till/h/örande, lite på örat

Jag såg för några veckor sen, filmen Crimes of the Future (2022), där människokroppen genomgår spontana mutationer och utvecklar nya organ.

Jag gillar scenerna med den örontäckta kroppen och associerar till den av ögon täckta kroppen, Argus bland annat, den allseende jätten i grekisk mytologi.

Funderar runt överblickandets, tittandets kultur i jämförelse med lyssnandet kultur, inåt och utåt… och då tänker jag på den hederliga feministiska metoden; att i cirkel lyssna varandra in i tal, in i röst…

Funderar också på upptäckten eller framlyftandet av wannabe organet Interstitium. Forskare har hävdat att interstitium - sammankopplade vätskefyllda utrymmen i kroppens vävnader - bör betraktas som ett nytt "organ"...

Tänker på att den aktuella kroppssynen alltid har sitt eko i hur vi betecknar samhälleliga förekomster: överhuvud, tillsynsman, lagens långa arm, talman…

Då tycker jag att ett organiskt flödande sammanhållande, bådar gott för alla gränsdragningar mellan människor, mellan kunskapsdomäner, mellan nationer, mellan organiskt och oorganiskt, mellan kropp och medvetande… trots dagslägets alla kolliderande ytrörelser...

Och nu dyker diktfragment upp i hjärnans bassäng:

It is all fluid still that world of feeling Where thoughts those fishes silent feed and rove... Oh secret self enclosed and ravaged place! This is the gift İ thank Medusa for ...

May Sarton

Och nu vibrerar rörelse eko musik i ben och ord hörs:

What do you want me to do… I'm listening

Artemis Eurynome - mermaidically speaking

Min "gamla" Artemis fick en glittrande sjöjungfru-kjol, hittad på en strand på Limnos i maj, som huvudbonad

Love opens the doors into everything, as far as I can see,
including and perhaps most of all,
the door into one's own secret,
and often terrible and frightening, real self.

May Sarton, Mrs. Stevens Hears the Mermaids Singing

Först nu efter att ha besökt Limnos för andra gången i år och bott inom området för Artemis helgedom där, kopplar jag tankemässigt samman Artemis och Eurynome - handlande och gestaltande, har jag gjort det sen alltid...

Innan senaste avresan pimpade jag min efesiska Artemis med fyndlingar från Limnos stränder. Nu uppmärksammar jag gestaltningens fiskstjärt.

I gårdagens läsning stötte jag på benämnandet Artemis Eurynome, en Artemis variant som gestaltades som en kvinnofisk, en sjöjungfru. Så framställdes hon i Figalia, en forntida stad i sydvästra Arkadien, på grekiska fastlandet. En gång om året framvisades Artemis Eurynome, liggande inlindad i gyllene kedjor.
Vid läsningen tittar jag upp och ser septembersolen belysa min avstygnling av Medusamyten, där Medusa fått en fiskstjärt.

Myten om hur Medusa halshöggs och hur Pegasus, den bevingade hästen, och hjälta/en Chrysaor, guldsvärd, därigenom frisläpptes, lär ha utspelats i det västanatoliska landskap där jag en gång blev bergtagen, eller snarare grottinslörpad...

2010 berättade jag skapelsemyten om Eurynome framför grottans mynning:

I Begynnelsen var skrattet - en skapelsemyt

I tidens begynnelse, i oändligheten fanns bara vatten. Ingen horisont. Bara vatten. Stillastående vatten. Men så uppstod en liten rörelse, en liten liten cirkel bildades i vattnet, cirkeln cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirkeln hade roterat upp sig i en spiral. Till en vattenspiral som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Vattenspiralen fortsatte att rotera fram något som liknade en mun. Vattenhalsen böjde sig bakåt, vattenmunnen öppnades, ett mullrande ljud hördes och ett gapskratt fick allt vattnet att vibrera. Ur vattenmunnen sträcktes en svartvattnad tunga ut, och en varelse tumlade ut. Det var Eurynome den vattenfödda. Den vidsträckta och den vidbröstade. Naken föddes hon ur vattnets vidöppna mun.

 

Men det fanns ingenting, ingenstans där hennes nakna händer och nakna fötter kunde hitta fäste. Så med en kraftfull kullerbytta delade hon vattnet, och med sina händer och sina fötter skiljde hon det övre vattnet från det undre vattnet. Nu kunde hon andas. Hon drog några djupa andetag och så började hon dansa.

 

Hon dansade i mellanrummet, i tröskeln mellan det övre vattnet och det undre vattnet. Hon gjorde en liten, liten cirkel med höfterna som blev större och större. Den vidbröstade cirklade sin bröstkorg. Hon drog ihop sig. Hon sträckte ut sig. Hon slog kullerbyttor, hon virvlade, snurrade och tumlade runt i en dans som imiterade hennes egen födelse. 

Och hon dansade snabbare och snabbare. 

Hon dansade fram rummets riktningar. Öster, Väster, Norr och Söder och när hon dansade mot öster växte en vind fram bakom henne, en vind skapad ur hennes rörelser, Västanvinden. Eurynome fångade detta nya, denna vind, i sina kupade händer och formade den till en orm. Sedan blåste hon tre gånger på ormen och andades ut hans namn, Ophion. Därefter släppte hon honom fri. 

 

Ormen Ophion öppnade sina ögon, såg på när Eurynome fortsatte att dansa och rörelsens lust sköljde genom honom. Ophion slingrade i fatt Eurynome och han slingrade sig i sju varv runt henne. Sammansmälta fortsatte de att dansa. Och sammansmälta befruktade dom varandra. 

 

Då förvandlades Eurynome. Från under hennes skulderblad växte vingar fram, fjädrar letade sig ut under kroppens fiskfjäll. Eurynome hamnskiftade och blev en duva. En vit duva. Och snart la hon, den vidsträckta och vidbröstade duvan, ett ägg. 

Eurynome bad nu Ophion att slingra sig runt ägget i sju varv och varsamt krama och ruva det. Efter sju dagar och sju nätter kläcktes ägget och hela universum rann ut: Elden, stjärnorna, solen, månen, jorden, bergen, skogarna, sjöarna, växterna och djuren.

 

När hela universum runnit ut, slog sig Eurynome och Ophion ner på toppen av berget Olympos och såg på hur världen sakta stelnade till, i en mångfald av former och blev till pulserande, sprakande, språkande liv.

 

Ibland lämnade Eurynome berget Olympos för att dansa fram regn, nya planetbanor, solvindar - ja, allt som kunde behövas.

 

Och så hände det sig att när Ophion var ensam på berget, så började han leka med sin tveeggade tunga, han zzz, hizzade fram ljudvågor, zzz, formade ljud a aa , v v v, rrr ... va va varde... varde ljus, varde varde...:

Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten!

 

Länge lekte Ophion med sin leksak, orden, och till sist var han väsande övertygade om, att han, bara han ensam, hade skapat världen. Ja, hela universum hade han skapat. Och han slingrade sig belåten och självgod runt bergets topp och väste fram; jag, jag, jag...

 

När Eurynome hörde vad han väste fram där han låg och slingrade sig, blev hon rasande. Den vidsträckta och vidbröstade stampade på hans huvud, sparkade ut hans tänder och fördrev honom till jordens glödande brinnande mitt. Hans tänder trillade nerför berget Olympos och begravdes djupt ner i jorden.

 

Men så uppstod  runt Ophions tänder en liten rörelse; små, små cirklar bildades i jorden, cirklarna cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirklarna hade roterat upp sig i två spiraler.

 

Två jordspiraler som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Jordspiralerna fortsatte att rotera fram något som liknade två munnar. 

Jordhalsarna böjde sig bakåt, jordmunnarna öppnades, ett mullrande ljud hördes och två gapskratt fick hela jorden att vibrera och skaka. Ur de två jordmunnarna sträcktes två jordsvarta tungor och två varelser tumlade ut.

 

Människan var född, Hän var född, Hoan och Haon var födda.

 

Gapskrattandet skickade vibrationer ner till jordens glödande brinnande mitt och upp till berget Olympos topp. 

Plötsligt mindes Eurynome den vidsträckta och bredbröstade sin egen födelse och nyfiken dansade hon sig ner från berget. Och långt nere i jorden kände Ophion igen vibrationerna av Eurynomes dans, och rörelsens lust sköljde igenom honom och han slingrade sig upp från jordens mitt. 

 

Och så möttes de alla fyra: Eurynome den vidsträckta och vidbröstade, Ophion med sin ordlekande tunga och Hoan och Haon.
Och tillsammans dansade de världens första cirkeldans.

 

I tidens begynnelse, i mytens eviga nu lever gudar och människor ryggrad mot ryggrad. 

 

(Baserat på Robert Graves beskrivning av Ursprungshändandet i The White Goddess)

Keep confluencing mercy

            dancing
            confluencing                            

            the gestalt
            THE beloved

            facet eyed
            through

When you're kneeling through the hours,
And you're doubting your given powers,
And when you're ready for her mercy,
And you're worthy,
It will come
...
Well, there's sugar on the old spoon,
Let's do that two-step around your front room,
And when you're ready for her mercy,
And you're worthy,
It will come
...
Mercy, mercy, coming to you
Feel her beauty flowing through you -
She will unbind you, set the word free.
Mercy, Mercy

Glen Hansrad, Her Mercy

Kali, be with us.
Violence, destruction, receive our homage.
Help us to bring darkness into the light,
To lift out the pain, the anger,
Where it can be seen for what it is;
The balance-wheel for our vulnerable, aching love
Put the wild hunger where it belongs,
Within the act of creation,
Crude power that forges a balance
Between hate and love

Help us to be the always hopeful,
Garderners ...

Bear the roots in mind,
You, the dark one, Kali
Awesome power.

May Sarton, from The Invocation to Kali
 The poem

I am the cage where poetry paces and roars.

Stitching wor(l)dlings together
undoing loose temporary stitches

New word to me:

baste 1
To sew loosely with large running stitches so as to hold together temporarily.
baste 2
To moisten (meat, for example) periodically with a liquid, such as melted butter or a sauce, especially while cooking.
baste 3
To beat vigorously; thrash.

All in all a suitable triple process..


(From) The Invocation to Kali

There are times when
I think only of killing
The voracious animal
who is my perpetual shame,

The violent one
Whose raging demands
Break down peace and shelter
Like a peacock's scream.

There are times when
I think only of how to do away
With this brute power
That cannot be tamed.

I am the cage where poetry
Paces and roars. The beast
Is the god. How murder the god?
How live with the terrible god?


The Kingdom of Kali

Anguish is always there, lurking at night,
Wakes us like a scourge, the creeping sweat
As rage is remembered, self-inflicted blight.
What is it in us we have not mastered yet?

What Hell have we made of the subtle weaving
Of nerve with brain, that all centers tear?
We live in a dark complex of rage and grieving.
The machine grates, grates, whatever we are.

The kingdom of Kali is within us deep.
The built-in destroyer, the savage goddess,
Wakes in the dark and takes away our sleep.
She moves through the blood to poison gentleness.

She keeps us from being what we long to be;
Tenderness withers under her iron laws.
We may hold her like a lunatic, but it is she
Held down, who bloodies with her claws.

How then to set her free or come to terms
With the volcano itself, the fierce power
Erupting injuries, shrieking alarms?
Kali among her skulls must have her hour.

It is time for the invocation, to atone
For what we fear most and have not dared to face:
Kali, the destroyer, cannot be overthrown;
We must stay, open-eyed, in the terrible place.

Every creation is born out of the dark.
Every birth is bloody. Something gets torn.
Kali is there to do her sovereign work
Or else the living child will be stillborn.

She cannot be cast out (she is here for good)
Nor battled to the end. Who wins that war?
She cannot be forgotten, jailed, or killed.
Heaven must still be balanced against her.

Out of destruction she comes to wrest
The juice from the cactus its harsh spine,
And until she, the destroyer, has been blest,
There will be no child, no flower, and no wine.

It is time for the invocation:

Kali, be with us.
Violence, destruction, receive our homage.
Help us to bring darkness into the light,
To lift out the pain, the anger,
Where it can be seen for what it is—
The balance-wheel for our vulnerable, aching love.
Put the wild hunger where it belongs,
Within the act of creation,
Crude power that forges a balance
Between hate and love.

Help us to be the always hopeful
Gardeners of the spirit
Who know that without darkness
Nothing comes to birth
As without light
Nothing flowers.

Bear the roots in mind,
You, the dark one, Kali,
Awesome power.

May Sarton

Twisted sisters

Lässpeglar
Redeeming the Gorgon: Reclaiming the Medusa function of psyche.
Systertext.
En avhandling jag parallelristat, textlevthandlatsytt...

ILEEN BRENNAN ROOT:

"...if Athena represents rational Logos cognition, then Medusa could represent the supra-ordinary potentiality of consciousness. I have term this decapitated aspect of psyche the Medusa Function. Basing the Medusa Function on the altered perception of shamanism, I further explored what the suppression of this aspect of psyche means to human cognitive wholeness and how it could be reclaimed."

Reklamerar och tänker:
Medusa/Athena, där / är själva balanspunkten, den blomstrande tröskeln... där Artemis löper i ordets alla betydelser... och dansar:

Den ena syntes speglad i den andra. Det tredje eld som närdes av dem båda...

I avhandlingen:

May Sarton, The Muse as Medusa:

I turn your face around! It is my face.
That frozen rage is what I must explore
Oh secret, self-enclosed and ravaged place!
This is the gift I thank Medusa for.

Hittade samma citat i högen med anteckningar häromdagen, med tillägget:

They will know me by my teeth...
my laughing teeth