Mellan ben och hud

 The world was so thin between my bones and skin

Ingångscitatet till De tunna gudarna av Aris Fioretos

Jag tänker på en dröm som metanoiade mig, kullerbyttade livet way back... ställde det på huvudet som Medusas huvud i Istanbuls underjordiska cistern.

I drömmen är jag på ett solarium, väl medveten om att jag är bestrålad av den dåliga solen. I slutscenen sitter jag med min mamma på en smal brits klädd med glansigt galontyg i rött. Jag river loss lösa hudflagor från underbenen, river och klöser tills huden spricker upp i långa revor. Mellan skenbenet och vadbenet sitter stenar fastkilade. Jag plockar ut dem en efter en. 

Jag tänker på ett par ursprungs varanden, Phyrra och Deucalion, som efter en syndaflod återbefolkade världen genom att kasta stenar bakom sig. Stenar som blev till kvinnor och män när de nådde marken.
Jag tänker att dessa transfigurerade stenar skulle kunna vara en artförädling - att manskligheten äntligen kan bli dubbelprickad, äntligen kan bli mänsklig.

Jag tänker att den flammfärgade Phyrra och fiskaren Deucalion rör sig lite här och där och lite då och nu...
Och jag tänker att världen mellan mitt skelett och den sladdriga, åldrande huden, har långa rödsandade strandkanter där jag känner deras fotsteg...

Vi är skinn och ben
Vi är drömmar lagt på is
Vi är ett förlorat paradis
Vi är skinn och ben

"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

Under den senaste resan till Olympos 2014 stygnade jag färdigt en av mina MEdusiska.

För en tid sedan hittade jag senaste årens absoluta favoritbok, VATTEN, GÅSHUD lånad på bibliotek. Jag trodde jag förlagt den på tåg. Nu ersatt och den är därmed min att dra fler ordtrådar ur för att stygna samman ännu en mening på min version av myten om Medusa. Ett myteri inom myten.

"Och vad krävs för att Medusas hals skall bli litteraturens källa?"

På försättsbladet antecknar jag:

"En Medusa är en genomskinlig kropp med en blomma till hjärta."
Tove Jansson