solstånds dans

 

...Baubo...
...Uzume...

sekretiser...ande...dans

dropp trådar
fram
glidande flöde
träder

solsystem
yttre och inre
nedan och ovan

åter

står

åter

slår

...Uzume...
...Baubo...
kropp...i...kropp

Baubo och Uzume. Myt-ord.

På grekisk jord irrar Demeter, växandets gudinna, förtvivlat rasande omkring och letar efter sin dotter Persephone som bortrövats av Hades, underjordens härskare. Hennes sorg får allt att vissna ner, all lust lämnar djur och människor,  floderna sinar... Tills Demeter träffar på den dansande Baubo som lyfter på kjolarna och framvisar sitt plutande, pladdrande kön. Demeter kan inte låta bli att skratta och i skrattets efterdyningar rinner livet till igen, marken grönskar och i floderna strömmar vattnet.

I en japansk grotta har Amaterasu, solgudinnan, vänt världen ryggen i besinningslös vrede över att hennes yngre syster blivit våldtagen. För att förhindra jordens undergång uppfinner haggan Uzume dansen och musiken. Sen dansar hon av sig klädesplagg efter klädesplagg tills det svettglänsande könet är dansens nav. Alla de andra gudomligheterna börjar skratta. Skratten får Amaterasu att vända sitt lysande ansikte mot grottans öppning och solens strålar återuppväcker livet.

Baubo och Uzume, de dubbelmunniga. De som skapar inkarnerade ord. Köttar till abstraktioner. Samklangar människanatur. Och vet hur en drar en vals ...

av Mary Beth Edelson

Here comes the Sun, Richie Havens

Nymfolepter

Efter mitt flerledade radikala möte med dels the (m)other och dels med (m)annanheten 1985, blev en av de viktigaste ordspeglarna för detta utdragna möte, Carol P. Christs bok Diving deep and surfacing. Här beskrevs erfarenheter som liknade mina.
Här mötte jag för första gången Adrienne Richs poesi
(för fulltext se föregående inlägg):

No one who survives to speak
new language, has avoided this:
the cutting away of an old force that held her
rooted to an old ground
the pitch of utter loneliness
where she herself and all creation
seem equally dispersed, weightless, her being a cry
to which no echo comes or can ever come.

Men ekon kommer när verkligheten poetiserar, meningar återuppbyggs, nya bildföringar sker och kroppar berörs… allt för att omnamna, att omorda sig själv och världen…

I boken mötte jag också en lika, en annan grott-tagen, Mary Beth Edelson, som i en iscensättning hade ritualiserat in sin kropp i en grotta på Balkan halvön. Grottan tros ha varit platsen för samvarande med ”Gudinnan” under den neolitiska fasen.

Ett av leden i mitt radikala möte med the (m)other, var just inslörpandet, återbördandet till en grotta belägen på Turkiets västkust. Den typen av möte hade i det antika Grekland benämnts som ett fall av nymfolepsi, ianspråktagande av nymferna och ett fullt naturligt tillstånd, om än ovanligt.


Då 1985 lyckades jag inte hitta Edelsons: Pilgrimage/See for yourself: A Journey to a Neolithic Goddess Cave publicerad i Heresies: A Feminist Journal on Art and Politics, 1978. Men idag kan googlandet ta en överallt: och jag ser hur våra erfarenhetsvägar möts i  hennes hybridskapelse, Baubo.

”Min” nymfoleptiska grotta är belägen vid foten av ett berg där det har hittats en mängd Baubofiguriner.