Whilde visdom

Hittar på mitt tangentbord när jag kommer till biblioteket:
Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan.
av Stefan Whilde.

Det är förvaltningens vaktmästare som lämnat den där.
I fredags hade vi pratat om liv, mening, kunskap, makt...

I min formella inträdesbiljett till biblioteksrummet, magisteruppsatsen, står:

"Den kunskapsteoretiska medvetenhet som XXX efterfrågar i forskarsamfundet anser vi även ska ingå i bibliotekariers proffesionalitet genom att en kunskapsteoretisk hållning tillämpas i förhållande till det konkreta och vardagliga biblioteksarbetet... För oss är det viktigt att ifrågasätta vad vi gör när vi gör som vanligt, när vi utövar inarbetade arbetsrutiner, för i vår diskursiva feminism är inget oskyldigt, i betydelsen, befriat från makt."

Under mina tolv år som bibliotekarie har jag aldrig inom tjänsten, varit involverad i ett lustfyllt och seriöst utforskande samtal om kunskap, språk, mening, vision, erfarande, lust, människovärde, demokrati, kropp...
i förhållande till biblioteket som institution, som samhällelig företeelse...

utom med vaktmästaren...
utom med berättelserna som lever i böcker, filmer, musik, besökare...

Dags att riva sönder biljetter... och sluta förvalta och istället börja alstra och bemakta

Ur Whildes bok:

Visdom gråter när kunskap styr.

Sophia,visdomens honlighet, Celsius bibliotek i Efesos