Artemis Eurynome - mermaidically speaking

Min "gamla" Artemis fick en glittrande sjöjungfru-kjol, hittad på en strand på Limnos i maj, som huvudbonad

Love opens the doors into everything, as far as I can see,
including and perhaps most of all,
the door into one's own secret,
and often terrible and frightening, real self.

May Sarton, Mrs. Stevens Hears the Mermaids Singing

Först nu efter att ha besökt Limnos för andra gången i år och bott inom området för Artemis helgedom där, kopplar jag tankemässigt samman Artemis och Eurynome - handlande och gestaltande, har jag gjort det sen alltid...

Innan senaste avresan pimpade jag min efesiska Artemis med fyndlingar från Limnos stränder. Nu uppmärksammar jag gestaltningens fiskstjärt.

I gårdagens läsning stötte jag på benämnandet Artemis Eurynome, en Artemis variant som gestaltades som en kvinnofisk, en sjöjungfru. Så framställdes hon i Figalia, en forntida stad i sydvästra Arkadien, på grekiska fastlandet. En gång om året framvisades Artemis Eurynome, liggande inlindad i gyllene kedjor.
Vid läsningen tittar jag upp och ser septembersolen belysa min avstygnling av Medusamyten, där Medusa fått en fiskstjärt.

Myten om hur Medusa halshöggs och hur Pegasus, den bevingade hästen, och hjälta/en Chrysaor, guldsvärd, därigenom frisläpptes, lär ha utspelats i det västanatoliska landskap där jag en gång blev bergtagen, eller snarare grottinslörpad...

2010 berättade jag skapelsemyten om Eurynome framför grottans mynning:

I Begynnelsen var skrattet - en skapelsemyt

I tidens begynnelse, i oändligheten fanns bara vatten. Ingen horisont. Bara vatten. Stillastående vatten. Men så uppstod en liten rörelse, en liten liten cirkel bildades i vattnet, cirkeln cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirkeln hade roterat upp sig i en spiral. Till en vattenspiral som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Vattenspiralen fortsatte att rotera fram något som liknade en mun. Vattenhalsen böjde sig bakåt, vattenmunnen öppnades, ett mullrande ljud hördes och ett gapskratt fick allt vattnet att vibrera. Ur vattenmunnen sträcktes en svartvattnad tunga ut, och en varelse tumlade ut. Det var Eurynome den vattenfödda. Den vidsträckta och den vidbröstade. Naken föddes hon ur vattnets vidöppna mun.

 

Men det fanns ingenting, ingenstans där hennes nakna händer och nakna fötter kunde hitta fäste. Så med en kraftfull kullerbytta delade hon vattnet, och med sina händer och sina fötter skiljde hon det övre vattnet från det undre vattnet. Nu kunde hon andas. Hon drog några djupa andetag och så började hon dansa.

 

Hon dansade i mellanrummet, i tröskeln mellan det övre vattnet och det undre vattnet. Hon gjorde en liten, liten cirkel med höfterna som blev större och större. Den vidbröstade cirklade sin bröstkorg. Hon drog ihop sig. Hon sträckte ut sig. Hon slog kullerbyttor, hon virvlade, snurrade och tumlade runt i en dans som imiterade hennes egen födelse. 

Och hon dansade snabbare och snabbare. 

Hon dansade fram rummets riktningar. Öster, Väster, Norr och Söder och när hon dansade mot öster växte en vind fram bakom henne, en vind skapad ur hennes rörelser, Västanvinden. Eurynome fångade detta nya, denna vind, i sina kupade händer och formade den till en orm. Sedan blåste hon tre gånger på ormen och andades ut hans namn, Ophion. Därefter släppte hon honom fri. 

 

Ormen Ophion öppnade sina ögon, såg på när Eurynome fortsatte att dansa och rörelsens lust sköljde genom honom. Ophion slingrade i fatt Eurynome och han slingrade sig i sju varv runt henne. Sammansmälta fortsatte de att dansa. Och sammansmälta befruktade dom varandra. 

 

Då förvandlades Eurynome. Från under hennes skulderblad växte vingar fram, fjädrar letade sig ut under kroppens fiskfjäll. Eurynome hamnskiftade och blev en duva. En vit duva. Och snart la hon, den vidsträckta och vidbröstade duvan, ett ägg. 

Eurynome bad nu Ophion att slingra sig runt ägget i sju varv och varsamt krama och ruva det. Efter sju dagar och sju nätter kläcktes ägget och hela universum rann ut: Elden, stjärnorna, solen, månen, jorden, bergen, skogarna, sjöarna, växterna och djuren.

 

När hela universum runnit ut, slog sig Eurynome och Ophion ner på toppen av berget Olympos och såg på hur världen sakta stelnade till, i en mångfald av former och blev till pulserande, sprakande, språkande liv.

 

Ibland lämnade Eurynome berget Olympos för att dansa fram regn, nya planetbanor, solvindar - ja, allt som kunde behövas.

 

Och så hände det sig att när Ophion var ensam på berget, så började han leka med sin tveeggade tunga, han zzz, hizzade fram ljudvågor, zzz, formade ljud a aa , v v v, rrr ... va va varde... varde ljus, varde varde...:

Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten!

 

Länge lekte Ophion med sin leksak, orden, och till sist var han väsande övertygade om, att han, bara han ensam, hade skapat världen. Ja, hela universum hade han skapat. Och han slingrade sig belåten och självgod runt bergets topp och väste fram; jag, jag, jag...

 

När Eurynome hörde vad han väste fram där han låg och slingrade sig, blev hon rasande. Den vidsträckta och vidbröstade stampade på hans huvud, sparkade ut hans tänder och fördrev honom till jordens glödande brinnande mitt. Hans tänder trillade nerför berget Olympos och begravdes djupt ner i jorden.

 

Men så uppstod  runt Ophions tänder en liten rörelse; små, små cirklar bildades i jorden, cirklarna cirklade sig större och större och snabbare och snabbare gick det, tills cirklarna hade roterat upp sig i två spiraler.

 

Två jordspiraler som böjde sig bakåt som en nacke med en blottad strupe. 

 

Jordspiralerna fortsatte att rotera fram något som liknade två munnar. 

Jordhalsarna böjde sig bakåt, jordmunnarna öppnades, ett mullrande ljud hördes och två gapskratt fick hela jorden att vibrera och skaka. Ur de två jordmunnarna sträcktes två jordsvarta tungor och två varelser tumlade ut.

 

Människan var född, Hän var född, Hoan och Haon var födda.

 

Gapskrattandet skickade vibrationer ner till jordens glödande brinnande mitt och upp till berget Olympos topp. 

Plötsligt mindes Eurynome den vidsträckta och bredbröstade sin egen födelse och nyfiken dansade hon sig ner från berget. Och långt nere i jorden kände Ophion igen vibrationerna av Eurynomes dans, och rörelsens lust sköljde igenom honom och han slingrade sig upp från jordens mitt. 

 

Och så möttes de alla fyra: Eurynome den vidsträckta och vidbröstade, Ophion med sin ordlekande tunga och Hoan och Haon.
Och tillsammans dansade de världens första cirkeldans.

 

I tidens begynnelse, i mytens eviga nu lever gudar och människor ryggrad mot ryggrad. 

 

(Baserat på Robert Graves beskrivning av Ursprungshändandet i The White Goddess)