Nystande nymfande

När jag vaknar på nyårsdagen upptäcker jag att jag sovit med ett litet rött garnnysta.

Tänker att det är ett gott tecken att trådändan är frilagd och lätt att greppa.

Tänker då på en episod i en bok jag fick som gåva inför en resa i slutet av 1980-talet, i början på min egentliga questiga livsresa. Boken är The Last Barrier av Reshad Feild, som är en quest dagbok som följer en sufisk sånglinje genom Turkiet. 

Mitt första destination skulle bli den lilla staden Side på Turkiets sydkust. Namnet betyder granatäpple och hade ännu inte klämts sönder av de omgivande bukternas all-inclusive, all-infecting hotellkomplex. Episoden jag tänker på utspelar sig just i Side där författaren träffar på en ung kvinna som bär omkring på ett garnnysta. Reshad Fields sufivän berättar följande om flickan:

"She wore a long white dress, her feet were bare, and in her hands she held a tangled mass of blue wool which were twisted around her wrists so tightly that her hands and arms, which she held out in front of her, were bound together.... for a long time she has been obsessed with that ball of wool... In her yearning to be recognized, and thus to be freed, she went to different teachers in many countries around the world until, in her eagerness, she lost touch with her essential self, and has not yet been able to find the path again. You might say that she tried to surrender something that she had not yet found."

Jag tog det lästa på orden och har undvikt att följa - men väl inspirerats av - någon esoterisk, psykologisk, filosofisk etc. uttolkare, förståsigpåare, gura/guru av det mänskliga varat och mera lystrat och lustat till poeter, musikers och livsutforskande författares ord. Men framför allt har jag till-litat och utforskat bio-logos, livet självt, så som jag kan erfara det via mina sinnen, kritiskt reflekterande och inte minst via ett överlämnande hängivande till vad som är bortom våra uppmätta artspecifika förmågor. "Något" som pulserande bär, omslutande och genomströmmande.

Tänker att det är gott att dela drömläger med ett behändigt rött garnnystan.

Tänker också på att det finns berättelser där Side är en nymf, en förmedlerska mellan människor och gudar, som likt Prometheus hämtar elden från gudarna och ger till människan. Upp ur underjorden hämtar Side elden.
Tänker på vikten av att motbilda det han-liga framställandet av det innerst/ytterst, det meningsfulla, det oordade... med hon-liga framläggande för balans, för sammansmältning...

Tänker att nymfen Side, gestaltad i sin granatäppleform, bär de eldgivande fröna - själva livsgnistandet. Min stygnade version av det tänkbara faktuella händandet;

“The broken pomegranate is full of stars.”

                 ― George Seferis (Seferiades)

Tänker att jag just nu hör nymfen Side sjunga igenom här:

You're such a heavy bird
You'd never get far on
your own
...
No matter how far you get,
let it sink in
That I gave you roots, and
baby, I gave you wings
And i showed you how to swing
I showed you how to strut
That's my mojo you're using
That's my wine getting you drunk

You'd never get far on your own...