Senaste åren har jag haft svårt att läsa böcker från pärm till pärm... men för några månader sen gjorde jag det.
Lockad av baksidetexten:
Hon undvek böcker.
Böcker bar våld på några spröda ännu diffusa tecken i henne. Några tvekande utkristalliseringar som kanske någon gång skulle bli tydliga. Kanske aldrig. Kanske i ett annat liv. Med de måste skyddas.
Förförd av det igenkända inledningscitatet:
Bara de riktiga orden,
orden men krona och fågel-
sång har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
(Hjalmar Gullberg Ögon, läppar, 1959)
Boken heter Om trädens placering av Catharina Ståhlgren. - 70 talet. Om en ung kvinnas inseende i "verkligheten" och svårigheten att uttrycka... Jag kände igen mig.
Åren av juridikstudier. Ingömmandet från språket.
När hon gick upp och satte sig vid skrivbordet och läste var hon skyddad. Juristspråket var torrt och rent. Lagboksbladen var tunna och späckade. Här fanns ett språk som fullständigt saknade andedräkt. Ingenting kunde glimta mellan raderna, allt var spärrat...
Att i flera år leva i ett så trångfört språk, är en alldeles utmärkt strategi för meningsuttorkning och för eller senare måste vatten sökas... och två ordbåtar fick jag med mig:
återställande av försutten tid
tolkningsföreträde
En liten men naggande god feministisk armada.
Och Efesos Artemis (hög vattenkälla), böjde sig fram och flödade ur sina många bröst/bokstavspungar...
