Tänker
att jag alltid flytandefärdats i bibliotek och aldrig tagit institutionsprincipen: klassificering för återvinning/återfinning på främsta allvar... namngivandet, benämnandet och bokstavsnotationerna
att jag alltid deltaströmmat, ebbflodat, dykt i vattenvirvlar, malströmmat, silat sandrader mellan fingrarna, smält tångordbubblor mellan tårna, kastat nät, intrasslat och uttrasslad, håvat in, skattjaktat, vrakgodsat... i biblioteksvattnet
att jag alltid tilltrott "kaka söker maka", valfrändskaper, synkroniciteter, serendipiteter, speglande texter upphöjda till oändlighet...
Tänker
som om ett bibliotek eller läsare...
jmf
"... as if a dream or a poem itself might embody a seeking, a seeking not for interpretation, criticism, or understanding even, but for GENERATION, a generation of another poem, another dream, a generative spirit seeking relationship in and through these forms."
– Russell A. Lockhart
Tänker
alstrande regenerering...
Tänkerläsavskriver
Artur Lundkvists Kvinnor och fåglar (Till en serie litografier av Corneille).
En reproduktion ur serien hänger över min säng.
Ord från normens utmark.
I ingen mans land sker möten.
Temat: kvinnor och fåglar under livsformernas fortskridande förvandling.
Det råder både en närhet och ett avstånd mellan kvinnan och fåglarna, efter en urtid som varit gemensam för dem: uppståndelsen ur det alstrande havet, under den flammande solen.
Alltjämt har kvinnan och fåglarna marken gemensam, beroende av den som sitt hem, med jord, vatten och grönska som livnär deras kroppar.
En skapelsehistoria uppenbarar sig och omsluter varelsernas kött och växternas blad, i en närhet mellan hud, fjädrar och lövverk.
...
Kvinnan ligger utsträckt, naken och blodfärgat röd på den mörka jorden, med håret som framvällande grönska.
En gyllene stjälk leder som en navelsträng upp till skapelseägget, där urfågeln som också bär ödletecknet väntar på att födas.
Kvinnan har själv blivit till ett vilande ägg, rödglödgat, med spår av huvud och seende ögon, med den gröna fågeln ruvande över sig.
Ett moln ovanför uppburet av gyllene stjälkar är havande med ägg, som tycks färdiga att falla som regn.
Bakgrunden av svarta spiraler; väntande krafter, hoprullade men färdiga att frigöra sig, att ta språnget ut i det universella skeendet.
Fågeln höjer sig över den utsträckta kvinnan, själv till hälften kvinna med mörk rot och gyllene överkropp, men med en fågels huvud och vingar.
Åter vilar kvinnan på marken eller i jorden med uppåtvänt ansikte medan grönskan slår ut uppöver henne och bär upp en gyllene fisk på väg att bli fågel.
Och nu har de båda fåglarna nedstigit till kvinnans plan, tryckta intill henne som förtroliga systrar, talande till varandra.
Ovanför svävar en fiskfågel eller en fågelfisk, de dubbla egenskaperna inneslutna i varandra, tillsammans med den gröna växten som tycks slå ut vingar.
Det är en familj av gemenskap mitt under det spänningsförhållande som skiljer dem från varandra och bevarar deras enskilda särart.
Det är fövandlingar som rör sig både uppför och nedför skapelsens skala, det framtida inneboende i det förflutna, ett aldrig upphörande skeende utan slutgiltighet.
Allt blir en metafor för den ständigt pågående processen, med den ena livsformen förutsättande och uppbärande den andra: en samverkan där motsättningar ingår för att alstra den gemensamma balansen.
...
Det är den fortskridande skapelsens drama återfört till sina komponenter av födande och växande: vattenalstrad fisk, äggläggande fågel, födande kvinna......
(Artur Lundkvist nr 2 från vänster 1947)
