På platsen där världens kött och mitt flätat samman sina muskelfibrer finns en grotta med en naturlig vattenbassäng, en speglande hinna mellan ovan och nedan. Första gången jag var inne i grottan var jag övertygad om att jag skulle dö om jag badade i vattnet. Året efter gjorde jag det... en sorts död.
Livlinan lindad runt tre plumsande ordstenar:
sammansmältning, förnekelse, gottgörelse
I ett uppsprucket dånu skrev jag:
hon lyfte på svepningen
frigjorde hans konturer från diset
med tungan lossnade jag
töcknet runt hans kropp
lyssnade
i salivens väta flöt jag ut
över honom
formande mig
till nya muskelfästen
för honom
som sparkats längst in
gränslade
svalde jag
adamsäpplet helt
genom det uppsugna hålet
lät jag honom höra sången
som moder lämnade jag
honom till
lindarnas systrar
i tidens ursprungsform
i grottan
krympte hon mig
liten flicka
pupilla
blev hans svärta
med ett sugrör dränerade
jag hans ögon på den gröna färgen
flätade löpsnaror
i ett stelnat flöde
hängde vi fritt
hoptvinnade
ur virvlen
ur vattnets öga
flöt hans huvud upp
från hans läppar
kysste hon hinnan