bröstande

But already gills
grow on your breasts.
                                  Gloria Anzaldúa

I slutet av förra året runt min mammas födelse och dödsdag, hade jag extremt svullna, ömmande bröst och några droppar blod rann ur min nedre mun. Jag är alldeles för gammal för någon slags "wannabe menstruant". Jag beställde tid hos läkare och lovade mig själv, att om inget fel hittades, skulle jag aldrig mera betvivla kroppens kommunikativa, poetiska uttalanden. Nu är jag grundligen genomlyst och undersökt och allt ser bra ut. Och jag till-litar min kroppstalighet. Meningsskapande är alltid dubbelsidigt, poetiskt och vetenskapligt. I och:et går det att till-lita och skapa levbar mening.

Så här skrev jag runt min mammas födelse och dödsdag:

Nu börjar det egentliga nya året för mig. Inte så konstigt att jag upplever det så. Min mamma föddes på ljusets första tilltagande dag den 22/12 1920, och ett antal varv senare dog hon på den mörkaste dagen den 21/12. Fullcirklad.
Jag hedrar hennes minne med ord från en poet som kommer från samma finländska moderjord.

Jag flätar ditt hår
en gyllene piska
jag löser ditt hår
löser ur cirkeln
cirkeln är sluten
och upplöst
                   Gurli Lindén

Då kändes det som att mina svullna, ömma bröst gav mjölk på färden ur den fullgångna cirkeln. Det kan också beskrivas som att vatten strömmade genom bröstens gälar och bildade en farled för vidare färd.

But already gills
grow on your breasts.     

Jag var relativt ung när jag märkte att jag på många vis upprepade min mammas liv, men samtidigt gjorde om det och därigenom retroaktivt läkte, sydde samman revor, sår i hennes livsväv. En uppgift jag aktivt tog på mig. Nu är uppgifts cirkeln sluten och upplöst. Hon kan färdas tryggt inlindad i den pimpade livsväven. In i honlighetens tusen sjöars land...

Minns en ramsa jag lärde mig när jag gick en reseledarutbildning på Mallorca 1974:

 "Cojones dijo la marquésa poniendo sus tetas sobre la mesa."
 Testiklar / Stake sa markisinnan och slängde upp brösten på bordet.

Jag blev aldrig någon gruppguide till vindränkta grisfester, men jag påbörjade en egenguidad utforskningsresa av min faktiskt existerande kropp, dess honlighet, dess inlemmande i natur och ande, dess samhälleliga betydelse indränkning och inte minst; dess tolkningsföreträde, dess bemaktande av sig själv...

Ett diande av den/det trebröstade: subjekt-abjekt-objekt

Gloria Anzaldúas dikt:

 

Letting go

It's not enough
deciding to open.

You must plunge your fingers
into your navel, with your two hands
split open,
spill out the lizards and horned toads
the orchids and the sunflowers,
turn the maze inside out.
Shake it.

Yet, you don't quite empty.

Maybe a green phlegm

hides in your cough.

You may not even know
that it's there until a knot

grows in your throat

and turns into a frog.

It tickles a secret smile
on your palate
full of tiny orgasms.

But sooner or later
it reveals itself.
The green frog indiscreetly croaks.
Everyone looks up.

It's not enough

opening once. 

Again you must plunge your fingers

into your navel with your two hands

rip open
drop out dead rats and cockroaches

spring rain, young ears of corn.

Turn the maze inside out.
Shake it.

This time you must let go.
Meet the dragon's open face

and let the terror swallow you.

- You dissolve in its saliva

- no one recognizes you as a puddle

- no one misses you

- you aren't even remembered

and the maze isn't even

of your own making.

You've crossed over.
And all around you space.
Alone.  With nothingness.

Nobody's going to save you.

No one's going to cut you down,

cut the thorns thick around you.

No one's going to storm

the castle walls nor

kiss awake your birth,

climb down your hair.

nor mount you

on the white steed.

There is no one who

will feed the yearning.
Face it. You will have
to do, do it yourself.

And all around you a vast terrain.

Alone.  With night.

Darkness you must befriend if

you want to sleep nights.

Ir's not enough

letting go twice, three times.

a hundred.  Soon everything is

dull, unsatisfacrory.

Night's open face

interests you no longer.

And soon, again, you return

to your element and

like a fish to the air

you come to the open

only between breathings.
But already gills

grow on your breasts.