...sen alltid har jag bäddat dagarna med ett antal timmars lustdrivet vågande kunskapande:
snirklat, dansat mellan anteckningar, nyläsningar, egnaord, tanklingar... ett helkroppstänkande bäst fångat i det särskrivna engelska uttrycket:
Other Wise,
därefter har jag kunnat möta ytrörelsevärldens linjäritet - någorlunda. Nu har spjälverket börjat murkna...det vågande kunskapandet sipprar igenom...
Sitter o jämför hemside layouter o besvarar då o då mail... lekordar via mail med kollega:
Skriver du i almanackan?
- Skriver
- Känner
- Är
- Lever
- Bokuppsätter
- Uppsprätter
- Viktigpetter
Vid ordet Lever drar hjärnnätet sig samman och Hagar Olssons namn avstöts. Hennes bok Jag lever o hur starkt jag erfor/inkorporerade den textkroppen i början av 1990-talet.
Other Wise slås på:
På väg till toaletten plockar jag utan att se efter med mig en bok. Det visar sig vara Carita Nyströms essäbok, Att öppna en bok. Installerad slår jag upp boken på måfå: Fågel fenix över förbrända land, Om Hagar Olssons "Jag lever". Essän inleds så här:
"Böckers liksom människors vägar är hemlighetsfulla och oförutsägbara. Mig förfaller det allt tydligare, att böcker har ett gravitationsfält, som stöter ifrån eller drar till sig - oss - läsarna, de medagerande, de medskapande i utvalda skeden av våra liv."
Jag letar upp mitt exemplar av Jag lever. På första sidan har en tidigare "ägare" tecknat en bok som öppnar sig till ett schakt att falla ner igenom, en brunn... om man vågar släppa taget...
Writers and readers need to keep all five senses - and possibly a few more - on continual alert, ready to translate the world through their bodies; to reinvent it in language.
Detsamma gäller för bibliotekarier...