Adonis/jag
Poesis är ett sätt
att återlösas
att bli medveten
om den soliditet hos verkligheten som hindrar den att helt lösas upp i de föreställningar som vårt intellekt har gjort sig
poesis är intelligensen i färd med att försvara oss mot oss själva
poesis är till sitt väsen uppenbarelse
uppenbarad natur
Världen är ett likhus där de döda ligger på rad. De döda har inget behov av ord, inga begär som aptiten inte kan tillfredsställa. De döda, deras glupande munnar gapar tomma, deras tungor har slitits ut och hängts upp på tork. Det knastertorra hopskrumpna babblandet från bårhuset. Det tillslutna rum där samma gamla ord varje dag torteras och dödas. de är nöjda med sina döda ord. De ord de inte kan döda kan de förtiga. Det förbigångna ordet. Det outtalade och ohörda Ordet. Det okända ordet som på sitt eget språk är ett främmande språk. ordet i exil, inlåst i det förflutnas vittrade palats, dess glans har falnat, dess tillskyndare är få...
Var och en plockar upp sitt avhuggna huvud. En del säger att de tycker om sitt arbete.
Mun-mot-mun räddning mellan skalden och ordet.
Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden. Kyss mig med din munhåla och jag ska tala i tungor.
Återvänd dit där orden började och kasta upp dom genom tiden tills de får fäste i en ny mun och åter börjar tala.
Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.
Ordet kommer när jag kallar, men vem är det som kallar på vem?
Tjutet i vinden är uråldrigt, skriet som kommer före meningen...
jag saknar pulsåder för detta tidevarv
jag skapar en lidelse som liknar chimärans
flämtande
en sten tvår sig i min röst
åt de kvävda klangernas språk
skänker jag sårets röst
för stenen som kommit fjärran ifrån
för den förtorkade världen, för torkan
för tiden som bärs bort på en bår av is
tänder jag sårets eld...
jag lever mellan eld och pest
med mitt språk
jag lever mellan molnen och gnistorna
i en sten som växer, i en bok
som inviger mig i mysterierna och
syndafallet
jorden säger om sina ruiner:
se min sång som återvänder till mig
jag dröms
jag lyssnar: översätt inte ett levande språk till ett dött... jag tror på möjligheten, på återlivningen, på att häva bokstavfieringen, på att smida alfabetet till ett ornamentiskt mönstergaller, en hudtatuering på det levande, språkande, (j)ordande
världsköttet...