Kärleken begär att detta tal ska dansas fram

Vår mittpunkt för dansen, en stygnling från den 16 januari, inspirerad av 
förmödrars framstygnande av livskraft, väki, i synnerhet
honlighets makten... äggande "on the edge"

Den 1 mars samtalade vi runt temat Hemligheter på vägen och dansade fram den mest uppenbara, och därmed också den mest lätt förbisedda hemligheten: kärleken.

Kärleken som hemlighetstillstånd i den betydelse poeten Novalis tecknade: Ett tillstånd där åtskillnaden mellan människa och värld slätas ut, så att världen kan avteckna sig själv genom människans medvetande.

Vår cirkel med tretton deltagare, slingrade sig runt och mellan orden i Leonard Cohens musik. Och för mig blev det kristallklart att orsaken till att jag helst skapar danshändanden till musik med poetiska texter, är att detta utgör en motrörelse mot språkets förtingligande, mot ordstenandet av det levande, pulserande, köttiga livet. Från bokstavlighet till kroppstalighet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av råjursklövar i snön.
Språk men inga ord.
                                       Tomas Tranströmer

I vår dansande cirkels mandala, på dess tröskgolv, avskalas stelnade läpprörelse-ord och deras pulserande innanmäten översätts till kropp.

I varje ord pulserar ett hjärta.
                   Clarice Lispector

Lispectors djuphavsfiske i språket, själen, filosofin, kärleken, konsten, går bakom ordens fasader. Avskinnar...

Leonard Cohen och Clarice Lispector förenas i ett sprakande, språkande Halleluja:
Han:

Men lyssna käraste, kärleken är inte nån sorts segermarsch
Den är ett kallt, det är ett sprucket Halleluja

Hon:
Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag, halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut, men som trots det är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst, matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig självt?

Detta samstämda halleluja för det levande språket, kärlekens tal, kan placentreras rakt ner till 1200-talet och den dansande kärlekens poet, Jalal ud-din Rumi:

Genom din kärlek är alla mina hårstrån vers och poesi,
Genom din smak är hela min kropp ett honungsfyllt fat.

...

Kärleken begär att detta tal ska fram;
när nu spegeln teg, vad var det den förnam?
Vet du varför hjärtats spegel inget gav?
Från dess yta inte rosten slipats av.

Kära vänner, lyss till vad som här förtäljs:

sanningen om det som i vårt hjärta dväljs!

I förhållande till Rumis ord kan de danshändanden jag initierar, ses som en sorts rostbekämpning...