vattenhål - vattenspegel - imago

En återkommande ordvadsten: Imago en berättelse av Hanna Manush om Maria som förälskade sig i sitt egen spegelbild. (1982)
Ursnitt i min bearbetade beblandade översättning.

Miria
Alena, väldig, vilande i sig själv
svävade gudinnan
med det outsägliga namnet
i avgrundens mörker
före alltings början, -
upplyste
mörkrets böjda spegel
hänfördes
av sin egen bild
drog fram den
och kallade henne "Miria, den vackra".

Tillsammans, överväldigade
brast de ut i evighetens sång
och med sången kom rörelse,
vågor
strömmade ut
och gav form åt världen

Gudinnan
blev fylld av kärlek
svullnade av liv
och med livet
kom olikheten
då Miria
blev alltmera man
en öm kärleksgud
växtkraftens gröna
vinlövsgud
en behornad gud
den vilde jägaren
med solen till ansikte
glödande
men dödsmörk
av längtan

Myten om Narcissus
Myten, spegeln kan bli ett medel att lära känna sig själv, på samma sätt som vattnet lärt människan att känna sig själv.
Spegeln spegelvänder. Återger detsamma men olikt. Är både och. Är helhet och del.
Bli förälskad i dig själv och dra spegelbilden till dig. Kasta jagstenen i vattnet. Rid den expanderande ringvågen. Alla är vi vågor av samma energi och ändå är var våg enastående i sin egen form, sitt eget mönster. Bli förälskad i dig själv och dra spegelbilden till dig. Spegelbilden blir levande genom kärlekens skapande kraft. Kärleken till sig själv är en skapande kraft. Begäret är öppning och frihet, den ursprungliga erotiska energin - är kraftfältet emellan.
Kärlek - en individualiserande kraft som samtidigt, paradoxalt helar åtskillnaden.

Idag rotat gamla bilder ... drar dom till mig och är förälskad...

forts. följer