På tåget från Malmö till Simrishamn. Tänker på resorna från Helsingborg till Simrishamn i slutet av 1990 när pappa låg döende... på texterna av Birgitta Trotzig jag då läste - hur myllan, leran i fårorna mellan hennes textrader återspeglades i landskapet utanför tågfönstret, återspeglades i hans liv som höll på att skrumpna samman i tunga andhämtningar. Då det tunga, klafsiga, sugande, gråsvartbruna fårade landskapet.
Nu alldeles nysprunget grönt, fjunigt hår på en späd skalle. Jorden som en varm skugga. Trotzig dog/framlevde rätt tid: kairos - när evigheten berör nuet.
Pappa med fötterna fasthållna i statarlivets valkiga grepp. Vackraste dansande häradsbetäckaren, med en ihjälfrusen poet i bröstkorgsrummet. När han hade dött ljög jag, sa att han sista önskan var att jordbegravas, den var min... i den öppna kistan la jag en solsten i hans bröstbenshåla.
Några av Trotzigs textrader där jag sådde ner min dotterkärlek (Ur Sjukdomen):
Med fadern,..., var det så att han hatade lera. Och var hade han hamnat i livet?
jo, i lera. Det var hans historia, en historia om lera.
Mardrömmen om leran som sög: ett hål, en virvel som sög, åt - stövlar, kläder, köttet av kroppen, skinnet av benen, bara ett underligt ljudlöst vrål var kvar. Dimman droppade. Raderna löpte ut i dimman. Där stupade världen ner i det oigenkännliga.
...
Han gick.
Och var hamnade han? om inte i betorna likafullt.
Visserligen i andra betor - detta var uppåt Simrishamn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar