abjekt tala

Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus.
Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.




She hungered for a different story - one to respell the world she knew




Fotnavlad

Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
Visar inlägg med etikett Nina Burton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nina Burton. Visa alla inlägg

fredag 21 december 2012

Stäppvargens jag


Det bibliotekariska orakliska blädderfingret plaskar ner i Nina Burtons Flodernas bok:



Jag talar gärna med Hesse här på min balkong, för han bodde ett tag i rummet intill.
...
Omkring mig strömmar världens och tidens alla uttryck tillsammans men mänskliga känslor och behov. Hesse kände dem utan tvekan, eftersom författare måste vara lyhörda för det väldiga livet. Själv kan jag förnimma det som en outtröttlig sändare. Till slut blir det en invaderande ström, och då måste öppenheten skyddas av avskildhet.

Är det en sådan känsla som kan skapa ensamvargar? Var det därför Hesse på kvällen drog sig längs den svala floden mot en egen lya?
Eller kunde man se det omvänt, så att han ville byta ett trångt privatjag mot ett större? Och är det en sådan isolerande törst efter hela världen som kan skapa en Faust?

Allt hör kanske ihop med Hesses ord om att ge upp sitt jag för att leva mer intensivt.
...
att ta död på den västerländska jag-fixeringen och bli ett med livsflödet.
Så kan jag förstå det här vid floden. "Jag" är ett namn vi alla delar. Det liknar vattnet. Alla ser sig i det, men Narcissus fångades bara av sin egen spegling. Ändå var det inget annat än reflexer på den flytande tiden. Liksom floden skapas vi i en ständig dialog mellan stränder som kan kallas "du" eller "världen"

Kvällen tätnar, och jag tar upp pennan som rullat ner på balkonggolvet. Vad var det för otympligt ord jag nyss sökte?
Jo, i samtalet med flödet känner jag mig som en transformator. Världen strömmar genom mig, och när jag tolkar den på mitt sätt formas både den och jag. Mellan oss rinner ett band med diffusa gränser.



Rickie Lee Jones: Nobody knows my name

For a thousand years
I've lay upon the Lake Victoria
I was winged and many-colored
And nobody knew my name

For a thousand years
I fell out of the sand into the Guadeloupe
And I made many songs into the air
And nobody knew my name

I fell like water
In sweet gasps of hydrogen up
Into the sea over the Bikini Islands
And I dove into the liquid concrete of sweet silver lake
The liquid concrete of down by the river
And nobody knew my name

...