återkomst, åtkomst - att komma full cirkel

"Du ska inte längta efter en fulländad lära, utan att fullända dig själv.
Gudomen finns i dig inte i begrepp och böcker."

Att komma fullcirkel.

För en tid sedan hade vi ett möte på Helsingborgs bibliotek. Från hyllorna skulle vi plocka med oss en bok som hade betytt mycket för oss. Jag valde självfallet Herman Hesses Glaspärlespelet. Den satt jag och läste i som tonåring, just på Helsingborgs bibliotek, när jag avvek från lektionerna på gymnasiet. Ett citat från inledningen till Glaspärlespelet har cirkulärt återkommit genom åren och bildat en sorts spiraliserande verksamt verklighetsverktyg:

"... inget undandrar sig lättare en framställning i ord och ingenting är ändå nödvändigare att framställa för människorna, än vissa ting, vilkas existens varken kan bevisas eller är sannolik, men vilka just därigenom att fromma och samvetsgranna människor i viss mån behandlar dem som faktiskt existerande förs ett steg närmare varat och möjligheten att ta gestalt."

"Nothing is harder yet nothing is more necessary, than to speak of certain things whose existence is neither demonstrable nor probable. The very fact that serious and conscientious humans treat them as existing things brings them a step closer to existence and to the possibility of being born."

På mötet öppnade jag boken och ut faller en handskriven lapp med texten:

Jag är full av tillförsikt om
oändligt av mod

Jag tänker att fromhet inte är ett av mina framträdande karaktärsdrag, däremot besitter jag ett samvetsgrant tålamod, och jag tål, jag uthärdar de förödande och förhärligande konsekvenserna av att ha modet, att slå hjärta mot hjärta med varat.

2015 hade jag som bibliotekarie möjlighet att engagera en modig man. Han sjöng bland annat sin låt Glaspärlespelet.

Nyligen läste jag för första gången en betraktelse av Herman Hesse med namnet Hemligheter från 1947. Betraktelsen avslutas med en liten saga av bröderna Grimm:

En föräldralös flicka satt vid stadsmuren och spann; då fick hon se en groda komma fram ur en öppning nedtill på muren. Rask bredde hon ut sin blåa sidenhalsduk bredvid sig, en sådan som grodorna tycker så mycket om och som är det enda de vill krypa upp på. Så snart grodan fick syn på halsduken, vände den om, kom tillbaka bärande på en liten guldkrona, lade ner den och kröp sedan bort igen. Flickan tog upp kronan, den glittrade och var av den finaste guldtråd.
Det dröjde inte länge förrän grodan kom fram en gång till: men när den inte såg kronan längre, kröp den tillbaka och stötte av sorg sitt lilla huvud mot muren så länge krafterna varade, ända tills den låg där död. Om flickan hade låtit kronan ligga, så skulle nog grodan ha hämtat fram ännu flera av sina skatter ur hålet i muren.

tåla mod...
sam veta...

Bibliotek som kilverkstäder

Förra veckan träffade jag en klasskamrat från gymnasietiden och jag fortsätter att knyta samman då/nu flikarna till visdomsknytet.

Innan jag hoppade av gymnasiet efter årskurs 2, tillbringade jag all skolktid på Helsingborgs bibliotek där jag nu jobbat nästan ett år. Då hittade jag ord, meningar, verk som kunde börja kila sönder/glipa den nonsens kunskap som höll på att proppas in i mina öron, mun och hjärna och som höll på att dränera själva möjligheten till flödande, fullkroppsligt kunskapande…

att det var detta jag vrålhungrade/vrållustade efter visste jag inte då – jag visste bara vrålet och väntan på att ”det” skulle börja, men det började aldrig … inte förrän jag började samla ordkilar som blev riktningspilar för handling, för erfarenhet, för ordens kroppsförande…
Som bibliotekarie ser jag mig nu som utru/ö/stare av ordliga spett, kilar, mejslar …

Då under skoltiden läste jag bl.a. Herman Hesse. Den här anteckningen hittade jag samma dag jag träffade fina skolkamraten:

Ur Demian
Vad detta är – en verklig, en levande människa – det vet man visserligen i våra dagar mindre än någonsin, och därför skjuter man också ihjäl människor i massor, människor som dock var och en är ett dyrbart, enastående naturens försök… Men varje människa är inte bara sig själv, hon är också den alldeles enstaka, alldeles särskilda, i varje fall viktiga och märkvärdiga punkt, där världens företeelser korsas blott en gång och sedan aldrig mer… men jag söker inte längre i stjärnorna eller i böckerna, jag börjar lyssna till de läror, som mitt blod sjunger inom mig
Min historia är inte angenäm… den smakar meningslöshet och förvirring, vansinne och dröm, såsom alla de människors liv som inte mer vilja låta sig bedras.
Varje människas liv är en väg hem till sig själv, ett försök till en väg, en antydan till en stig… Var och en bär med sig ända till slutet rester av sin födelse, slem och äggskal från en urvärld… Mången är upptill människa och nedtill fisk… Alla har vi härstamningen gemensam, mödrarna, alla kommer vi ur samma djupa schakt; men var och en strävar, som ett försök, som ett kast från djupen, emot sitt eget mål.

Till citaten måste självfallet tillfogas: att vissa av oss, vi kvinnor, både kommer ifrån och är samma djupa schakt som mödrarna. Metaforer som djupa schakt, mörka kontinenter etc. har artikulerats ur den hanliga kroppen – det är nonsens för den honliga och bortviftas med stjärtfenorna…

Stäppvargens jag

Det bibliotekariska orakliska blädderfingret plaskar ner i Nina Burtons Flodernas bok:

Jag talar gärna med Hesse här på min balkong, för han bodde ett tag i rummet intill.
...
Omkring mig strömmar världens och tidens alla uttryck tillsammans men mänskliga känslor och behov. Hesse kände dem utan tvekan, eftersom författare måste vara lyhörda för det väldiga livet. Själv kan jag förnimma det som en outtröttlig sändare. Till slut blir det en invaderande ström, och då måste öppenheten skyddas av avskildhet.

Är det en sådan känsla som kan skapa ensamvargar? Var det därför Hesse på kvällen drog sig längs den svala floden mot en egen lya?
Eller kunde man se det omvänt, så att han ville byta ett trångt privatjag mot ett större? Och är det en sådan isolerande törst efter hela världen som kan skapa en Faust?

Allt hör kanske ihop med Hesses ord om att ge upp sitt jag för att leva mer intensivt.
...
att ta död på den västerländska jag-fixeringen och bli ett med livsflödet.
Så kan jag förstå det här vid floden. "Jag" är ett namn vi alla delar. Det liknar vattnet. Alla ser sig i det, men Narcissus fångades bara av sin egen spegling. Ändå var det inget annat än reflexer på den flytande tiden. Liksom floden skapas vi i en ständig dialog mellan stränder som kan kallas "du" eller "världen"

Kvällen tätnar, och jag tar upp pennan som rullat ner på balkonggolvet. Vad var det för otympligt ord jag nyss sökte?
Jo, i samtalet med flödet känner jag mig som en transformator. Världen strömmar genom mig, och när jag tolkar den på mitt sätt formas både den och jag. Mellan oss rinner ett band med diffusa gränser.


Rickie Lee Jones: Nobody knows my name

For a thousand years
I've lay upon the Lake Victoria
I was winged and many-colored
And nobody knew my name

For a thousand years
I fell out of the sand into the Guadeloupe
And I made many songs into the air
And nobody knew my name

I fell like water
In sweet gasps of hydrogen up
Into the sea over the Bikini Islands
And I dove into the liquid concrete of sweet silver lake
The liquid concrete of down by the river
And nobody knew my name
...