tröskelkvinnor

En av de äldsta, mest älskade stygnlingarna - den instruerande storörade

Soundtrackad med Kate Bushs låt från 1993

Split me open
With devotion
You put your hands in
And rip my heart out
Eat the music

Does he conceal
What he really feels?
He's a woman at heart
And I love him for that
Let's split him open

Like a pomegranate

Inside out
All is revealed
Not only women bleed

Morgonsolen belyser stygnlingen och på tungan har jag smaken av nattens dröm. Slutscen: en kvinna sitter i en stor kastrull och med en mixerstav blandar hon samman alla ingredienserna. Hon instruerar mig.

Jag sveper över FB inlägg, bland annat ett jungianskt:

"We have to follow the way of our individuation process to discover the reason for such suffering, because the reason is something unique and different in each individual. That is why in seeking for the meaning of your suffering you seek for the meaning of your life. You are searching for the greater pattern of your own life, which indicates why the wounded healer is the archetype of the Self - one of its most widespread features - and is the bottom of all genuine healing procedures." Marie-Louise Franz

Jag går till bokhyllan för att plocka fram mitt exemplar av Robert Romanshyns bok The Wounded Researcher: Research with Soul in mind, men handen plockar istället fram Tröskelkvinnor: Barnafödandet som kultur av Pia Höjeberg. 
(Jag gillar Romanshyns tänkande, han hänger på stängslet mellan ett jungian-arketypiskt perspektiv och poesin.)

Jag slår upp Tröskelkvinnor boken på måfå och upp kommer den här bilden:

Jag tänker på mitt eget akuta, vertikala kejsarsnitt. I journalen fanns antecknat: Patienten blödde ur en okänd källa.
En källåder därtill var och är, det kulturella bortseendet från den honliga kroppens smärtsamma infödande av nytt liv. Den honliga kroppens meningsskapande möjlighetsgrund: här konkretiseras fullköttad mening.

Självets urarketyp det livgivande "såret", den livgivande öppningen. På tröskeln kan vi bevittna.
Som en författare uttryckte det efter att ha beskrivit en förlossning:
"Detta är verkligen det enda vi vet, denna materiens lust till förökning. Allt vi gör måste växa ur detta."

Och på tröskelplaster kan individuationen, vårt tillväxande till var och ens centra, till små själv, tröskas fram, ges form... Den sårade helaren, en av tänkbara arketyper för det enskilda självet i kontakt, i bevittning av Självet.

Jag bläddrar vidare i Tröskelkvinnor och tänker på alla de avlingar jag stygnat fram den senaste tiden utan att medvetet tänkt på denna återkommande symbol i avlingarna. Tänker också att det är alldeles omöjligt att medvetet komma ihåg alla års gigantiska inläsningar.
Allt är nog sammanmixat till en rejäl soppa:

Ett urval avlingar och så klart Ur-Stygnlingen: