Jag läste intressant textskaparinspiration idag: att demontera jaget, att fräta sönder galler...
Tänker på en dröm där en agressiv dvärg, utklädd till en minikopia av någon av de tre musketörerna, lömskt kikar på mig under hattens röda plymer och väser:
Ska hon inte dö snart!?
Drömmen är gammal. Hoppas han/hon växt till sig.

14 juni, lördag

Jag läste en intressant artikel av Edmund Wilson om "Mr Eliot" i The New Yorker för den 24 maj 1958. Wilson skriver om T.S Eliot:
"Om kanske ingen annan diktare är Cocteaus bon mot, att konstnären är ett slags fängelse ur vilket konstverket rymmer, så träffande."
Wilson talar om Eliots inre tvång att skriva, han skrev under tvång - som vi gör.

(Ur Hilda Doolittles Slut på pinan, Minnen av Ezra Pound.)

Whilde visdom

Hittar på mitt tangentbord när jag kommer till biblioteket:
Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan.
av Stefan Whilde.

Det är förvaltningens vaktmästare som lämnat den där.
I fredags hade vi pratat om liv, mening, kunskap, makt...

I min formella inträdesbiljett till biblioteksrummet, magisteruppsatsen, står:

"Den kunskapsteoretiska medvetenhet som XXX efterfrågar i forskarsamfundet anser vi även ska ingå i bibliotekariers proffesionalitet genom att en kunskapsteoretisk hållning tillämpas i förhållande till det konkreta och vardagliga biblioteksarbetet... För oss är det viktigt att ifrågasätta vad vi gör när vi gör som vanligt, när vi utövar inarbetade arbetsrutiner, för i vår diskursiva feminism är inget oskyldigt, i betydelsen, befriat från makt."

Under mina tolv år som bibliotekarie har jag aldrig inom tjänsten, varit involverad i ett lustfyllt och seriöst utforskande samtal om kunskap, språk, mening, vision, erfarande, lust, människovärde, demokrati, kropp...
i förhållande till biblioteket som institution, som samhällelig företeelse...

utom med vaktmästaren...
utom med berättelserna som lever i böcker, filmer, musik, besökare...

Dags att riva sönder biljetter... och sluta förvalta och istället börja alstra och bemakta

Ur Whildes bok:

Visdom gråter när kunskap styr.

Sophia,visdomens honlighet, Celsius bibliotek i Efesos

ropande verk och verklighet...

Winterson:

Hennes inre är ett glupande skri före Ordets ankomst. Hon har inget namn på natten, inget namn på dagen, inget namn på de ting hon fruktar. Namnlösa ting har makten över henne.

Ordet kallar på henne. Ordet som är ande, ordet som är andning, ordet som hänger världen på sin krok.


Det glupska livsbejakande skriket, ropet
natur
inom likväl som utom
natur
ur en människostrupe
i samklang
medljudande
natur
ett samvetande
samordande


Intet ropas till det anropade självet,
utan i stället uppropas/kallas/detta
i riktning mot sig självt,
dvs till sitt innerligast egna kunna-vara. (Heidegger)

Skrikets, ropets genljudande process hos August Strindberg:

Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova.
En lek av demoner!
En poetisk metafor som kanske innesluter hela sanningen.


Nu faller blicken på en titel i bibliotekets nyhetshylla:
Ett Kristalliskt rop dikter i urval. William Butler Yeats...

jag en ropande
och ropad
flätar
roprep
hopp-rep

hubris

“perhaps the greatest challenge to thinking women is the challenge to move from the desire for safety and approval to the most "unfeminine" quality of all -- that of intellectual arrogance, the supreme hubris which asserts to itself the right to reorder the world. The Hubris of the god makers, the hubris of the male-system builders.”

― Gerda Lerner (April 30, 1920 – January 2, 2013) was a historian, author and teacher. Lerner was one of the founders of the field of women's history.

Hubris

...to thinklive other-wise, to thinklive body- and brain-wise, to build courage/strength/knowledge/ability/self/love/trust...
to invaginate in order to be able to re-tell/spell and remythologize a suffocating, borocrazed, lethal reality...
into vibrating, inter/intra connected wor(l)ds...

nothing less

i stenande andande poeters sällskap

I ett tomt bibliotek
hoppas jag på jordiga
ordskred
stenskott

under tiden letar jag mig fram längs ordstenar som jag krafsar fram ur hyllorna:


...
inne bland bröstkorgens ben
återfinns något fornt, som nöter...






Ur En mun av Willy Granqvist (1975)

Ingångsord:
Det man vill närma sig får man
lämna som ett obekant centrum...
(Birgitta Trotzig i ett TV program)


Jag äter bilden av den tioåriga Fröding

jag äter bilden av den tioåriga Fröding
han ser rakt in
i ett ljus som
aldrig kan
finnas

men det finns ändå
det är ett mjukt tyg
säger jag
ett mjukt tyg från
ett gammalt kök på landet
mjukt tyg utanför
förtvivlan

jag säger det
om och om igen
mjukt tyg där man
kan följa fibrerna
och fönstret slår upp
barnet sträcker in handen
och griper tyget
ögonblicket före förtvivlan

jag äter
bilden av
Gustaf tio år
på väg ut ur sitt
rena ansikte
han leker med stenar
från stranden
han gör dikter av
stenarnas tystnad
sen tappar han stenarna
sen är stenarna bara kalla
han måste andas på dom
tills dom svarar igen

han sitter redan
tioårig
i den väldiga bädden
med ett sjukt skägg
som täcker det mjuka
barnansiktet
han sköljer sig
i spegeln
han sköljer
gossens nakna judiska blick
och gör dikter av den

Stenhöra

Stenspråket som bara hörs i tillstånd utan förståelsefixering
...

greppar ordsten:

Jag stod framför ett tempel, och inifrån hörde jag en bön. När jag lyssnade mer uppmärksamt kunde jag höra flera röster. Jag tittade in i templet, men såg bara en enda munk sitta där och be.Ur hans kropp kom flera röster. Efter ett andetag rullades åter en djup röst ut som en matta, på vilken andra röster sedan kunde framträda. Han fick röster att röra sig ut ur honom, för att ge klangkroppar åt de berättare som inte hade några egna. I munkens röst kunde till exempel de döda, som inte har några egna resonanskroppar, göra sig hörda.

Efter denna händelse försökte jag själv framställa en röstmatta. Det lyckades inte helt, men för första gången hörde jag medvetet ett antal sidoröster, som sjunger med när jag pratar. Jag började ge akt på sidorösterna när jag talade. Berättandet var inte längre en ersättning för lyssnandet, snarare uppstod berättelsen genom lyssnandet.

Kanske är det örat som är berättelsens organ och inte munnen. Varför skulle annars giftet hällas i Hamlets fars öra och inte i hans mun?

ur
Talisman
Förvandlingar
av Yoko Tawada

tänker:
mångörad hud och hjärtats fyrkammrade öra
möjligheten att ögonhöra
stenfågel

ögonfaller
på anteckningslapp:

Chorus of Stones (Nelly Sachs)

When someone lifts us
He lifts in his hand millions of
memories
Which do not dissolve in blood
...

Andande aningars tal

Skrev på FB i slutet av december:

Låntagare letar efter Juloratoriet av Göran Tunström. Jag kommer ihåg:

”… det är min fasta övertygelse att vi nås av Aningen. Aningens källa är utanför oss, den är fyren i mörkret, den är blixten som sveper runt himlavalvet, gång på gång, och söker och stundtals händer det att en smula av det skenet nuddar vid oss, tränger in i de djupaste skikten av vårt medvetande. Jag skulle vilja säga: Jag blev anad.”

Biblioteket detta tänkande födande livmoderhjärta... alstrar...

Kommer också ihåg Werner Aspenström:

… om hinnan brast
att vara andad istället för att andas

och Birgitta Trotzig:

Den öppna människan
... hinnan borta - allt svider, svidande grönt, svidande glitter, brännande klart, brinnande hud. Allt blottlagt, allt utan förmedling...

Läser såsom i en spegel Aspenströms dikt:

DEN UNDERLIGA FLICKAN

Istället för att gå till skolan
gick den underliga flickan ner till vattnet
för att lära sig andas med gälar.

Tillägger:
och tala med stenar...

och bibliotek - dessa underbara vattensjuka platser -
våtmarker...
källsprång...
ikastade ordstenar...