökenvandringars nersjunkenhet och grepp runt grenar.

Dörren in till operationsrummet består av rostfria spegelblanka plattor, fastnitade sida vid sida. Hon ser delar av sin kropp. En tillskuren del i taget. Och mellan delarna - skymtningar. Ögats muskler minns en annan skymtning.

När hon var liten tittade hon ofta på tv:n i smyg, sent på kvällarna. En gång såg hon en film där det unga nygifta paret under sin smekmånad tog in på ett ödsligt hotell. På hotellets vind stod rad efter rad av dammiga och spindelnäts draperade speglar. Under dammet, under näten, bortom spegelglaset fanns de, det, skymtningar, gestalter... något som var något annat än återspegling. Och spegelglaset var genomsläppligt.
Efter den kvällen började hon hänga ett tyg över den runda spegeln i sitt rum innan hon gick och la sig. Ibland rörde det sig under tyget. Och hon fortsatte att smygtitta.

Nu håller hon sig till det tillskurna. Hon tittar på sina speglade bröst. Känslan av den lilla svullnaden i hennes kropp, syns som en solförmörkelse över vårtgårdarna. Brösten ser ut som om de hade blivit påsmetade i efterhand av en slarvig drejare. Hela kroppen som hon inte kan se genom det tillskurna, känns som en snedvriden kruka, där en bottensats skvimpar runt den lilla svullnaden.

Hon tittar ner igen. Hennes utpressade stortår befinner sig på var sin sida om gult streck som är målat på golvet. Följer hon strecket kommer hon fram till sitt tredje aborterande bakom dörrens fragmenterade reflektions yta. Hon löper strecket helt in.

Snittet läggs där det senare ska växa upp en hudens trädstam. Den grå floden väller fram. Den flyter stadigt och jämt, utan fors, utan virvlar, utan någon skälvning i strandkantens hudlager. Floden strömmar fortfarande när hon lämnar byggnaden. Hon är genombruten men fortfarande förvånansvärd intakt.
Skymtningarna gömmer sig i hennes fotspårs skuggor.

There comes a time when we need a certain call

En helg av indragande till kärna och rörelsefåra: We are the world - till minne av Stina Sundberg, Feministiskt initiativs talesperson och hela sitt liv aktiv inom kvinnorörelsen... There comes a time when we need a certain call...

till avkulturalisering, till insikt som möjliggör utsikt, till avbokstafiering, till vidöppen blick som synar, snittar alla kejsarkläder, till mångögad kropp, till återlemmad existens där tanke, känsla, sinnen samleker med det mer än mänskliga...

Hos noen er ordet kommet sa langt utenfor kropp
og berøring.
Det har mistet jordfeste, blitt et fremmendlegeme
langt borte.
Midt i alt som sies, sies intet. Intet virkeligt. Inget
Selv.
I begynnelsen er kroppen.
Mer og mer blir ordet.
Ordet kan bli veien til Mer, løfte kroppen in til seg
og gi den lys.
Men det kan også bli veien til Mindre. Mindre hel-
het, mindre nærhet.
Noen gir opp kroppen og satser alt på ordene.
Intet puster lenger.
Noer gir opp ordene og satser alt på de andres ord.
Sier ikke seg selv.
Noen må puste seg selv nær en annen, før det fulle
ordet kan frigjøres.
De må gå tilbake til tiden før ordet for å gjenfinne
ordet.
Helheten må hentes langt inne. (Wera Sæter)

Sammanväxt

Växt samman: metaforköttmetafor:
INVAGINATION:
In the virgin womb of the imagination the word was made flesh

Vi vet att vi är kropp.
Vi vet att vi är i besittning av vår jordmån. Vi vet att vi inte är benämnarnas mörka kontinent som ligger passivt utsträckt i väntan på utforskande, uttolkande och utnyttjande.
Vi är inomjord och genomströmmande vulkanjord. Vi vet att vi väntat och samlat oss runt vårt magmahjärta. Vi vet att här dansar vi utbrott. Vi vet att vi föds genom brottet.

Hélène Cixous: écrime - skrivbrott
och i brottytan hördes betydelser
j'ouis sens
la jouissance
sexts

På jakt i kroppsmorfiska fält

Ur Trotzigs De utsatta:
Människobarnet i vilket elementen blandas och befruktar sig så att en underbar blomma av kött, en blomma av underbart skiftande ben och varma kroppsvätskor uppstår: människobarnet förblir svävande över sitt ursprung som ett skört moln ... ett ögonblick kan täcka jordytan.

Anteckningsspån:
drömmande, er-farande, tänkande
"Jag är fortfarande skyldig mina drömmar mitt liv."
Drömmarna som tentakler till självet, till livet som älskar sig själv genom oss.
Drömmarnas omklädningsrum - med-vetandet om iscensättnings världen, kostymeringen av ordgenomträngt kött.
Kvinnan sitter på golvet iklädd en klänning av köttstycken som mörats, bankats ut och sytts ihop.
Mödan i att spränga inkapslingen, ord- och tankekostymeringen. Hinnan.
Verbalisera:
Mö
doms
hinna: Jag hinner:
Gå på jakt. Kröka ryggen och spärra ut klorna. Springa ikapp. Löptid. Nedlägga.
Jakten innanför, inombords. Skrevande ta sig genom öppningarna, intränga, nosa upp, låsa käkarna runt bytet, slita loss, krypa baklänges ut med ett blödande stycke...
Om och om igen och igen tills skalet faller ihop. Implosion.
I skalbråten
återstår
sprucken kokong av ordlindor

återslår
sammandragande livmoder, hjärtats pumpande - RYTM

En bit bort munnen. Torrsprucken. Pratbubblor hänger i mungiporna som tömda fröpåsar...

Bild: Leonor Fini

Positionering i förvärvslivet

Officiellt blev jag bibliotekarie 2001, men den första formeringen skedde redan 45 år tidigare när min dåvarande klasslärare och bibliotekarie öppnade de första bokdörrarna ut mot det möjligas terräng.

En frusen bild från då. Läraren säger: Idag ska samtliga gå till biblioteket. En efter en reser sig mina klasskamrater upp och rör sig mot dörren. Jag är förvirrad och tänker men hur kan de veta att det är just dom det gäller… jag tror nämligen att samtliga betyder några få, några utvalda… skammen i att inte förstå, misstanken om att inte tillhöra de utvalda...
Jag blev bibliotekarie dels för att jag tidigt lärde mig att i böcker kunde jag lära mig både ords mångbetydelser och att hitta språk/berättelser för att försöka förstå både mig själv, andra människor och min omvärld och dels för att jag vill öppna dörrar, vidga det möjligas domän, skapa värld:

Mitt språks gränser är min världs gränser.
(Wittgenstein)


Utsprungen ur arbetarklassens kärna, mina farföräldrar var statare o mina föräldrar fabriks- och trädgårdsarbetare, har jag erfarenhetskunskap av hur ordfattigdom underlättar att du blir ordsatt av andra, satt på plats, utanför placeras.
Språket/berättelsen skapar inte den materiella verkligheten men väl dess betydelsehinna.
Jag blev bibliotekarie för att jag ganska sent, på allvar förstod, att jag bara kan arbeta med något som direkt eller indirekt befrämjar människans fantasi och meningsskapande förmåga.
Jag ser biblioteket som alstrande möjlighetsrum. Mellanrums platser där olika kunskapsanspråk, verklighetsbilder och människosyner uppstår, interagerar och förändras:


Fantasies are carefully deployed in the hushed library, with its columns of books, with its titles aligned on shelves to form a tight enclosure, but within confines that also liberate impossible worlds. . . . The imaginary is not formed in opposition to reality as its denial or compensation; it grows among signs, from book to book, in the interstice of repetitions and commentaries; it is born and takes shape in the interval between books. It is a phenomenon of the library (Foucault 1977).


Mellan författaren, boken och läsaren, vi och dom, akademin och ”folket”, subjektet och objektet, fakta och fantasi, vuxna och barn… där och, där mellan - blir platsen för mötet, för uppkomsten av något tredje…