Här ordsätter jag fragment av den översatta, avlyssnade, genomlevda och levrade rösten från platsen mellan, från det trinitäras terräng. Området mellan subjektets inhägnad och objektets bårhus. Och återger terrängens (klyftans) litterära speglingar och vindlande spår.
She hungered for a different story - one to respell the world she knew
Fotnavlad
What we seek is love itself, revealed now and again in human form, but pushing us beyond our humanity into animal instinct and god-like success. There is no love that does not pierce the hands and feet... Jeanette Winterson. Love, the deadly wound from which my life slowly bleeds, there I am preserved ...Birgitta Trotzig
“She in whose lip service I passed my time, whose name I knew, but not her face, came upon me where I lay in Lie Castle!
Flung me across the room, and room after room (hitting the wall, re- bounding—to the last sticky wall—wrenching away from it pulled hair out!) till I lay outside the outer walls!
There in cold air lying still where her hand had thrown me, I tasted the mud that splattered my lips: the seeds of a forest were in it, asleep and growing! I tasted her power!
The silence was answering my silence, a forest was pushing itself out of sleep between my submerged fingers. I bit on a seed and it spoke on my tongue of day that shone already among the stars in the water-mirror of low ground,
and a wind rising ruffled the lights: she passed near me in returning from the encounter, she who plucked me from the close rooms,
without whom nothing flowers, fruits, sleeps in season, without whom nothing speaks in its own tongue, but returns lie for lie!”
Ur samma blodomlopp där Levertovs ordkroppar flyter:
By the rivers dark Where I could not see Who was waiting there Who was hunting me.
And he cut my lip And he cut my heart. So I could not drink From the river dark.
And he covered me, And I saw within, My lawless heart And my wedding ring L. Cohen
Ingångscitatet till De tunna gudarna av Aris Fioretos
Jag tänker på en dröm som metanoiade mig, kullerbyttade livet way back... ställde det på huvudet som Medusas huvud i Istanbuls underjordiska cistern.
I drömmen är jag på ett solarium, väl medveten om att jag är bestrålad av den dåliga solen. I slutscenen sitter jag med min mamma på en smal brits klädd med glansigt galontyg i rött. Jag river loss lösa hudflagor från underbenen, river och klöser tills huden spricker upp i långa revor. Mellan skenbenet och vadbenet sitter stenar fastkilade. Jag plockar ut dem en efter en.
Jag tänker på ett par ursprungs varanden, Phyrra och Deucalion, som efter en syndaflod återbefolkade världen genom att kasta stenar bakom sig. Stenar som blev till kvinnor och män när de nådde marken. Jag tänker att dessa transfigurerade stenar skulle kunna vara en artförädling - att manskligheten äntligen kan bli dubbelprickad, äntligen kan bli mänsklig.
Jag tänker att den flammfärgade Phyrra och fiskaren Deucalion rör sig lite här och där och lite då och nu... Och jag tänker att världen mellan mitt skelett och den sladdriga, åldrande huden, har långa rödsandade strandkanter där jag känner deras fotsteg...
Vi är skinn och ben Vi är drömmar lagt på is Vi är ett förlorat paradis Vi är skinn och ben
Den 1 april i år dansade vi rituell dans baserad på mytiskt stoff centrerat runt Medusa. Inför dansen laddade jag mig med olika berättelser, olika tolkningar runt gestalten Medusa. Från mitt ihopsamlade medusiska arkiv plockade jag bland annat fram den här dikten av Gloria Anzaldúa. Hennes dikt skrevs 1984 men togs inte med i boken Borderlands som kom följande år.
Encountering the Medusa
Regular visitor she’s become can’t seem to shake her
out of my hair
everyway I turns she is there
her cold piercing stare
one glimpse and I freeze
It’s no use reciting my list when I make the slightest move with my hand
they hiss and writhe
the snakes in her hair
stop me in my tracks
bring the sweat every time
Too familiar she’s become you’d think I’d get used to it I look in the mirror
see her numinous glare
know the daemon is there
what a nightmare
I want to take a machete hack off her head
slip it on
turn my enemies to stone
deaden desire
She was a horse moved with the speed of lightning till something frightened her someone laid a curse on her
paralyzed her
let’s go, Ice Maiden, move it make something, do something
anything
Don’t just sit there letting emptiness gnaw your bones
Move it
No use, I’m stuck in her grip
ice cold
in the mirror
her glittering eye
she can’t move forward I can’t move backwards frozen in this borderland
this no man’s land
forever inbetween
dry whisper of scales
fill my ear
They thresh and hiss
the snakes in my hair
my cold piercing stare
I’ll turn you to stone
Gloria Anzaldúa placerar Medusa och Coatlicue, gudarnas moder, enligt aztekerna. ryggrad mot ryggrad.
De är bristningar/förkastningar i den vardagliga världen och den inre förtärande virvelvinden i berget, jordmodern som föder alla himmelska varanden/varelser ur sin kavernösa livmoder...
De är inkarnationen av kosmiska processer oberoende av livets dualitet eller en syntes av dualiteten och ett omslutande tredje varande, något mer, något annat, något…
The Coatlicue State
protean being … image a ghost alongside the flesh one inside her head the cracks ricocheting bisecting crisscrossing she hears the rattlesnakes stirring in a jar being fed with her flesh she listens to the seam between dusk and dark they are talking she hears their frozen thrumpings the soul encased in black obsidian smoking smoking she bends to catch a feather of herself as she falls lost in the silence of the empty air turning turning …
She has this fear that if she takes off her clot shoves her brain aside peels off her skin that if she drains the blood vessels strips the flesh from the bone flushes out the marrow she has this fear that when she does reach herself turns around to embrace herself a lion’s or witch’s or serpent’s head... She has this fear that she won’t find the way back
I mitten av vår danscirkel placerade jag Anzaldúas självbesvärjelse:
“I will have my serpent’s tongue—my woman’s voice, my sexual voice, my poet’s voice. I will overcome the tradition of silence.”
För ett år sedan, i det som jag benämnde granatäpplets år, fransade jag till en gammal stygnling så att vävens trådar, de underliggande, skulle bli gripbara, begripliga.. hanterbara...
Gestaltningen avbildar min gestation, mitt infödande i det beblandandets tillstånd fröande dräktighet hågkomst åtkomst
remembrance - återlemmande
processen som sker inuti blomman som inviker sig till frukt
As the flower is the forerunner of the fruit, so our childhood is the promise of our life. - Hazrat Inayat Kahn
Gestaltningen avbildar platsen, Side och platsens ande, dess nymf
Granatäpplet är det regaliserande tecknet för det ornamenterade ögonblicket för uppsprickandet för själens mörka natt för the point of no return
Beyond a certain point there is no return. This point has to be reached. - Franz Kafka
I vävens trådar fäste jag en kopia av De Två speglande varandra, från Alacahöyük (Turkiet) från 3:årtusendet f.v.t.
Avbildar för att ombilda
I år är det dags att rulla trådnystanet med den greppvänliga, tvinnade trådändan vidare...
Ett FB minne från den 28/12 2021 får mig att skriva färdigt det här inlägget, som jag utkastade 28/10.
Minnet:
Finally totally possessed and in possession...
a kind of hearing aid...
Granatäpplet, hörapparaten... sen alltid från själens hjälpmedelscentral ;D)
Organet från årets resor till den grekiska ön Limnos.
Stenörat tillhör gudinnan Artemis. Den finns ovanför en post-bysantinsk fresk från 1600-talet i klostret, Det Stora Lavra, beläget på berget Athos (Agion Oros). Athos ligger mitt emot Limnos och smeks av den nedgående solen. Fresken skildrar en mycket ovanlig bebådelse.Artemis, deltar i det ödesdigra mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria. Hennes deltagande består i att hon skyndar därifrån därifrån med sin slända.
Skuggörat är mitt - lyssnande i efternamnets kluckande mellan sten och vatten
Det är lyssnandet som tonande knyter oss samman
rundgången den runda dansen i hörselgångarna Hefaistos och hans hantlangare
j/o/rdens formare
(Ön Limnos tillhör Hefaistos, elden, vulkanernas och smedernas gud.)
En örad stygnling från 2018
De yttre platsspecifika, kunskapande händandena och det inre betydelseangivande; att detta dubbla erfarande lyssnande, tar sig sitt uttryckande och intryckande, i de ordbon twistsömmandet skapar...
"... den där åsynesgåvan, det att just vid vägkanten varsna en själ med pärldagg på... den inre förnimmandet av “den andra”, delaktigheten i “den andra” skapandet en resonansens gåva, ett sorts latent ljudfång ..."
Emilia Fogelklou
På våren 2019 drömde jag hur jag såg in i mitt öra, dess blodåder mönstrade tunnel, ser vita flagor, ser en fyrkantig pappersbit jag plockar ut... På den ska jag teckna ett oerHÖRT avlyssnande..., i svängande, pulserande resonans...
re-sounding:
by Rebecca Perry
[4] which will be arrows / which lodge in the thigh of the warrior – ‘Artemis, a goddess herself notorious for the sounds that she makes – if we may just from her Homeric epithets. Athemis is called keladine, derived from the noun kelados which means a loud roaring noise as of wind of rushing water or the tumult of battle. Artemis is also called iocheaira which is usually etymologized to mean ‘”she who pours forth arrows” (from ios meaning “arrow”) but could just as well come from the exclamatory sound io and mean “she who pours forth the cry IO!”.
2021 stygnade jag framträdandet av den som kan lägga vindägg. Stygnandet skedde inom tempelområdet tillägnat Nymferna, på den grekiska ön Samos.
Den ultimata mön, nymfen, heran Grotterskan som köttat till sig Omfalosryttaren Den födande meningsavlerskan
Som nymfolept gäller det att vara oerhört, oundgängligt långsam, för att ingärda ögonblicket... och för att knäcka vindägg
Den ultimata mön, nymfen, heran, inkarnerad i ordet, anaireō, som är insytt och som i rinnande meningstillstånd innebär; att ge orakel, att ta upp ur jord, en gudomlighet, att befrukta i livmodern... ... ...
Igår pratade vi om att släppa taget. Jag associerade till att smalna ner sitt livsinnehåll till det som är oundgängligt. I betydelsen att gänga samman, skruva samman, återanknyta, religare, binda samman... att stygna samman sig med det större livet,
trådfästa att hänga samman ett ögonblicks strypning hängd rationaliteten för att bli en sammanhängd
Tindersticks - We are dreamers!
It's out there, skulking around Shuffling outside of our door Whispering, it beckons us still Tapping away at our locks Through breaking days and falling nights it waits... When the hunger creaks inside us then
It breathes its offer again
This is not us, not us, we are dreamers!
You can rob us, you can tricks us Peer over our shoulders and steal our ideas Come inside, there is norhin left here Just a table to dance and a song we might hear
And we hang on as we hurtle through this space Together we cling as we are spun in the beauty of our dreams
Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet honlighets makten... äggande "on the edge"
Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.
Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.
Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön. Språk men inga ord. Tomas Tranströmer
I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.
I varje ord pulserar ett hjärta. Clarice Lispector
Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...
Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja: Han:
Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja
Hon: Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?
Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:
Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi, Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.
...
Kärleken begär att detta tal ska fram; när nu spegeln teg, vad var det den förnam? Vet du varför hjärtats spegel inget gav? Från dess yta inte rosten slipats av.
Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:
sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!
I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...
Morgonsolen belyser den intensifierade alltid pågående, språkande processen:
Stynglingars förverkligande i ord och processens varför då, då:
David Abram:"... the task is that of taken up the written word, with all of its potency, and patiently, carefully writing language back into the land. Our craft is that of releasing the buded, earthly intelligence of our words..."
Mot slutet av 1980-talet besökte jag ett antal gravar i Konya. Jag höll på att följa en vag främmande sufisk vittring, som samtidigt repellerade och attraherade mig; så ordrikt, så skäggigt och så hanligt.
Jag hade besökt både Rumis och Sem av Tabrizs viloplatser och i den sena, heta eftermiddagen kom jag fram till Sadr ad-din Qunawis grav. Den var tillbommad och höll på att renoveras. Jag satte mig på en bänk utanför och tänkte att jag är fucking skruvad som ränner runt i Turkiet med sniffande, fladdrande näsborrar. Just då kom två unga pojkar i skolkostym och satte sig på bänken mittemot. Den ene pojken tog fram ett stort brunt rektangulärt kuvert och drog fram ett glansigt papper. De lutade samman sina huvuden och såg på det. Sen reste de sig, kastade kuvert och papper i en papperskorg och gick därifrån. När de hade gått kunde jag inte låta bli att titta på vad de hade kastat. Det glansiga pappret var en röntgenbild av en bröstkorg. Jag tydde det som ett tecken, ett meddelande jag inte riktigt förstod.
Alltid främst kroppens förflyttningar och inträffade händelser, därefter uppstöttande inläsning. Jag läste att Sadr ad-din Qunawi, ses som den tredje polen mellan Rumi, kärlekens pol och Ibn 'Arabi, kunskapens pol. Och att han ofta ska ha upprepat:
Jag har smakat mjölken från två mödrars bröst.
En av de få verser som tillskrivits Qunawi:
Vägen till sammansmältning är inte vad vi föreställt oss; Själens värld är inte vad vi trodde. Källan från vilken Khidr drack livets vatten Är i vårt eget hem, men vi har begravt det.
Idag tänker jag på röntgenbilden av bröstkorgen, på dess bröstben, sternum: Vilken utmärkt plats för ett tredje bröst att rotslingra sig runt, mitt i skärningspunkten mellan kärleken och kunskapen.
trebröstad galjonsfigur
Sadr ad-din Qunawi, 1209 - 1274, var en av de mest inflytelserika tänkarna inom mystisk eller sufisk filosofi.
Khidr "den gröne", i olika islamiska och icke-islamiska traditioner beskrivs Khidr som en budbärare, profet, en utvald... Väktare över livets vatten, den som lär ut hemlig kunskap, den som hjälper nödställda och en följeslagare till dem som saknar en mentor eller andlig lärare.
Dessutom sägs hen kunna anta rävgestalt... kanske Khidr är oändligt hamnskiftande, skepnadsskiftande...
My stitchlings are shorthands for long term translations of the dance in between, the running about - the dis-course in the channels connecting materiality and language
... bear-ing over
Mission ... att genomstygnsleva mönster och av- och ommönstra, konkret och metRaforiskt
Idag påminns jag om den här bilden från den 1 november 2015. Taget under ett besök i det arkeologiska museets trädgård, Side, Turkiet.
Jag har alltsedan 1986 haft ett starkt metRaforiskt* förhållande till vindruvor och vinframställning. Detta efter att ha besökt Afrodisias två gånger, också i Turkiet. En stad med ett massivt historiskt förflutet och fantastiska arkeologiska lämningar. Bland stadens skiftande benämningar återfinns Stauropolis, korsets stad. Den benämningen tycker jag om, en fyrvägs korsning.
Första gången jag besökte platsen kom två kvinnor gående med tunga knyten fastbundna på ryggen. Vi möttes precis vid ingången till templet tillägnat Afrodite. De räckte mig en klase med solvarma, söta vindruvor. Några dagar senare besökte jag Afrodisias igen, för att visa platsen för några vänner. När vi precis skulle svänga av mot templet mötte vi två män som red på åsnor. De stannade till och vi fick varsin druvklase. Senare står vi i det allra innersta av tempelruinen, där det fanns en torrlagd brunn. Jag kastade ner det avätna skelettet av druvklasen. Vi hörde alla plasket.
* gr. metra betyder livmoder
I trädgården till det arkeologiska museet fanns även denna vinpress.
Jag associations bryggade till kvinnans livmoder och stygnade en avbildning.
Idag när jag sitter och arbetar med anteckningar från mina resor och mytologiska djupfunderingar i Turkiet 1986, läser jag: Att vår kultur sätter livet i dödens tjänst, istället för att sätta döden i livets tjänst, och sen den sumeriska hjälten Gilgameshs ord:"Jag är inte en av de kungar som stiger ner i kistan."
Om nödvändigheten att dö in i ett större "jag", att åter-inlemmas in i ett större betydelse-varande än den kulturella varande-dräkten, med dess förkrympande rationalitet.
Om oundgängligheten i att vara den som stiger in i kistan, in i livmodern, in i en stegrad livskänsla, genom en livgivande död, där den kulturaliserade varseblivningen ger vika.
För att bli naturaliserat kulturaliserad och rotad...
Just här i min antecknings gallring spelar Spotifys randomiserat: Under vinrankan med Monica Zetterlund - och det känns som "Feeding time" för meningslänkande, rytmande synkronistiska och sammanflätade textslingor... genom det vardagliga livets text, bildens text,
Den centrala stygnade utsagan, Bios, stygnade jag fram efter ett besök i de stora gudarnas helgedom på den grekiska ön Samothrake 2008.
bio logos
talrummet
öppet
språkande
zoe
Károly Kerényi: "Zoe är tråden på vilken varje enskild bios är uppträdd som en pärla, och som, i motsats till bios, bara kan uppfattas som oändlig", som "oändligt liv."
Den där oändliga tråden - zoe, ett liv som finns i oss men som inte bär vårt namn... Den där fjärde osynliga tråden som löper genom mina stygnlingar: genom twiststygnets trefacetterade “pärla”, genom twiststygnets treledade framkallningskärl...
open to the world open to spirit open to the changing wind open to touch open to nature open to the world within ... open Beloved to you
Happiness - when during dancing I notice that the simple circle dance choreography that I have created, is a rhytmic variant of one of my stitchlings...
when the image dissolves in the body materialized
the inexhaustible desire of matter to multiply matter that is consciousness seen from the outside consciousness that is matter seen from the inside
poetry in motion
circle
cykle
Big sky above me, a river inside me
And I'm doubled up in love Feels good it feels like poetry
Stitchling with threads from the area around the Trogyllium strait between the greek island of Samos and Turkey, where Sibyls used to draw songlines along the shorelines and the Nymphs were busy.
Song relining crossover:
La Mariposa, Butterfly Woman Clarissa Pinkola Estes (excerpt from Women Who Run With The Wolves)
"For years tourists have come to Puyé, a big dusty mesa in the middle of 'nowhere', New Mexico. Here the Anasazi, the ancient ones, once called to each other across the mesas. A prehistoric sea, it is said, carved the thousand of grinning, leering, and moaning mouths and eyes into the rock walls there.
…To the visitors, a butterfly is a delicate thing. “O fragile beauty,” they dream. So they are necessarily shaken when out hops Maria Lujan. And she is big, really big, like the Venus of Willendorf, like the Mother of Days, like Diego Rivera’s heroic-size woman who built Mexico City with a single curl of her wrist.
And Maria Lujan, oh, she is old, very, very old, like a woman come back from dust, old like old river, old like old pines at timberline. One of her shoulders is bare. Her red-and-black manta, blanket dress, hops up and down with her inside it. Her heavy body and her very skinny legs made her look like a hopping spider wrapped in a tamale. She hops on one foot and then on the other. She waves her feather fan to and fro. She is The Butterfly arrived to strengthen the weak.
She is that which most think of as not strong: age, the butterfly, the feminine. Butterfly Maiden’s hair reaches to the ground. It is thick as ten maize sheaves and it is stone gray. And she wears butterfly wings-the kind you see on little children who are being angels in school plays. Her hips are like two bouncing bushel baskets and the fleshy shelf at the top of her buttocks is wide enough to ride two children. She hops, hops, hops, not like a rabbit, but in footsteps that leave echoes.
'I am here, here, here… I am here, here, here… Awaken you, you, you!'
She sways her feather fan up and down, spreading the earth and the people of the earth with the pollinating spirit of the butterfly. Her shell bracelets rattle like snakes, her bell garters tinkle like rain. Her shadow with its big belly and little legs dances from one side of the dance circle to the other. Her feet leave little puffs of dust behind.
The tribes are reverent, involved. But some visitors look at each other and murmur “This is it? This is the Butterfly Maiden?” They are puzzled, some even disillusioned. They no longer seem to remember that the spirit world is a place where wolves are women, bears are husbands, and old women of lavish dimensions are butterflies.
Yes, it is fitting that Wild Woman/Butterfly Woman is old and substantial, for she carries the thunder world in one breast, the underworld in the other. Her back is the curve of the planet Earth with all its crops and foods and animals. The back of her neck carries the sunrise and the sunset. Her left thigh holds all the lodge poles, her right thigh all the she-wolves of the world. Her belly holds all the babies that will ever be born.
Butterfly Maiden is the female fertilizing force. Carrying the pollen from one place to another, she cross-fertilizes, just as the soul fertilizes mind with night dreams, just as archetypes fertilize the mundane world. She is the centre. She brings the opposites together by taking a little from here and putting it there. Transformation is no more complicated that that. This is what she teaches. This is how the butterfly does it. This is how the soul does it.
Butterfly Woman mends the erroneous idea that transformation is only for the tortured, the saintly, or only for the fabulously strong. The Self need not carry mountains to transform. A little is enough. A little goes a long way. A little changes much. The fertilizing force replaces the moving of mountains. Butterfly Maiden pollinates the souls of the earth: It is easier that you think, she says.
She is shaking her feather fan, and she’s hopping, for she is spilling spiritual pollen all over the people who are there, Native Americans, little children, visitors, everyone. She is using her entire body as a blessing, her old, frail, big, short-legged, short-necked, spotted body. This is woman connected to her wild nature, the translator of the instinctual, the fertilizing force, the mender, the rememberer of old ideas. She is La voz mitológica. She is wild woman personified.
The butterfly dancer must be old because she represents the soul that is old. She is wide of thigh and broad of rump because she carries much. Her grey hair certifies that she need no longer observe taboos about touching others. She is allowed to touch everyone: boys, babies, men, women, girl children, the old, the ill, and the dead. The Butterfly Woman can touch everyone. It is her privilege to touch all, at last. This is her power. Hers is the body of La Mariposa, the butterfly.
Song relining crossover: Out in New Mexico, Heather Nova
I picture a road out in New Mexico Red earth and mountains and sky I picture my soul out in New Mexico With all that space rolling by ... Sometimes I long for the rose to bleed For the spark to light in the depths of me ... With all that earth rolling by With all these dreams rolling by
When you're kneeling through the hours, And you're doubting your given powers, And when you're ready for her mercy, And you're worthy, It will come ... Well, there's sugar on the old spoon, Let's do that two-step around your front room, And when you're ready for her mercy, And you're worthy, It will come ... Mercy, mercy, coming to you Feel her beauty flowing through you - She will unbind you, set the word free. Mercy, Mercy
Glen Hansrad, Her Mercy
Kali, be with us. Violence, destruction, receive our homage. Help us to bring darkness into the light, To lift out the pain, the anger, Where it can be seen for what it is; The balance-wheel for our vulnerable, aching love Put the wild hunger where it belongs, Within the act of creation, Crude power that forges a balance Between hate and love
Help us to be the always hopeful, Garderners ...
Bear the roots in mind, You, the dark one, Kali Awesome power.
