House of Tongues

tungors hus
ett omordande av företeelsen bibliotek och betydelsebäraren bok?
omordnar verklighetsseende



MA ter(r)ialitet
tungor av eld
förståelse
löper
längs
ryggraden
dubbelmunnar

Artur Lundkvist, biblioteksvatten, kvinnor och fåglar

Titelfångas bland bibliotekets hyllor:



FÄRDAS I DRÖMMEN OCH FÖRESTÄLLNINGEN
(Artur Lundkvist)

Tänker
att jag alltid flytandefärdats i bibliotek och aldrig tagit institutionsprincipen: klassificering för återvinning/återfinning på främsta allvar... namngivandet, benämnandet och bokstavsnotationerna

att jag alltid deltaströmmat, ebbflodat, dykt i vattenvirvlar, malströmmat, silat sandrader mellan fingrarna, smält tångordbubblor mellan tårna, kastat nät, intrasslat och uttrasslad, håvat in, skattjaktat, vrakgodsat... i biblioteksvattnet

att jag alltid tilltrott "kaka söker maka", valfrändskaper, synkroniciteter, serendipiteter, speglande texter upphöjda till oändlighet...

Tänker
som om ett bibliotek eller läsare...
jmf
"... as if a dream or a poem itself might embody a seeking, a seeking not for interpretation, criticism, or understanding even, but for GENERATION, a generation of another poem, another dream, a generative spirit seeking relationship in and through these forms."
– Russell A. Lockhart

Tänker
alstrande regenerering...

Tänkerläsavskriver
Artur Lundkvists Kvinnor och fåglar (Till en serie litografier av Corneille).

En reproduktion ur serien hänger över min säng.
Ord från normens utmark.
I ingen mans land sker möten.

Temat: kvinnor och fåglar under livsformernas fortskridande förvandling.

Det råder både en närhet och ett avstånd mellan kvinnan och fåglarna, efter en urtid som varit gemensam för dem: uppståndelsen ur det alstrande havet, under den flammande solen.

Alltjämt har kvinnan och fåglarna marken gemensam, beroende av den som sitt hem, med jord, vatten och grönska som livnär deras kroppar.

En skapelsehistoria uppenbarar sig och omsluter varelsernas kött och växternas blad, i en närhet mellan hud, fjädrar och lövverk.
...

Kvinnan ligger utsträckt, naken och blodfärgat röd på den mörka jorden, med håret som framvällande grönska.

En gyllene stjälk leder som en navelsträng upp till skapelseägget, där urfågeln som också bär ödletecknet väntar på att födas.

Kvinnan har själv blivit till ett vilande ägg, rödglödgat, med spår av huvud och seende ögon, med den gröna fågeln ruvande över sig.

Ett moln ovanför uppburet av gyllene stjälkar är havande med ägg, som tycks färdiga att falla som regn.

Bakgrunden av svarta spiraler; väntande krafter, hoprullade men färdiga att frigöra sig, att ta språnget ut i det universella skeendet.

Fågeln höjer sig över den utsträckta kvinnan, själv till hälften kvinna med mörk rot och gyllene överkropp, men med en fågels huvud och vingar.

Åter vilar kvinnan på marken eller i jorden med uppåtvänt ansikte medan grönskan slår ut uppöver henne och bär upp en gyllene fisk på väg att bli fågel.

Och nu har de båda fåglarna nedstigit till kvinnans plan, tryckta intill henne som förtroliga systrar, talande till varandra.

Ovanför svävar en fiskfågel eller en fågelfisk, de dubbla egenskaperna inneslutna i varandra, tillsammans med den gröna växten som tycks slå ut vingar.

Det är en familj av gemenskap mitt under det spänningsförhållande som skiljer dem från varandra och bevarar deras enskilda särart.


Det är fövandlingar som rör sig både uppför och nedför skapelsens skala, det framtida inneboende i det förflutna, ett aldrig upphörande skeende utan slutgiltighet.

Allt blir en metafor för den ständigt pågående processen, med den ena livsformen förutsättande och uppbärande den andra: en samverkan där motsättningar ingår för att alstra den gemensamma balansen.
...
Det är den fortskridande skapelsens drama återfört till sina komponenter av födande och växande: vattenalstrad fisk, äggläggande fågel, födande kvinna......

(Artur Lundkvist nr 2 från vänster 1947)

Konst och lögner

igår:
tänkte jag på hur uttråkad/trött jag är på skevseendet av livet som expertstyrt, störningsgraderat, metodreglerat och bokstavfierat "sjukdoms"tillstånd, när det borde vara ett
orakulärt enastående kunskapande konstverkande...
erfarandets olikartade, mångmunniga slingerväxande...

idag:
bokuppsättarhanden faller in i Jeanette Wintersons
KONST & LÖGNER:

"Envig mellan det levande och döda. Mun-mot-mun-räddning mellan skalden och ordet. Kyss mig med din munhåla, urholkningen där orden grävs fram, orden som begravts under tiden.
Kyss mig med din munhåla och jag skall tala i tungor.
...
Det finns inga självbiografier, det finns bara konst och lögner...."

Viktigaste demokratiprojektet för bibliotek och andra alstrande platser:
Skapa barhjärtade, barhjärnade och barhandade förutsättningar, för vars och ens unika utveckling till konstverkande, konstfulla lögnare...

House of breath

Bild Chad Wood

Antecknat från fullkropps kunskapandet runt Sopfia, visdomen...

"Vi är alla bärare av öden och legender - vem känner till freskerna på kraniets insida, som ingen har sett."
William Goyens House of breath

Boken inleds med Rimbauds:
"Je est un autre" - Jag är en annan.

"Det finns så lite tid att födas in i ögonblicket."
St John Perse

Söndag går mot kväll och andningens hus krampar. Imorgon arbete och min vision av biblioteket som ett alstrande möjlighetsrum för textmöten (konkreta, ljudande, bildförda, köttiga...) hänger som dammig, spindelväv i revor från fyrkantiga boxar av bly. Institutionaliserade människoliknande gipsavgjutningar rör sig i boxarna. Inkapslade längtelser, som stelnat i rädslohullingar fastnar i mitt kött.

En gång använde jag "mans" teorikilar till att hudflänga mig, av-vetskapa mig. Det var bra.
Nu har jag inte tid att lossa och lirka ut hullingar - det finns så lite tid att födas in i ögonblicket.

Jag läser ingen sammanhängade bok längre. Utled på de raka raderna som marscherar: sida ner och sida ner - vänd - sida ner och sida ner - vänd...
Vänd.
Vill det överaskande, avbrotten, sidor upp...
Vänd.
Måste vränga mitt kranie ut och in. Låta freskerna få liv, andas...
Vänd.
Gå

Positionering i förvärvslivet

Officiellt blev jag bibliotekarie 2001, men den första formeringen skedde redan 45 år tidigare när min dåvarande klasslärare och bibliotekarie öppnade de första bokdörrarna ut mot det möjligas terräng.

En frusen bild från då. Läraren säger: Idag ska samtliga gå till biblioteket. En efter en reser sig mina klasskamrater upp och rör sig mot dörren. Jag är förvirrad och tänker men hur kan de veta att det är just dom det gäller… jag tror nämligen att samtliga betyder några få, några utvalda… skammen i att inte förstå, misstanken om att inte tillhöra de utvalda...
Jag blev bibliotekarie dels för att jag tidigt lärde mig att i böcker kunde jag lära mig både ords mångbetydelser och att hitta språk/berättelser för att försöka förstå både mig själv, andra människor och min omvärld och dels för att jag vill öppna dörrar, vidga det möjligas domän, skapa värld:

Mitt språks gränser är min världs gränser.
(Wittgenstein)


Utsprungen ur arbetarklassens kärna, mina farföräldrar var statare o mina föräldrar fabriks- och trädgårdsarbetare, har jag erfarenhetskunskap av hur ordfattigdom underlättar att du blir ordsatt av andra, satt på plats, utanför placeras.
Språket/berättelsen skapar inte den materiella verkligheten men väl dess betydelsehinna.
Jag blev bibliotekarie för att jag ganska sent, på allvar förstod, att jag bara kan arbeta med något som direkt eller indirekt befrämjar människans fantasi och meningsskapande förmåga.
Jag ser biblioteket som alstrande möjlighetsrum. Mellanrums platser där olika kunskapsanspråk, verklighetsbilder och människosyner uppstår, interagerar och förändras:


Fantasies are carefully deployed in the hushed library, with its columns of books, with its titles aligned on shelves to form a tight enclosure, but within confines that also liberate impossible worlds. . . . The imaginary is not formed in opposition to reality as its denial or compensation; it grows among signs, from book to book, in the interstice of repetitions and commentaries; it is born and takes shape in the interval between books. It is a phenomenon of the library (Foucault 1977).


Mellan författaren, boken och läsaren, vi och dom, akademin och ”folket”, subjektet och objektet, fakta och fantasi, vuxna och barn… där och, där mellan - blir platsen för mötet, för uppkomsten av något tredje…