Tråckling ut

Min biblioteks hera Nynne Koch sammanställde en gång en bok med titeln Det indre univers och som handlade om "... den verden, der ligger udenfor jeg bevidsthedens fængelse." Jag medvetandets fängelse kallade Nynne Koch för Den dresserede bevidsthed och menade att vi alla är hårt dresserade av den gängse världsbilden...

Den dresserade uppfattningen heter en dikt av Christian Hawkey

Hon med krutet ritar upp
sina konturer
i gräset
& sätter fyr, tänder eld i ena änden,
hon lägger sin kropp ner
där innanför, ett förkolnat avtryck,
det ryker om hennes kropp, hon
vars konturer nystas upp i vinden
rörelsemönstret är ett tecken, röken
stiger medan gräset får samma färg
som hennes hår, svart, kolsvart, bränt.
I närheten lägger en tupp huvudet på sned.
Längre bort begrundar en närsynt man
begreppet "kortsiktighet".& på stranden
utmed en namnlös kust
vrider han sin kropp som en timmerstock eller tumlare
för att rulla bort från vågorna
som möter honom&sen rulla ut mot dom
när de drar sig undan, sudda ut, sudda ut,
den enda sång som vågorna
eller sanden känt till, om de bara sjungit,
vilket de inte gör. Någon tar vid något tillfälle
fram sin kamera. Alltid någon
som gör det vid något tillfälle. Men dessförinnan
kunde den kallsinnige mannen
som hade konturen av en vattensjuk
timmerstock i tankarna
helt enkelt rulla fram&tillbaka
med vågorna för sig själv&sjunga något
eftersom han öppnar munnen i en av mina inre
bilder. Varenda en av oss kliver förbi
sina ögonblick som om de vore foton,
filmstillbilder, borttappade tagningar, ett fotfäste.
Ur bild vecklar tuppen ut
ett långt gult band av ljud ur sin näbb.
Det är vår. Ingen i närheten.
Vita maskrosor
som ger sig tillkänna med kvinnliga former.
Under en vindpust rör hon sig - utvandrar.

Wittgenstein skriver: En bild höll oss fångna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vårt språk och detta tycktes obönhörligt upprepa den för oss.

Strategi: språkuppbrotta/spotta, meningsspränga, språkarkeologisera, poetisera, låta tungan slå knut på sig, ordlös(a)ning, bokstavssoppa - avskumma och ombilda...

Vikten av att bli jordmödrad

I ett inlägg använde jag orden murkna spjälor.
Det ledde till att jag återlä/öser Peter Duerrs Drömtid - Om gränsen mellan det vilda och det civiliserade:

"...de 'jordmödrar', i vars sköte människorna en gång upplöste sin individualitet, 'dog', för att ur ursprunget födas som vetande människor.
För att se vad de i grunden var, måste de gå till botten, måste de återvända till allföderskans livmoder, till inte bara människornas, utan alla naturens väsens ursprung... upplösning är själva seendet och upplevandet i ursprunget... från 'åtskillnadernas värld' till tingens förenhetligande sköte...
... man kan endast bli 'tam', om man först varit 'vild' eller att man endast kan vara i stånd att leva i ordets fulla innebörd, om man visat beredskap att dö.
För att alltså kunna leva innanför ordningen, för att medvetet bli tam, måste man ha vistats i vildheten.
Man kan bara veta vad härinne betyder, om man varit därute.
Gudinnan för det därute var Artemis-Diana, en gång växtlighetens vilda moder... denna lejoninna bland kvinnor..."

Duerrs böcker Drömtid och Sedna eller Kärleken till livet och mitt erfarande/mitt utvildande i Anatolien, ingick i samma gravitationsfält mot slutet av 1980-talet. Ömsesidig textregenerering klangbottnad i själva platsens, Anatoliens, gravitation.

Antingen vill mig världen ingenting, och då har jag att leva i exil, eller också vill den mig något och då har jag att svara.
Lars Gyllensten

Min hera inom biblioteksvärlden, Nynne Koch, hade ett valspråk: Je responderai.
Det är också mitt: Jag svarar an.