Inför Medusa - efteråt i skördetid

Den 1 april i år dansade vi rituell dans baserad på mytiskt stoff centrerat runt Medusa. Inför dansen laddade jag mig med olika berättelser, olika tolkningar runt gestalten Medusa. Från mitt ihopsamlade medusiska arkiv plockade jag bland annat fram den här dikten av Gloria Anzaldúa. Hennes dikt skrevs 1984 men togs inte med i boken Borderlands som kom följande år.

Encountering the Medusa

Regular visitor she’s become
can’t seem to shake her

              out of my hair

everyway I turns she is there

              her cold piercing stare

one glimpse and I freeze

It’s no use reciting my list
when I make the slightest move
with my hand

                     they hiss and writhe

                     the snakes in her hair

                     stop me in my tracks

                     bring the sweat every time

Too familiar she’s become
you’d think I’d get used to it
I look in the mirror

                     see her numinous glare

                     know the daemon is there

             what a nightmare

I want to take a machete
hack off her head

            slip it on

turn my enemies to stone

            deaden desire

She was a horse
moved with the speed of lightning
till something frightened her
someone laid a curse on her

             paralyzed her

let’s go, Ice Maiden, move it
make something, do something

             anything

Don’t just sit there
letting emptiness gnaw your bones

              Move it

No use, I’m stuck in her grip

             ice cold

in the mirror

             her glittering eye

she can’t move forward
I can’t move backwards
frozen in this borderland    

             this no man’s land

             forever inbetween

dry whisper of scales

             fill my ear

They thresh and hiss

                 the snakes in my hair

                 my cold piercing stare

                 I’ll turn you to stone

Gloria Anzaldúa placerar Medusa och Coatlicue, gudarnas moder, enligt aztekerna. ryggrad mot ryggrad.

De är bristningar/förkastningar i den vardagliga världen och den inre förtärande virvelvinden i berget, jordmodern som föder alla himmelska varanden/varelser ur sin kavernösa livmoder...

De är inkarnationen av kosmiska processer oberoende av livets dualitet eller en syntes av dualiteten och ett omslutande tredje varande, något mer, något annat, något…

The Coatlicue State

protean being 
…
image    a ghost alongside the flesh one    inside her
head   the cracks ricocheting    bisecting
crisscrossing    she hears the rattlesnakes    stirring in
a jar    being fed with her flesh    she listens to the
seam between dusk and dark    they are talking    she hears
their frozen thrumpings    the soul encased    in black
obsidian    smoking   smoking    she bends to catch a
feather of herself    as she falls    lost in the
silence     of the empty air    turning    turning
…

She has this fear                                             that if
                          she takes off her clot            shoves her brain aside   
peels off her skin     that if she drains    the blood     
vessels        strips the flesh from the bone    flushes out
the marrow    she has this fear       that when she does
reach herself        turns around to embrace herself      a
lion’s or witch’s or serpent’s head...
                                                         She has this fear
                               that she won’t find the way back

 I mitten av vår danscirkel placerade jag Anzaldúas självbesvärjelse:

“I will have my serpent’s tongue—my woman’s voice, my sexual voice,
my poet’s voice.
I will overcome the tradition of silence.”

bröstande

But already gills
grow on your breasts.
                                  Gloria Anzaldúa

I slutet av förra året runt min mammas födelse och dödsdag, hade jag extremt svullna, ömmande bröst och några droppar blod rann ur min nedre mun. Jag är alldeles för gammal för någon slags "wannabe menstruant". Jag beställde tid hos läkare och lovade mig själv, att om inget fel hittades, skulle jag aldrig mera betvivla kroppens kommunikativa, poetiska uttalanden. Nu är jag grundligen genomlyst och undersökt och allt ser bra ut. Och jag till-litar min kroppstalighet. Meningsskapande är alltid dubbelsidigt, poetiskt och vetenskapligt. I och:et går det att till-lita och skapa levbar mening.

Så här skrev jag runt min mammas födelse och dödsdag:

Nu börjar det egentliga nya året för mig. Inte så konstigt att jag upplever det så. Min mamma föddes på ljusets första tilltagande dag den 22/12 1920, och ett antal varv senare dog hon på den mörkaste dagen den 21/12. Fullcirklad.
Jag hedrar hennes minne med ord från en poet som kommer från samma finländska moderjord.

Jag flätar ditt hår
en gyllene piska
jag löser ditt hår
löser ur cirkeln
cirkeln är sluten
och upplöst
                   Gurli Lindén

Då kändes det som att mina svullna, ömma bröst gav mjölk på färden ur den fullgångna cirkeln. Det kan också beskrivas som att vatten strömmade genom bröstens gälar och bildade en farled för vidare färd.

But already gills
grow on your breasts.     

Jag var relativt ung när jag märkte att jag på många vis upprepade min mammas liv, men samtidigt gjorde om det och därigenom retroaktivt läkte, sydde samman revor, sår i hennes livsväv. En uppgift jag aktivt tog på mig. Nu är uppgifts cirkeln sluten och upplöst. Hon kan färdas tryggt inlindad i den pimpade livsväven. In i honlighetens tusen sjöars land...

Minns en ramsa jag lärde mig när jag gick en reseledarutbildning på Mallorca 1974:

 "Cojones dijo la marquésa poniendo sus tetas sobre la mesa."
 Testiklar / Stake sa markisinnan och slängde upp brösten på bordet.

Jag blev aldrig någon gruppguide till vindränkta grisfester, men jag påbörjade en egenguidad utforskningsresa av min faktiskt existerande kropp, dess honlighet, dess inlemmande i natur och ande, dess samhälleliga betydelse indränkning och inte minst; dess tolkningsföreträde, dess bemaktande av sig själv...

Ett diande av den/det trebröstade: subjekt-abjekt-objekt

Gloria Anzaldúas dikt:

 

Letting go

It's not enough
deciding to open.

You must plunge your fingers
into your navel, with your two hands
split open,
spill out the lizards and horned toads
the orchids and the sunflowers,
turn the maze inside out.
Shake it.

Yet, you don't quite empty.

Maybe a green phlegm

hides in your cough.

You may not even know
that it's there until a knot

grows in your throat

and turns into a frog.

It tickles a secret smile
on your palate
full of tiny orgasms.

But sooner or later
it reveals itself.
The green frog indiscreetly croaks.
Everyone looks up.

It's not enough

opening once. 

Again you must plunge your fingers

into your navel with your two hands

rip open
drop out dead rats and cockroaches

spring rain, young ears of corn.

Turn the maze inside out.
Shake it.

This time you must let go.
Meet the dragon's open face

and let the terror swallow you.

- You dissolve in its saliva

- no one recognizes you as a puddle

- no one misses you

- you aren't even remembered

and the maze isn't even

of your own making.

You've crossed over.
And all around you space.
Alone.  With nothingness.

Nobody's going to save you.

No one's going to cut you down,

cut the thorns thick around you.

No one's going to storm

the castle walls nor

kiss awake your birth,

climb down your hair.

nor mount you

on the white steed.

There is no one who

will feed the yearning.
Face it. You will have
to do, do it yourself.

And all around you a vast terrain.

Alone.  With night.

Darkness you must befriend if

you want to sleep nights.

Ir's not enough

letting go twice, three times.

a hundred.  Soon everything is

dull, unsatisfacrory.

Night's open face

interests you no longer.

And soon, again, you return

to your element and

like a fish to the air

you come to the open

only between breathings.
But already gills

grow on your breasts.